Hoppa till innehåll

Bröst och att ta plats

9 juni, 2016

På lördag är det invigning för utställningen Bröst – fotografier av Elisabeth Ohlson Wallin, på Kulturen i Lund. Bilderna som Elisabeth tog till årets Rosa band-kalender ställs ut, tillsammans med några texter av smarta typer — och mig. Min text finns i katalogen och i kortad version upphängd i utställningen, men jag har också fått tillstånd att publicera den här ifall ni inte kan ta er till Lund.

Om ni kan det så pågår utställningen till 4 september, och då är det finissage där jag kommer att vara och prata!

 —

Ta plats

 

Att ta plats kan vara en revolutionär handling. En protest, en demonstration, en markering. Ett krav. En utmaning. En livsnödvändighet.

Att obevekligen ta sig både fysiskt och personligt utrymme, att inte göra sig mindre eller osynlig. Att låta sin kropp fylla ut dess silhuett, att låta sin röst fylla luften, att låta sina känslor vara så stora som de faktiskt är.

Det är aktivism. Att aktivt ta beslutet, att aktivt genomföra det. Kroppen i sig, de kubikcentimetrar den tar upp, kan vara en aktivistisk handling. Hur den för sig, hur den låter, hur den stretar emot. Vi pratar inte om att uppta plats, att använda den – vi pratar om att ta den. Det är inte något som vi kan få, det är inte något som bara finns. Det är något som vi måste ta. Vi måste kräva den, tillgodoräkna oss den, ockupera den och utnyttja den.

Det är provocerande. Det märks. Det stör.

Att ta exakt den plats som kroppen behöver blir att kräva för mycket. Att ta den plats som själen behöver blir ett angrepp, en obehaglig inkräktan på alla andras rätt att slippa tänka och ifrågasätta.

Elisabeth ger kroppar plats. Ger själar plats. Berättar om de som inte får synas, inte höras. Angriper och inkräktar, stör och berör. Hennes kamera ger skarpare konturer och tydligare skugga.

Du kanske inte ens vet om att du gör det. Du vet inte att du är en protest, du vet inte att du är en utmaning.

För vissa är plats en självklarhet. Den som hör till normen behöver inte ens ta plats, det är bara en del av dem. De har plats.

Och om du inte tar den plats du behöver, den plats du vill ha, så kanske du kan lura någon att du är som normen, eftersom du inte behöver anstränga dig. Eftersom du är självklar. Eftersom du allra helst inte ens märks. Om du inte stör så mycket så kanske du kan få finnas ifred. Men du kommer att misslyckas, om och om igen, och du kommer att straffas varje gång du försöker finnas till.

Det finns kroppsaktivister, som arbetar med att ifrågasätta normer och utmana alla de krav som ställs på oss. Men det finns också de som tvingas att vara aktivister bara genom att finnas till.

Det kan handla om att vara kvinna. Om att vara tjock. Om att ha en kropp som fungerar annorlunda än de flestas, att ha en hudfärg eller ett utseende eller ett uttryck som uppfattas som avvikande. Att röra sig på fel sätt, att låta fel, att vara för mycket av den man är. I olika sammanhang är det olika kroppar som får ta plats, och alla andra får försöka kräva sig den – och straffas för det.

Det finns kroppar som får finnas och kroppar som inte får finnas. Om du inte duger kan du få visa dig på nåder, men du betalar för ynnesten genom att dra ihop dig så mycket som möjligt. Bli så liten som möjligt. Inga starka färger, inga stora gester, inga höga röster. Visa din tacksamhet och din skam. Du tar inte plats, du får den på nåder och den kan när som helst tas tillbaka.

Det är som att folk ser världen som en buss, där det är tydligt avgränsat hur stort ett säte är och hur många det finns, och då blir all extra plats man försöker ta en stöld. Mina breda lår trycker ihop dig, stör dig och gör dig obekväm.

Men världen är inte en buss. Världen är mycket mycket större än så, och det tar inget från dig om jag får vara den jag är, om jag får synas och höras och röra mig och vara den jag är. Det blir inte mindre ljud kvar i världen till dig, inte färre ord eller sämre kärlek, för att jag låter och pratar och älskar. Jag nöter inte ut jorden extra mycket med mina tunga steg.

Alla kroppar får finnas framför Elisabeths kamera.
Alla kroppar, alla berättelser.
Hon skapar dig en plats och fixerar den i tid och rum.
Den finns kvar även de gånger då du inte orkar bråka.

Men folk vill inte släppa ifrån sig av utrymmet. De vill helst ha en ledig plats bredvid sig på bussen, för säkerhets skull. Då blir det en protest bara att finnas till. Att ta plats.

Det finns till och med enskilda kroppsdelar som inte får ta plats. Som ska gömmas undan. Som bara får ta plats på extremt specifika villkor. Ska brösten vara med så ska de antingen visas precis lagom mycket, på millimetern, eller slängas fram helt och hållet och då är det en sexuell markering. Bara bröst är aldrig bara bröst.

Även här kan man prata om bröst som får finnas, och bröst som inte får finnas. Brösten vi vill se har en viss form, en viss ålder, en viss storlek, ett snävt spektrum av hudfärger. Ju fler av kraven man kan pricka av, desto bättre. Har de använts till sitt biologiska syfte vill vi helst slippa se spåren av det. Har de råkat ut för något får de bara visas upp som ett trauma, som en påminnelse om dödlighet och tragedi och människans inneboende styrka.

Elisabeth fick idén att separera brösten från kroppen och sen ge dem tillbaka. Göra dem till något eget, som fick ta plats för sig, med men inte på kroppen.

De är en del av oss men de är inte oss. Även bakom brösten finns vi kvar, som olika människor i olika kroppar med olika liv och förutsättningar.

Att skamlöst visa upp sig, att inte följa reglerna, är en protest.

Det kan handla om att visa att alla kroppar finns. Alla sorters kroppar. Stora och små, breda, smala, mjuka, fasta, ljusa, mörka, starka, svaga, med hjälpmedel, med skador, med ärr, med tatueringar, med prickar och linjer och skiftningar och hår och alla saker som kan finnas på en kropp. Att lära ögat och hjärnan att kroppar inte ser ut på ett enda sätt, att det finns mer än alla perfekta kroppar på stora tavlor och din enda kropp som är annorlunda.

Ibland handlar det om att visa att alla kroppar kan vara vackra och åtråvärda. Att använda ett vant och bekant bildspråk på ett oväntat sätt, med kroppar som inte brukar få vara med.

Samtidigt är det inte ett självändamål. Det är inte så man hittar eller visar sitt värde. Man har inget ansvar att vara vacker, eller åtråvärd. Man har ingen plikt att ta hand om sig, att göra det bästa med det man har. Man får ha hängiga bröst i uttöjd BH, man får ha synliga resårlinjer genom byxorna, man får ha dålig hållning och valkar och beniga axlar och en rak midja.

Det kan handla om att inte göra sig vacker – i alla fall inte på det sätt som vi har lärt oss. Att inte lura ögat, inte smickra, inte omforma, inte markera, dölja, maskera. Att klä sig ”för” sin kropp är så ofta att klä sig mot den. Du ska skapa illusionen av en annan kropp än den du har, eller i alla fall visa att du vet om dina brister och gör ditt bästa.

Det kan handla om att visa att vi är inte våra bröst, vi är inte bara våra kroppar. Vi är hela personer med så många delar, och alla delarna får ta plats.

De måste få göra det. Annars ser vi till att de gör det. Vi kräver det, vi stjäl det, vi ockuperar det, och för varje liten plätt vi tar växer världen, så att alla får plats.

Uppgiften var inte att vara behagfull. Men inte heller att göra sig ful. Bara att vara den man är. Alla har vi uttryckt det på olika sätt, genom något som Elisabeth har sett i oss. Vi är oss själva i solidaritet, i hopp, i frustration. Vi är våra kroppar men samtidigt inte. Vi tar våra bröst i ett fast grepp, håller dem framför oss och visar upp dem. Här. Det här är vad det handlar om. Men också inte.

Jag är mitt eget demonstrationståg varje gång jag går hemifrån. I mjukisbyxor, i tajt klänning, i löst sjok. I svart, i prickigt, i starka färger. Jag finns och jag upptar den plats jag upptar – och jag tar mig den. Varje dag, varje gång. Jag kräver den, jag bär den med mig och jag försvarar den med mitt liv.

Jag ber inte om ursäkt för det utrymme min kropp tar. Jag ber inte om ursäkt för den uppmärksamhet jag tar med min röst, med mina handlingar, med min aktivism och mina åsikter.

Jag borde ha skämts för min kropp. Jag borde ha bett Elisabeth att få vara påklädd bakom mina bröst så att ingen skulle förstå hur olik min kropp är de som förtjänar att fotograferas. Jag kunde ha kamouflerat min mage, mina veck och hårtussar. Men Elisabeth pekade på min plats, hon gav mig den och jag tog emot.

För ibland. Ibland kan man faktiskt få plats.

Annonser

Honoria et heroica

7 juni, 2016

Richard Swartz skriver i DN om hur svenskan dör ut för att alla använder engelska istället. Typ.

Såhär tyckte jag på Facebook:

Det finns ett gäng ord i den här texten – t.ex affisch, passagerare, virtuell, fasad, ornament, artefakt, folkloristisk – som vid olika tillfällen adopterats in i svenskan till exempel för att franska eller latin sågs som finare än svenska. (Jag tror inte att det är en stilistisk poäng från Swartz sida, utan snarare en form av hemmablindhet.) Jag stör mig också på onödiga anglicismer och annat fånigt, men jag tror inte att svenskan hotas av att restauranger får utrikiska namn.

Dessutom är jag ganska säker på att de flesta svenskar känner till om inte ”sour cream” så åtminstone ”nail file”. Ska man använda sig av de vardagliga ord som svenskar inte känner till ska man föreslå köksredskap, som durkslag.

Vad är grejen? Det finns massa länder där det införlivats fånigt många ord från både engelska och andra språk, där det egna språket ändå talas. Det finns massa länder där man använder engelska för att döpa företag för att det verkar coolare, eller för att det ska funka även vid expansion (utländskt ord) och ja, det kan verka lite fånigt men det betyder inte att indiska eller japanska eller kinesiska eller franska eller svenska är hotade.

Samt, som jag lite elakt sa i mina egna kommentarer: Att prata om att man bor i Österrike, där de anstränger sig för att hålla tyskan ren, är att lägga upp för väldigt enkla och dåliga skämt.

Samt samt, någon påpekade att med tanke på populära chips torde de flesta svenskar ha stenkoll på vad gräddfil heter på engelska.

Jo. Ja.

6 juni, 2016
tags:

Jag la ju ner. Jag insåg att det verkligen var meningslöst bloggande så mycket av det där på slutet, och att det var fånigt att göra klart blaj bara för att göra klart. Men jag har en hel del planer och anteckningar kvar, så det kanske blir lite sommarbloggande ändå. Eller inte.

Nä vet ni

27 maj, 2016
tags:

Jag behöver mer gulliga videor. Det kanske ni också gör.

Ensam hemma 2

26 maj, 2016
tags:

Handendär har åkt iväg igen, till Island den här gången. Men den här gången är jag trött och grinig och det är dåligt väder vilket det kanske var sist också men nu är jag trött och grinig och då bryr jag mig tydligen mer om vädret.

Dessutom spelar det mer roll att jag inte orkar göra middag när det inte finns någon som kan lösa av mig eller tjata på mig eller köpa mat på hemvägen.

Vad jag önskar mig just nu

25 maj, 2016
tags:

Hm.

24 maj, 2016
tags:

Nu är jag där igen när jag inte riktigt vet varför jag fortsätter med Blogg100. För det är inte som att jag producerar kvalitet just nu — men jag vill ändå köra klart på ren princip. Fast det känns dumt. Fast det känns dumt att sluta. Och så vidare.

Jag ska försöka skriva något smart. Sen.