Skip to content

Venedig, dag 1

7 maj, 2015
tags:

Handendär verkar ganska nöjd med sin födelsedag. Jag funderar nu på vad jag ska kräva av honom när jag fyller år i höst.

ven1Den här stan är fan osannolikt pittoresk. Men, som han påpekade, nästan lite för vackert, och allt känns en aning som en nöjespark. Som ett stort Disneyland. Lokalbefolkningen verkar tycka något liknande…

ven5Här var utsikten när vi åt lunch, på en restaurang som ligger bredvid Teatro Fenice – en teater som brann på nittiotalet och sen på riktigt reste sig som Fågel Fenix ur askorna. Vi gick förbi den på slump och åt jättegod pasta. Sen hittade vi den som tips i guideboken och kände oss mycket duktiga.

ven4Vi har också druckit spritz vid Markusplatsen, Bellini och espresso på ett rekommenderat kafé, och ätit glass medan en gondol åkte förbi med ett gäng turister och en dragspelare. För allt här är som scener ur en film.

ven2 ven3

Ålder är bara en konstig konstruktion

6 maj, 2015
tags:

Som av en händelse har nu tre kollegor på ganska kort tid gissat att jag är typ 27. (26, 27-28, ”nånstans mellan 25 och 30″.)

De råkar alla vara äldre män, men jag tror inte att det handlar om att smickra. Det är inte som att det är så många år det rör sig om; de gissade inte att jag var 22. Det följde i alla tre fallen, tror jag, på någon kommentar i diskussion om att då var du inte ens född eller att jag är så ung. Däremot diskuterade vi förstås både att det kan vara känsligt med ålder, och att det är vanskligt att gissa.

Vad ska man gå på, liksom? Nån nivå av rynkighet, saker man vet om deras livssituation, hur de klär sig eller beter sig? (Jag klär mig lite avslappnat och jobbar med såhära internet, det kanske spelade in.) Det är så jäkla svårt. Hur stor skillnad är det egentligen på 27 och 32?

Min syster brukar säga att folk trodde att hon var sjutton när hon var mycket yngre än så, men sen fortsatte hon se ut att vara sjutton. Mitt ansikte kanske är byggt för ungefär 26 då, eftersom jag inte blev leggad när jag var 20. Jag blir det däremot nu. Hm. Åldras jag baklänges nu?

Jag tycker inte det är särskilt jobbigt att varken vara 32 eller se ut som 32 (om jag nu gjorde det). Det är mer att det är märkligt att vara 32 för jag var liksom nitton typ nyss. Och har inte mognat nämnvärt. Vem tyckte det var en bra idé att ge mig bostadslån?

Det slog mig sen att jag nog hade tyckt att det var lite jobbigt om de gissat på sådär 40, men jag vet inte var gränsen neråt var för mer okej. 35? Nä — men inte för att 35 är gammalt utan för att det känns så mycket mer vuxet, på något sätt.

Mvh, hon som har kattvakt i sitt hus när hon åker på minisemester till Venedig med mannen hon är gift med.

VENEZIA

5 maj, 2015
tags:

Imorrn åker jag och Handendär till Venedig. Jag försöker packa och skriva lite samtidigt. Det går sådär.

Men imorrn kväll är vi i Venedig. Antagligen orkar vi inte gå ut efter att vi väl anlänt, men om typ 36 timmar räknar jag med att jag sitter någonstans och äter någon form av goda kolhydrater.

Enormt pepp på detta.

Så rätt och så fel

4 maj, 2015
tags:

Hittade på flera håll det här blogginlägget, med rubriken ”Förlåt älskade barn – vi visste inte”. Människor jag gillar delar det och jag känner mig ganska kluven.

För ja, mycket av det som beskrivs känner jag igen och tycker är fel. Det är genomgående och långtgående problem och det är dåligt. Skolan suger på många punkter och särbegåvade barn bla bla bla och så vidare. Jag skrev om det nyss.

Men.

Jag blir också lite instinktivt skeptisk mot föräldrar som utöver att tycka att deras barn är speciellt och unikt nästan verkar tro att de har förstått något som ingen annan har förstått. För, liksom: Skolan är full av uppgifter som är mer eller mindre tråkiga och känns mer eller mindre meningslösa. Så är det bara, och jag kan lova att det här särskilt begåvade barnet inte är ensamt om att känna så. Det kan man ha åsikter om och det ska man försöka förändra och göra bättre — men det är inte upp till barnet (eller föräldern) att bestämma vad det vill och inte vill göra. I alla fall inte med motiveringen att det är tråkigt och meningslöst.

Ibland handlar det om att förbereda sig på att en stor del av livet kommer bestå av saker man kanske inte egentligen vill göra. Saker som är tråkiga men som man ska göra För Att Det Är Så. (Allt från att tidrapportera till att följa högerregeln i korsningar till att duscha regelbundet.)

Ibland handlar det om att du kanske inte har hela bilden.

”Varför ska jag skriva en egen faktatext om en författare baserat på en annan faktatext om samma författare? Då vet jag ju redan innan att min text blir sämre!” Han blänger på mig. ”Så klok!” tänker jag men säger det inte högt.

Jo, visst. Eller så kan det vara en övning i att hitta och sammanfatta och formulera fakta, som kommer att vara användbar sen. Och det kan på samma sätt vara bra att ändå litegrann lära sig tråkiga och meningslösa metoder för matematik eller inlärning av fakta eller vad det nu kan vara, så att när det eventuellt blir svårare allt eftersom så vet man hur man ska jobba. (Och din text kanske inte alls blir sämre, för den delen, för att du vet något som den tidigare skribenten inte vet, eller tycker det saknas något och kollar upp mer fakta om författaren, eller är bättre på adjektiv, eller nåt.)

Han vill inte vara med i lekar som ska träna social förmåga eftersom han tycker att det ”känns konstruerat”, […] och han vill inte vara med på samlingen (”för jag behöver knappast någon träning i att våga prata inför andra och det går ju så lååångsamt”). Han avbryter sina klasskamrater, tar över, blir för entusiastisk (”ja, jag vet att jag bara är en av alla i klassen men jag glömmer bort det när det kommer något intressant”).

Ja, det är konstruerat och tråkigt men allt det där är saker som de flesta behöver lära sig och träna på. Skolan är inte bara fakta och lektioner, det handlar mycket också om att lära sig fungera i grupp. (Sen kan det gå olika bra med den saken, men som koncept.) Jag känner igen allt det där så himla mycket och det är sååå jobbigt, och det kan finnas olika former som funkar olika bra men det ÄR bra att lära sig att vänta på sin tur och vara tålmodig och ha lite tråkigt. OBS: om man stimuleras i den faktiska undervisningen kanske det finns tålamod kvar i kroppen att lära sig ha tråkigt på samlingen.

Man kan inte ha en diagnos mellan 8.20 och 14 på vardagarna och sedan låta bli att ha det när man kommer hem.

Jo det är exakt precis det man jättemycket kan! Det är jättevanligt när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder att man funkar olika bra i olika sammanhang. Hela grejen med hur man pratar om funktionshinder nu för tiden är ju just att det är hinder som är i omvärlden och inte i en själv. Klart som fan att man funkar bättre hemma, där man är trygg och det är lugnare och man får göra de grejer man själv vill och den eller de vuxna som man har omkring sig är fokuserade på en och inriktade på att få saker att funka (obs, lägger inget värderande i det utan det är så man gör med folk man bryr sig om) och förstår och uppmuntrar en istället för att försöka få en att rätta sig i leden när det känns helt jävla omöjligt. Notera: Jag säger inte att det här barnet har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder, det vet jag ingenting om. Jag säger bara att det här argumentet är helt fel. Och även annars gäller ovan saker. Både barn och vuxna kan funka helt olika i olika sammanhang.

(Min vanliga käpphäst: Formuleringen ”det verkar vara något slags diagnos”. NEJ. Diagnosen är det som läkaren ställer på ett syndrom, ett tillstånd, en sjukdom, ett funktionshinder, ett symtompaket. Det är en stämpel, ett namn, men det är inte själva tillståndet. Alla dessa saker finns oavsett om diagnosen finns eller inte, men en person kan inte ”verka ha” en diagnos. Och du har inte diagnosen vissa timmar på dygnet.)

Du ska ta hänsyn till alla andras behov och känslor, hela tiden, varje dag och vara lagom. Men du är inte lagom. Du har aldrig försvunnit i mängden. Du är inte normen. Du konstaterar: ”De som är födda lugna och tysta har fördel i skolan. Jag är ju tyvärr inte så.”

Nej, inte jag heller. Varken tyst eller lugn eller lagom. Men jag har ändå insett att det är en bra grej att lära sig att ta hänsyn till andras behov och känslor. Jag jobbar fortfarande på det, med varierande framgång, och det är över tjugo år sen jag gick i trean.

Jag fattar att det här kanske snarare ska betyda att han hela tiden måste anpassa sig så att han nästan försvinner, men just den här formuleringen fastnar jag på för det blir liksom spetsen av hela grejen. Det suger ibland, men mycket av livet handlar om att anpassa sig. Helst ska det vara ömsesidigt, att alla anpassar sig till varandra, och att man kan få de bästa förutsättningarna och det känns som att det är någon mening med det hela, men tyvärr funkar inte världen så att man bara kan vara den man är och tycka att alla andra bara ska gilla det. Och då kan man inte bestämma att man själv ska stå över och utanför reglerna bara för att man är smartare. Tyvärr.

Om man inte är väldigt väldigt rik, kanske.

Men bad du inte lite om det?

4 maj, 2015
tags:

Apropå Ribbing så fick hon en fråga igår om huruvida det är okej att fråga någon som blivit mobbad varför den blev det. Hen hade frågat i kommentarerna på ett blogginlägg och blivit åthutad.

Det är intressant att rubriken är ”Nätförbjudet” eftersom det bara väldigt marginellt är en fråga om nätbeteende. Det hade lika gärna kunnat vara på en middagsbjudning – och som Ribbing gör tydligt, det hade inte varit okej då heller.

(Men som vännen som tipsade mig om artikeln sa: Hen beter sig säkert så annars också, men på nätet vågar folk säga ifrån.)

Alltså, ja. Det kan absolut i vissa fall finnas ”anledningar” till att man blir mobbad, som i att man betett sig illa eller har vissa drag som folk stör sig på, och det kan handla om saker som man både kunde och inte kunde ha förändrat eller påverkat själv. Men det gör det ju liksom aldrig okej att mobba? Inte ens sviniga människor ska mobbas ut, hur mycket än gamla mobboffer kan drömma om hämnd och rättvisa.

Det är ju inte ”Vad för slags saker mobbade de dig för”, alltså vad mobbingen tog sig för uttryck, utan frågaren gör tydligt att det handlar om orsaker, alltså ”Vad gjorde du/hur var du för att de skulle mobba dig”. Hur orsakade du mobbingen. För det har ju aldrig hänt att någon bara blir mobbad.

Det här är något som du kanske, KANSKE, kan diskutera med någon som du känner ganska väl och som helst själv tar upp det. Det ska jävligt mycket till för att det ska vara rimligt att fråga någon barasådär vad det fanns för anledningar till att de blev mobbade.

PS: Fråga kanske inte ens vad för slags saker de mobbades för. Det svider ofta även i en vuxen att både komma ihåg och upprepa alla saker som man fått slängda i ansiktet.

Skriva skriva skriva

3 maj, 2015
tags:

Jag och C har kört en andra skrivdag. Den här gången tittade vi också lite på varandras texter och jag blev väldigt glad att hon gillade mitt. Jag tror ju att det är bra, liksom, men det är skönt att någon annan tycker det.

Hittills har bara en person läst innan, i ett tidigare utkast, men nu börjar det nog snart närma sig att jag behöver mer input och synpunkter. Det är lite läskigt. Men ballt. Men läskigt.

Stå upp på dig

2 maj, 2015
tags:

image

Sitter och väntar på att Stand Up for Stockholm ska börja. Kanske mest pepp på Eddie Izzard – sist han var i Sverige var biljetterna snordyra och jag var inte tillräckligt sugen eftersom jag sett honom ett par år innan.

Jag har också sett honom på en liten klubb i Los Angeles för säkert mer än 10 år sen  – jag kollade min gamla mejl av en slump på besök hos en kompis och såg att det fanna biljetter för tjugo dollar samma kväll. Det var skitroligt.

Imorrn ska jag också på standup vilket är lite lustigt för annars var det skitlänge sen. Ett tag gick jag ganska ofta på olika klubbar men har tappat vanan. Saknar det ibland.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 112 andra följare