Skip to content

Pass och passera

28 november, 2015

Mitt pass känns annorlunda i fickan. Jag har alltid varit medveten om allt det ger mig som många saknar, men just nu känns det lite extra när jag lämnar fram det. Passets färg och min färg gör att de inte tittar extra noga. Jag håller i det någon sekund extra innan jag stoppar undan det. Känner på det.

Handendär blir extrakollad, nästan jämt, men även om vi skämtar om hans skägg så vet vi att det handlar om en kombination av slump och en väska med massa sladdar och elektronik. Skägget är rött, mannen är rosa och fräknig.

Mamma hade främlingspass ett tag. Ett utan land. Som säger att någon går i god för att hon finns och får finnas och får resa. Jag var tvungen att kolla upp om det fortfarande finns, och det gör det. (Läs mer hos Migrationsverket.) Sen fick hon ett svenskt, ett som godkände och skyddade.

Det är snart 34 år sen hon kom hit. Hon fick komma, även om det var krångel och byråkrati och intervjuer och fan och hans moster.

Jag finns, och har mitt pass och alla de rättigheter det ger, för att hon fick komma hit. Fyra av mina tio syskonbarn finns för att min bror också fick komma. (Handendär finns för den delen för att hans mamma fick komma hit men det kanske inte var så krångligt med det finsksvenska 1982.)

Jag rotade fram mitt pass ur en låda och lämnar fram det för att hälsa på mina föräldrar. Jag tänker på slängda pass, nekade pass, främlingspass, rätt pass, fel pass. På allt jag fått gratis, på allt jag kan lita på och räkna med.

Och på allt jag inte längre litar på. På vad som händer omkring oss.

När vi åker hem vet jag att jag kommer in igen. Passets färg och min färg. Och jag kommer lägga det i en låda och känna lite lite annorlunda.

Microsoft och produktivitet

26 november, 2015

Igår var jag inbjuden av Microsoft till deras Appy Hour, för att prata om kreativitet och produktivitet. De presenterade lite nyheter, jag var inspirerande. Presenterades med löftet om att jag skulle tipsa om hur man lyser upp i höstmörkret, och kände att det var stort att försöka leverera. Men det var kul.

microsoft(Bilden tjyvad från Fredriks instagram.)

Sen tyckte de också att jag skulle dela med mig av mina tankar på bloggen, eftersom jag är så SMART och det är synd att bara de som var där får höra. Så jag har försökt skriva ihop mina anteckningar till nåt som går att läsa.

Min lite töntiga självhjälpiga rubrik var: Sluta slösa tid, börja slösa tid.

Det är väldigt lätt att någon kommer och ska inspirera och coacha med stora ord och så går det inte egentligen att använda i verkligheten. Jag tycker tvärtom, Det är just verkligheten som är poängen, inte kartan.

Hemma hos mig står det lite varstans snygga skålar i olika storlekar. Eftersom jag är sådär kreativ så har jag drejat de flesta själv. Men poängen med dem är att jag har erkänt för mig själv hur jag funkar. Istället för att försöka bli någon som alltid stoppar undan allting och inte stökar, så har jag strategiskt placerade skålar där jag (och Handendär, ahem) kan lägga ifrån mig saker när jag kommer hem, när jag går och lägger mig, när jag ska bada, vad det nu kan vara.

Visst, det ser inte ut som en tom och stajlad visningslägenhet, men det är bättre än hårnålar och mynt och pennor på alla horisontella ytor. Jag accepterar hur jag funkar och anpassar verkligheten till mig själv istället för att bli sur för att jag inte lyckas vara minimalist.

Jag läste en artikel för inte så länge sen med den kanske lite provocerande rubriken ”Nobody cares how hard you work”. Poängen var att vi så himla lätt fokuserar på hur arbetsinsatsen och ansträngningen ser ut. Hur upptagna är vi, hur upptagna verkar vi, hur många möten, hur många mejl och pappershögar och sena kvällar. När det som rimligen spelar roll är resultatet. Det är klart att man ska belöna ansträngning, men inte för ansträngningens skull! Problemet är ju tyvärr att vi bryr oss alldeles för mycket om hur hårt vi jobbar, när vi inte BORDE bry oss om det.

Men det kanske också borde vara Nobody cares HOW you work.

Det kommer ju hela tiden olika siffror om hur mycket vi egentligen är produktiva på ett vanligt jobb, men säg att det är två timmar om dagen. Spelar det egentligen någon roll om det är dagens första två timmar, eller dagens sista två timmar, eller utspritt under dagen? Eller om det är på tunnelbanan på vägen hem, eller när man kommer hem och får vara ifred från sina jobbiga kollegor som man faktiskt lyckas få till de grejerna som egentligen räknas? Spelar det någon roll om man gör sjutton saker samtidigt eller bara en i taget?

Varför bryr vi oss så mycket om hur det ser ut? Varför kan man inte sitta och kolla på videoklipp och läsa konstiga artiklar om bläckfiskar och kloster i bergen och halal-nagellack? Kanske låta hjärnan vila, kanske inspireras, kanske göra någon jättekonstig associerad tanke.

Ingenjörer och programmerare är ett väldigt bra exempel här. De kan lägga tre dagars arbete på att spara en minut i en process som kommer att utföras tre gånger. Eller inte ens spara tid, utan testa om det går att göra lite sådär vagt ”bättre”.

Men: Så länge det inte händer precis innan en deadline, så är de flesta vettiga chefer med på det här. För de vet att till och med om hela experimentet skiter sig, så har det i längden ökat produktiviteten och kreativiteten och uppfinningsrikedomen och arbetsglädjen för ingenjörerna. De testar grejer, de vänder och vrider och petar och ofta kommer det ut en rad kod, en skruv, en idé, som kanske går att använda nån annanstans.

Här vill folk gärna prata om Google. De hade ganska länge den här grejen att man en femtedel av sin tid, en dag i veckan, skulle jobba med sina egna projekt. Och det är ju skitbra – men då har vi genast bestämt hur det ska se ut.

Vi tvingar fram produktivitet, vi tvingar fram kreativitet, vi tvingar fram avslappning. Nån har läst en studie och bestämt att nu ska vi alla vara fria individer på samma sätt, det blir bäst så.

Jag tror mer på flexibilitet. Jag gillar den här forskningen om att ett möte blir bäst om man tramsar tio minuter i början, men det blir så knäppt om man ska ställa en klocka på tio minuter och tramsa strukturerat.

Jag gillar att man ska kunna balla ur lite och släppa loss. Det är generellt mitt tips för att komma nån vart – inspireras av improvisationsteater. Förbjud ordet nej, i typ en kvart. Byt ut Ja men, till Ja och. Inget är för knasigt, för allt kan trigga nånting annat. Plötsligt vågar folk föreslå små och stora idéer.Om man ägnar fem minuter åt att diskutera vem som vinner i ett slagsmål mellan en sabeltandad tiger och en urtidshaj så kanske man plötsligt kommer på hur man ska kyla ett serverrack.

MEN man kan också bara fråga om någon på bygget har kylt ett serverrack förut. För det jag kan fundera på är – varför måste vi vara kreativa jämt?

Det är kanske rimligt för en arbetsgivare att kräva att deras anställda är hjälpligt produktiva. Absolut. Men varför måste alla vara kreativa, varför måste alla tänka utanför lådan? Ganska många gånger är det bättre att stanna i lådan och göra lådan så bra och trevlig som möjligt, istället för att stå nån annanstans och längta till lådan medan man ska bygga en hållfast bro av legobitar.

Man kan inte i längden jobba genom att tvinga fram kreativitet eller produktivitet, särskilt inte med stenhårda regler. Alla funkar inte så. Men man kan ge folk de bästa förutsättningarna för att kunna vara produktiva, och kreativa OM DE VILL. Och ge dem förutsättningar för att vara lata och improduktiva, för det lönar sig också i längden!

Systemen ska anpassas till oss, istället för tvärtom. Tekniken ska anpassas till oss, ska gå att justera och optimera oavsett om det handlar om korta laddsladdar vid sängen eller att jobbmejlen blockeras efter klockan sju, eller om att kunna komma åt alla filer från alla sina manicker på alla möjliga platser.

Det är okej att jobba hemma på kvällarna, det är okej att vägra, det är okej att säga åt sin telefon att påminna en fem gånger om samma möte. Det är sätten som funkar som är de bra sätten, och man är inte dålig för att man anpassar saker till sig själv.

Våra idéer om produktivitet och kreativitet ska anpassas till verkliga människor och verkliga förutsättningar, inte utgå från nån konsultbok med klatschiga rubriker. Min klatschiga rubrik var ju: Sluta slösa tid, börja slösa tid. Det jag menar då är: Börja slösa RÄTT tid. Sluta slösa tid på att se upptagen ut. Sluta slösa tid på att försöka anpassa dig själv.

Börja slösa tid på saker som kanske är användbara, kanske inte, men som i längden gör att DU funkar bättre. Acceptera vem du är, acceptera vad du behöver, och anpassa livet, arbetet och prylarna därefter.

Det blev väldigt mycket roliga diskussioner efteråt om teknik, om hur organiserade skålarna är, om huruvida man kan hacka deras tangentbord, och allt möjligt.

En sak som jag (helt obetalt och på eget bevåg) verkligen tycker de ska ha cred för, apropå tangentbord, är att deras lilla hopfällbara tangentbord till mobilen går att koppla ihop med både android-, windows- och iOS-manicker. Man byter med en knapp bara. Jag blir så irriterad när folk låser sina tillbehör till bara en produkt. Sen kan jag inte säga nåt om hur bra det faktiskt är eller inte är, för jag fick bara peta lite snabbt. Men plus i kanten för det.

Årets julklapp är frustration

24 november, 2015

OK, årets julklapp är robotdammsugaren. Kristofer Ahlström skriver lite roligt om att RUT-sänkningen kompenseras med en Roomba, typ. Eller kanske snarare om allt vi tycker att vi inte har råd med, oavsett om det handlar om samhällsinsatser eller hushållsinköp. Då är sjutusen på en liten brumbrum sugsug kanske lite märkligt.

Men det som är grejen med en robotdammsugare är ju att det är typ som att ha en ganska lat städare hemma. Som viftar lite. Eller, ja, som att man outsourcar sina egna latare dammsugningar, när man viftar lite.

Beroende på modell och hem kan deras framfart hindras av trösklar, låga möbler, möbler med ben, djur, smutstvätt, med mera. Man måste kratta för dem. Så det håller väl hemmet lite sådär generellt lite renare, särskilt om man har pälsdjur (ehem) och gillar smulig mat (ehem) men det krävs fortfarande en icke obefintlig insats.

Dammsugning är en sån där grej som man lätt skjuter på för det känns så jäla jobbigt, man måste TA FRAM den och man måste DRA DEN men egentligen är det ju bland de enklare grejerna. Typ. Så vi tar in teknik, som gör att en av de enklare bitarna av städningen inte längre kräver fysisk handpåläggning — men som i sig själv kräver fysisk runtomkring-handpåläggning för att kunna göra sitt jobb.

(Ska man dessutom göra något slags djupare strukturell analys så är det väl ganska vanligt att det är kvinnor som gör det där småplockandet och fixandet. Den biten som blir kvar.)

Därmed inte sagt att jag inte lite skulle vilja ha en robotdammsugare. Jag har ju katter och gillar smulig mat och är lite lat. Men jag kan inte motivera den mängden pengar på något som eventuellt inte skulle kunna fixa vardagsmaintenance i mitt hem utan att jag gick både före och efter och fixade det den inte klarar.

Stickbok! Stickspår! Sticksnack!

21 november, 2015

bokskärm

En annan grej jag glömt blogga om: En ny bok! Jag har skrivit om det på Facebook och sagt det i podden, för ett par veckor sen till och med, men det är ju inte alla som har koll eller tillgång till de kanalerna.

Jag har ett kontrakt och allt! Typ till nästa höst så kommer det en sur personlig bok om stickning på Galago. Som alltså jag skriver på just nu. Den har en arbetstitel, som kanske till och med är den riktiga titeln, men jag vet inte om jag får (och borde) avslöja den.

Sjukt kul hur som helst. Förutom att jag nu sitter igen och funderar på hur i helvete jag trodde att jag kunde skriva en bok. Såatteh.

Justja.

20 november, 2015

Ja, jo, lika hastigt och lustigt så sa jag upp mig från Vi hjälper. Av lite olika skäl så funkade det inte just nu och det var för viktigt för att inte kunna ge det allt jag har.

Så exakt just nu försöker jag ta det lugnt. I teorin. Modererar, skriver, går på möten, bokar upp grejer, stökar, tjosan hejsan. Sådär som jag gör.

Festivalhalvtid

18 november, 2015

Jag har hittills modererat Face 2 Face i samband med visningarna av Neon Bull, Evolution, och Mekko. Tre bra filmer och tre väldigt intressanta och olika samtal, men alltså — ni måste se Evolution. Det är en visning kvar, på söndag, men den är fullbokad ser jag nu när jag kollar. Njutafilms har distribution så förhoppningsvis kommer den på bio också, eller på DVD eller VOD eller nåt sätt, för ni måste se den. Så bra. Om ni hyr eller köper, släck ner hela rummet ni sitter i.

Ikväll ska jag först prata med Leyla Bouzid om As I open my eyes, och sen ila som en iller till Kärrtorp och träffa Charles Hood och prata om Night Owls. Det finns biljetter kvar till båda, påstår internet!

På lördag blir det This is England ’90, vilket jag också ser väldigt mycket fram emot.

Det är så roligt att få prata med människor som brinner för något och har skapat något, och hjälpa dem att berätta om vad de gjort. Alla samtal skulle kunna bli en timme eller två.

En liten blogglista

13 november, 2015

Snott en lista från Peppe som också snott den.

1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening.
Gjort typ ingenting, är lite funderig och planerig och trött.

2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat.
Precis börjat titta på Aziz Ansaris Master of None, som jag diggar. Återupptäckt låten p: Machinery av Propaganda efter att Handendär var irriterad av att en jättelång låt var annorlunda och skitbra i slutet och jag kunde identifiera det som en annan låt. Det vill säga p: Machinery.

3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot.
Jag är rädd för att jag alltid ska undra om jag borde gjort annorlunda.
Jag retar mig på småsinthet och snålhet.
Jag ser fram emot att åka nånstans varmt i januari.

4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar.
Jag gillar att skriva och läsa, att umgås med hästar, att leka i en pool och att kolla på tv-serier ifred.

5. Beskriv dig själv med fem ord.
Själv säger jag smart, störig, uppfinningsrik, otålig, rolig. Fuskade precis som Peppe och frågade Handendär men han svarade inte på chatt. Frågade några kompisar istället.

De sa:
”Rolig, smart, omtänksam, generös och en do:er. Initiativrik iställer för do:er kanske.”
”Skärpt. Driftig. Högljudd. Lojal. Hobbit. Ärtig. Du fick 6.”

Fan, det där var bra för själen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 111 andra följare