Skip to content

Fortsatt bästa möjliga vård

22 juli, 2016

Den här texten skrev jag en arg dag i mitten av juni. Sakernas tillstånd kvarstår.

Den 1 mars 2016 är förändringen av Psykiatri Södra Stockholms organisation klar. Vi är nu rustade för att fortsatt ge bästa möjliga vård med ett mer specialinriktat fokus. Vårt arbete att vidareutveckla säkerhet och kvalitet fortsätter dock, det är en ständigt pågående process.

Det är ett jävla hån. Jag letar efter ett telefonnummer för att försöka hitta någon som vet vad som händer, och får veta att jag får (fortsatt) bästa möjliga vård.

Det är förstås möjligt att den är skitbra. I wouldn’t know. Jag har väntat sen i höstas på att träffa min senaste behandlare. (”Bästa möjliga” kan ju också vara en sann beskrivning utifrån förutsättningarna.)

Vi måste prioritera patienter som är högrisk, sa han till mig i telefon när jag ringde i mars för att fråga när jag kunde få en ny tid. Han var sjuk när vi skulle träffas i november, och igen när vi skulle träffas i februari. Kanske maj, sa han då. Om han jobbade på det nya stället. Det gör han inte, får jag veta nu, i juni – och i systemet finns ingen anteckning om vem som ska ta hand om mig nu. Koordinatorn ska få ett meddelande om att jag finns och vill ha en behandlare och träffa en arbetsterapeut. Det framgår inte varför jag inte redan finns – eller om jag nu blir prioriterad framför någon annan. Som inte orkat ringa. Eller om jag prioriteras ner för att jag mår bra nog att orka ringa.

Jag kanske borde ha slutat anstränga mig och sett till att må sämre och sämre tills jag hamnade på akutlistan.

Alltså, ifall ni missade: Jag har inte träffat en behandlare sen i… augusti förra året, typ. Man kan ju tycka att det inte skulle behöva gå ett år mellan träffar, i alla fall inte när det fortfarande pågår någon slags behandling.

Jag får inte skriva egenremiss till arbetsterapeut eller för att prova ut eller beställa hjälpmedel. Och de går inte att köpa på annan väg. Helst ska man träffa vederbörande i samband med en sjutton veckor lång kurs (på riktigt 17 veckor, inte en dramatisk överdrift) där man själv och gärna ens anhöriga ska avsätta ett antal timmar i veckan för att lära sig mer om sitt funktionshinder. Det är som att det förutsätts att man redan är sjukskriven, alternativt har extremt förstående arbetsgivare och inga problem med att berätta för dem att man är trasig. Kursen ges nästa gång 2017. Kanske.

Den här behandlaren hann jag alltså aldrig träffa. Den innan träffade jag en gång. Den innan träffade jag i över två år medan han drog ut på utredningsprocessen, missade steg i den, glömde göra saker som behövde göras, och till råga på allt struntade i att fylla i journalen ordentligt så att när jag till slut ringde och försökte få tag på honom och fick veta att han hade slutat så såg det ut som att jag skulle behöva börja om från början.

Jag frågade en sköterska förra hösten om fysisk aktivitet på recept. Hon sa att det ska behandlaren skriva ut. Jag sa att jag hade bett min behandlare om det i över ett halvår och sen hade han slutat. Hon frågade vem det var, suckade och gick och hämtade ett receptblock.

En grej är i alla fall bättre efter flytt och omorganisering: receptförnyande per telefon. Jag ringer någon gång under våren och talar noga in personnummer, medicin, dos – och blir på riktigt förvånad när medicinen några dagar senare finns att hämta på apoteket. Innan har jag fått ringa flera gånger och påminna, även om mediciner som börjar ta slut eller helt tagit slut och som har ganska jobbig avvänjning. Eller fått fel dos. Eller fel medicin. Eller bara ett av två recept.

Det är fan sorgligt när man blir alldeles glad för att en enkel liten sak funkar som den ska.

Jag är inte ensam. Det är flera tusen nya patienter bara på min nya mottagning. Kort om läkare, kort om behandlare, kort om personal över huvud taget. Det är inte deras fel men det är så enormt jävla frustrerande. Jag behöver inte så mycket tid, jag behöver inte så mycket hjälp (kanske?) och det är slöseri med min tid att ringa och ringa och ringa och ringa – och det är slöseri med min tid att må sämre än jag behöver under tiden.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s