Skip to content

Bröst och att ta plats

9 juni, 2016

På lördag är det invigning för utställningen Bröst – fotografier av Elisabeth Ohlson Wallin, på Kulturen i Lund. Bilderna som Elisabeth tog till årets Rosa band-kalender ställs ut, tillsammans med några texter av smarta typer — och mig. Min text finns i katalogen och i kortad version upphängd i utställningen, men jag har också fått tillstånd att publicera den här ifall ni inte kan ta er till Lund.

Om ni kan det så pågår utställningen till 4 september, och då är det finissage där jag kommer att vara och prata!

 —

Ta plats

 

Att ta plats kan vara en revolutionär handling. En protest, en demonstration, en markering. Ett krav. En utmaning. En livsnödvändighet.

Att obevekligen ta sig både fysiskt och personligt utrymme, att inte göra sig mindre eller osynlig. Att låta sin kropp fylla ut dess silhuett, att låta sin röst fylla luften, att låta sina känslor vara så stora som de faktiskt är.

Det är aktivism. Att aktivt ta beslutet, att aktivt genomföra det. Kroppen i sig, de kubikcentimetrar den tar upp, kan vara en aktivistisk handling. Hur den för sig, hur den låter, hur den stretar emot. Vi pratar inte om att uppta plats, att använda den – vi pratar om att ta den. Det är inte något som vi kan få, det är inte något som bara finns. Det är något som vi måste ta. Vi måste kräva den, tillgodoräkna oss den, ockupera den och utnyttja den.

Det är provocerande. Det märks. Det stör.

Att ta exakt den plats som kroppen behöver blir att kräva för mycket. Att ta den plats som själen behöver blir ett angrepp, en obehaglig inkräktan på alla andras rätt att slippa tänka och ifrågasätta.

Elisabeth ger kroppar plats. Ger själar plats. Berättar om de som inte får synas, inte höras. Angriper och inkräktar, stör och berör. Hennes kamera ger skarpare konturer och tydligare skugga.

Du kanske inte ens vet om att du gör det. Du vet inte att du är en protest, du vet inte att du är en utmaning.

För vissa är plats en självklarhet. Den som hör till normen behöver inte ens ta plats, det är bara en del av dem. De har plats.

Och om du inte tar den plats du behöver, den plats du vill ha, så kanske du kan lura någon att du är som normen, eftersom du inte behöver anstränga dig. Eftersom du är självklar. Eftersom du allra helst inte ens märks. Om du inte stör så mycket så kanske du kan få finnas ifred. Men du kommer att misslyckas, om och om igen, och du kommer att straffas varje gång du försöker finnas till.

Det finns kroppsaktivister, som arbetar med att ifrågasätta normer och utmana alla de krav som ställs på oss. Men det finns också de som tvingas att vara aktivister bara genom att finnas till.

Det kan handla om att vara kvinna. Om att vara tjock. Om att ha en kropp som fungerar annorlunda än de flestas, att ha en hudfärg eller ett utseende eller ett uttryck som uppfattas som avvikande. Att röra sig på fel sätt, att låta fel, att vara för mycket av den man är. I olika sammanhang är det olika kroppar som får ta plats, och alla andra får försöka kräva sig den – och straffas för det.

Det finns kroppar som får finnas och kroppar som inte får finnas. Om du inte duger kan du få visa dig på nåder, men du betalar för ynnesten genom att dra ihop dig så mycket som möjligt. Bli så liten som möjligt. Inga starka färger, inga stora gester, inga höga röster. Visa din tacksamhet och din skam. Du tar inte plats, du får den på nåder och den kan när som helst tas tillbaka.

Det är som att folk ser världen som en buss, där det är tydligt avgränsat hur stort ett säte är och hur många det finns, och då blir all extra plats man försöker ta en stöld. Mina breda lår trycker ihop dig, stör dig och gör dig obekväm.

Men världen är inte en buss. Världen är mycket mycket större än så, och det tar inget från dig om jag får vara den jag är, om jag får synas och höras och röra mig och vara den jag är. Det blir inte mindre ljud kvar i världen till dig, inte färre ord eller sämre kärlek, för att jag låter och pratar och älskar. Jag nöter inte ut jorden extra mycket med mina tunga steg.

Alla kroppar får finnas framför Elisabeths kamera.
Alla kroppar, alla berättelser.
Hon skapar dig en plats och fixerar den i tid och rum.
Den finns kvar även de gånger då du inte orkar bråka.

Men folk vill inte släppa ifrån sig av utrymmet. De vill helst ha en ledig plats bredvid sig på bussen, för säkerhets skull. Då blir det en protest bara att finnas till. Att ta plats.

Det finns till och med enskilda kroppsdelar som inte får ta plats. Som ska gömmas undan. Som bara får ta plats på extremt specifika villkor. Ska brösten vara med så ska de antingen visas precis lagom mycket, på millimetern, eller slängas fram helt och hållet och då är det en sexuell markering. Bara bröst är aldrig bara bröst.

Även här kan man prata om bröst som får finnas, och bröst som inte får finnas. Brösten vi vill se har en viss form, en viss ålder, en viss storlek, ett snävt spektrum av hudfärger. Ju fler av kraven man kan pricka av, desto bättre. Har de använts till sitt biologiska syfte vill vi helst slippa se spåren av det. Har de råkat ut för något får de bara visas upp som ett trauma, som en påminnelse om dödlighet och tragedi och människans inneboende styrka.

Elisabeth fick idén att separera brösten från kroppen och sen ge dem tillbaka. Göra dem till något eget, som fick ta plats för sig, med men inte på kroppen.

De är en del av oss men de är inte oss. Även bakom brösten finns vi kvar, som olika människor i olika kroppar med olika liv och förutsättningar.

Att skamlöst visa upp sig, att inte följa reglerna, är en protest.

Det kan handla om att visa att alla kroppar finns. Alla sorters kroppar. Stora och små, breda, smala, mjuka, fasta, ljusa, mörka, starka, svaga, med hjälpmedel, med skador, med ärr, med tatueringar, med prickar och linjer och skiftningar och hår och alla saker som kan finnas på en kropp. Att lära ögat och hjärnan att kroppar inte ser ut på ett enda sätt, att det finns mer än alla perfekta kroppar på stora tavlor och din enda kropp som är annorlunda.

Ibland handlar det om att visa att alla kroppar kan vara vackra och åtråvärda. Att använda ett vant och bekant bildspråk på ett oväntat sätt, med kroppar som inte brukar få vara med.

Samtidigt är det inte ett självändamål. Det är inte så man hittar eller visar sitt värde. Man har inget ansvar att vara vacker, eller åtråvärd. Man har ingen plikt att ta hand om sig, att göra det bästa med det man har. Man får ha hängiga bröst i uttöjd BH, man får ha synliga resårlinjer genom byxorna, man får ha dålig hållning och valkar och beniga axlar och en rak midja.

Det kan handla om att inte göra sig vacker – i alla fall inte på det sätt som vi har lärt oss. Att inte lura ögat, inte smickra, inte omforma, inte markera, dölja, maskera. Att klä sig ”för” sin kropp är så ofta att klä sig mot den. Du ska skapa illusionen av en annan kropp än den du har, eller i alla fall visa att du vet om dina brister och gör ditt bästa.

Det kan handla om att visa att vi är inte våra bröst, vi är inte bara våra kroppar. Vi är hela personer med så många delar, och alla delarna får ta plats.

De måste få göra det. Annars ser vi till att de gör det. Vi kräver det, vi stjäl det, vi ockuperar det, och för varje liten plätt vi tar växer världen, så att alla får plats.

Uppgiften var inte att vara behagfull. Men inte heller att göra sig ful. Bara att vara den man är. Alla har vi uttryckt det på olika sätt, genom något som Elisabeth har sett i oss. Vi är oss själva i solidaritet, i hopp, i frustration. Vi är våra kroppar men samtidigt inte. Vi tar våra bröst i ett fast grepp, håller dem framför oss och visar upp dem. Här. Det här är vad det handlar om. Men också inte.

Jag är mitt eget demonstrationståg varje gång jag går hemifrån. I mjukisbyxor, i tajt klänning, i löst sjok. I svart, i prickigt, i starka färger. Jag finns och jag upptar den plats jag upptar – och jag tar mig den. Varje dag, varje gång. Jag kräver den, jag bär den med mig och jag försvarar den med mitt liv.

Jag ber inte om ursäkt för det utrymme min kropp tar. Jag ber inte om ursäkt för den uppmärksamhet jag tar med min röst, med mina handlingar, med min aktivism och mina åsikter.

Jag borde ha skämts för min kropp. Jag borde ha bett Elisabeth att få vara påklädd bakom mina bröst så att ingen skulle förstå hur olik min kropp är de som förtjänar att fotograferas. Jag kunde ha kamouflerat min mage, mina veck och hårtussar. Men Elisabeth pekade på min plats, hon gav mig den och jag tog emot.

För ibland. Ibland kan man faktiskt få plats.

2 kommentarer leave one →
  1. Harald permalink
    17 juni, 2016 3:17 e m

    Du behöver väll inte be om ursäkt eller skämmas för din kropp. Jag tycker personligen att den är riktigt läcker.

    • Amanda permalink
      17 juni, 2016 3:48 e m

      Nobody cares about your boner, Harald.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s