Skip to content

Värsta reseminnet

16 april, 2016
tags:

(Ytterligare en snodd Peppe-rubrik, som legat oskriven jättejättelänge.)

Ganska länge hade jag en tydlig värsta-resan-anekdot.

Jag var typ nitton  och var tillbaka i Kalifornien och hälsade på kompisar. Jag skulle åka från Los Angeles till Santa Cruz och universitetet med samma namn. Jag hade bokat en mycket tidig taxi till det billiga lilla vandrarhemmet gömt på en bakgata typ bakom Mann’s Chinese, som aldrig dök upp. Jag tog tunnelbanan (ja, LA har en sådan) till tågstationen och tåget jag hade tänkt ta var fullt, så jag bokade nästa — som självklart var trasigt och gick i kvartsfart hela vägen. Kom fram till Santa Cruz nånstans mitt i natten, kanske ett eller så. Universitetsområdet var stängt och jag hade ingen kontaktinfo till någon (varför hade jag inte det?) och det var kallt och mörkt och jag ville inte sova på buss-centralen och jag var trött och miserabel och försökte att inte börja gråta. Gick bort till en motorväg där alla motell var skitdyra och typ fullbokade. Gick tillbaka och ringde min mamma i en telefonkiosk, mest för att få prata med någon snäll, men hon satte över lite pengar och jag gick bort och bokade ett dubbel-rökar-rum och tog den bästa duschen jag kanske någonsin tagit och sov en av de bästa nätter jag sovit. Dagen därpå fick jag tag i någon via ett internetcafé och allt blev bättre. Men fy fan.

Men. Detta överträffades enkelt av vår bröllopsresa. Eller, inte själva resan i sig så mycket som resan hem. Jag började bli sjuk redan på mellanlandningen på vägen till USA, och tappade rösten efter ett par dagar (ja, det är ett bra skämt om en stum fru på bröllopsresan) och hade ont överallt och i öronen och körande och flygande och allting var jobbigt, men över lag var det ändå trevligt.

På vägen hem hade jag dock så ont överallt, i öronen och i bihålorna och i kroppen och feber och trött och jag hade jobbigt med andningen och trodde verkligen att mina trumhinnor skulle spricka. Och så var vi sena till London och sprang (astmatiskt och vingligt) till någon desk där de berättade att vi inte skulle hinna till nästa flyg och nästa gick om fem-sex timmar och jag började faktiskt gråta för jag var så jäkla utmattad och ville bara hem så jag kunde få lägga mig och dö ifred.

Det dök upp två platser på något lite tidigare plan och vi kom hem och jag dog inte, bara nästan. Men det visade sig vara bronkit och mina trumhinnor var inflammerade och inte alls glada. Läkaren sa att jag skulle ta det försiktigt med dem och jag tänkte att jag vet inte riktigt hur jag ska göra det. Sluta snyta mig eller nåt.

Så det är nog mitt värsta reseminne. Själva bröllopsresan minns jag som sagt positivt, även med bautasjukdom, men den där sista biten hem var fan bajs.

(Jag funderade på om det var en bra eller dålig idé att publicera det här inlägget innan/under den här resan, om det liksom skulle jinxa nåt. Men vi kör. Tjoho!)

Advertisements
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s