Skip to content

Mobbade barn med automatångest

24 juli, 2015

Jag insåg häromdagen att när någon är väldigt trevlig mot mig, så är min första instinkt ofta att tro att de är ironiska eller skojar. Hur jäkla sjukt är inte det? Att en mobbad och ensam och osäker barndom har lämnat så djupa spår i mina synapser att jag inte kan föreställa mig att någon faktiskt kan gilla mig som jag är och kan vilja vara uppriktigt snäll och glad. 

Jag var ju medveten innan om att jag lätt kan bli orolig att någon ogillar mig eller har tröttnat på mig, men att jag inte ens kan ta positiva interaktioner för vad de är?

(Och även nu så är jag inte helt säker på om jag borde tolka dem som positiva. Det kanske ÄR så att de är hånfulla?)

3 kommentarer leave one →
  1. Sofia permalink
    24 juli, 2015 11:56 f m

    Fy fan, jag är likadan. 33 år och får fortfarande känslan av att någon ska hoppas fram och garva ”haha, hon gick på det”.

  2. 24 juli, 2015 2:21 e m

    Du är inte ensam.

  3. 24 juli, 2015 3:02 e m

    Åh, känner igen mig! För några år sen, när jag mådde sämre än vad jag gör idag, kunde jag ibland tänka att mina kompisar kanske egentligen bara umgicks med mig för att de tyckte att det var kul att håna mig när jag inte var med. So sad :(

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s