Skip to content

Identitet, legitimitet och etnicitet

2 juli, 2015

Jag har funderat en del på identitet senaste tiden. På olika identiteter, sammanblandade identiteter, claimade identiteter, viktiga identiteter, allt möjligt. (Det vaknade lite igen på grund av Rachel Dolezal, men det är inte huvudsakligen det som varit grejen i min lilla hjärna.) Jag tuggar fortfarande på det här men jag ville få fundera högt och jag hoppas att jag kan formulera mig på ett någorlunda vettigt och rimligt sätt.

Disclaimer: Det är inte synd om mig, och det är definitivt inte mest synd om mig. Jag vill inte kapa någon diskussion, jag försöker reda ut saker i mitt eget huvud — men jag vill också väldigt gärna vet vad ni tänker, för det finns så många smarta människor därute.

Såhär: För mig är det en viktig del av den jag är att jag inte bara är svensk. Min mamma är född någon annanstans och kom hit i vuxen ålder med min storebror, jag har ett till språk och en till kultur och en familjehistoria som i vissa stycken låter som en märklig tegelstensroman, och jag har ibland fått ta skit för vissa av dessa saker. Min andra kultur och mitt andra jag kommer med ett paket av fördomar och idéer. Jag är uppvuxen i en förort där nästan alla omkring mig också pratade ett eller flera andra språk hemma, där många flytt undan olika sorters förtryck och faror.

Samtidigt är jag född här och har min svenska pappas svenska efternamn. Jag rasifieras ytterst sällan och även om jag också har fått min beskärda del av frågor och det där envisa ”men egentligen” så är det inte tillräckligt ofta att jag kan hävda att det är ett problem. Jag uppfattas generellt som svensk och jag både är och uppfattas som vit. Ovanpå det också feta privilegier av språk, utbildning, klass, och så vidare. Min mamma har upplevt rasism och förtryck på grund av sitt ursprung och sin brytning men inte på samma nivå som många andra — och jag upplever i princip inget alls. Om man tänker sig en stege eller pyramid av etnisk ”status” i samhället är jag bara något litet skutt från toppen, kanske glider lite neråt ibland beroende på sammanhang men inte så det stör.

Jag är andra generationens invandrare, men inte jämt. Jag ser mig själv som svensk, men inte bara svensk. Svensk och. Svensk plus. Nån jäkla klyschig klämkäck formulering. Det är en del av min identitet, men det är en identitet som jag för det mesta kan välja själv att bära synligt eller inte.

Och det är en identitet som jag inte alltid vet om jag har rätt att hävda.

Ibland är det svårt för mig att komma ihåg att jag inte egentligen hör till den grupp som rasifieras, som på grund av utseende, namn, språk, ursprung eller en kombination av dessa behandlas på helt andra sätt än jag. Obs: Det är inte så att jag aktivt tror att jag hör dit, men jag måste liksom tänka på att inte hänga med i ett vi som jag inte har — inte förtjänat, det låter konstigt, men liksom inte har delat de upplevelserna med och inte ska försöka claima? Jag kan både i stunden och i efterhand inse att jag typ suttit och pratat med folk som att jag försöker lajva att jag är med dem, att mina upplevelser är samma som deras för att jag ibland får frågan var jag kommer ifrån, eller för att folk skojar om trashiga/fulla/galna ryssar, eller vad det nu kan vara.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på det, och hoppas att de inte tyckte jag var allt för dum i huvudet. Om det inte vore ännu märkligare att höra av sig och be om ursäkt för att jag klampade in så skulle jag nästan vilja göra det. Hej, förlåt, jag tror inte egentligen att jag förstår hur du har det, jag tror inte att våra liv är samma, jag blir stressad i sociala situationer och typ börjar prata borsjtj eller produkter för lockigt hår för att försöka hitta nåt gemensamt. Och så är jag lite dum i huvudet ibland.

Jag är ju just då inte bättre än en genomsnittlig vit svensk som typ börjar prata om hur mycket de gillar falafel. Eller nåt. Eller är det mer okej, om jag själv vet att jag är inte bara? Eller är det mer okej om jag öppnar med det? Eller är det fortfarande på nivå ”jag har en kompis som är X” eller ”jag har läst massa intressanta krönikor om det här”?

Om jag pratar om rasism eller strukturer vet jag inte om jag borde göra det som ”svensk” eller som ”annan”. Om jag inte säger något så är jag ju typ svensk, och då är jag antingen ett positivt exempel på att även svenskar kan bry sig, eller så är jag någon som inte vet vad de pratar om. Om jag sätter på mig ursprungs-hatten så är jag antingen någon som talar i egen sak, eller någon som försöker köpa sig legitimitet genom att hävda en svag länk till en utsatt grupp.

Det här är alltså inte saker som jag har hört någon säga om mig eller någon annan, utan något som jag kan känna i mitt eget huvud, att jag inte vet vad jag ska inta för position och hur mycket plats jag ska ta. Jag backar gärna för de som har mer tolkningsföreträde, mer att säga och mer att både vinna och förlora — och jag anstränger mig verkligen för att respektera folks behov och krav och önskemål — men jag vill samtidigt också vara med. Både i kamp och i samtal. Och jag tycker så himla mycket om att få prata med andra människor som har, om inte samma erfarenheter som jag så ändå andra erfarenheter än den pursvenska. Som jag kan relatera till. Som förstår saker som andra vänner inte förstår.

Men jag kanske inte alls kan relatera till dem. Jag kanske bara tror att jag kan det? Jag kanske kan relatera men bör backa ändå? Jag kanske måste acceptera att de här sakerna är viktiga för mig både ideologiskt och privat, men de är inte lika viktiga som mitt ansvar att hålla käft och stötta snarare än delta och tala. Mitt behov av att få Vara Med kanske bör stå tillbaka för andras behov av både slutna rum och det gemensamma rummet.

Som sagt: Det här är långt ifrån den viktigaste frågan att diskutera. Det är långt ifrån synd om mig. Men allt eftersom begrepp som svenskhet och etnicitet blir både luddigare och viktigare, allt eftersom diskussionen blir större och vi dessutom blir fler som inte enkelt kan bestämma bara en identitet — och allt eftersom jag också inser just att jag nog har betett mig dumt förut och inte har någon garanterad rätt att vara med, så… fan. Jag vet inte. Det är liksom det som är problemet. Jag vet inte ens vad det är jag försöker fråga. Det blir så lätt att det är som att man vill att någon ska säga ja, du är okej, just du får vara med, kom så pratar vi om konstig släktmat och tävlar i diktaturanekdoter. Varsågod, carte blanche och passerkort. Och det är inte det, jag vill inte ha en tillräckligt-invandrare-stämpel.

Jag vet inte vad jag vill. Fundera, antar jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s