Skip to content

Så rätt och så fel

4 maj, 2015
tags:

Hittade på flera håll det här blogginlägget, med rubriken ”Förlåt älskade barn – vi visste inte”. Människor jag gillar delar det och jag känner mig ganska kluven.

För ja, mycket av det som beskrivs känner jag igen och tycker är fel. Det är genomgående och långtgående problem och det är dåligt. Skolan suger på många punkter och särbegåvade barn bla bla bla och så vidare. Jag skrev om det nyss.

Men.

Jag blir också lite instinktivt skeptisk mot föräldrar som utöver att tycka att deras barn är speciellt och unikt nästan verkar tro att de har förstått något som ingen annan har förstått. För, liksom: Skolan är full av uppgifter som är mer eller mindre tråkiga och känns mer eller mindre meningslösa. Så är det bara, och jag kan lova att det här särskilt begåvade barnet inte är ensamt om att känna så. Det kan man ha åsikter om och det ska man försöka förändra och göra bättre — men det är inte upp till barnet (eller föräldern) att bestämma vad det vill och inte vill göra. I alla fall inte med motiveringen att det är tråkigt och meningslöst.

Ibland handlar det om att förbereda sig på att en stor del av livet kommer bestå av saker man kanske inte egentligen vill göra. Saker som är tråkiga men som man ska göra För Att Det Är Så. (Allt från att tidrapportera till att följa högerregeln i korsningar till att duscha regelbundet.)

Ibland handlar det om att du kanske inte har hela bilden.

”Varför ska jag skriva en egen faktatext om en författare baserat på en annan faktatext om samma författare? Då vet jag ju redan innan att min text blir sämre!” Han blänger på mig. ”Så klok!” tänker jag men säger det inte högt.

Jo, visst. Eller så kan det vara en övning i att hitta och sammanfatta och formulera fakta, som kommer att vara användbar sen. Och det kan på samma sätt vara bra att ändå litegrann lära sig tråkiga och meningslösa metoder för matematik eller inlärning av fakta eller vad det nu kan vara, så att när det eventuellt blir svårare allt eftersom så vet man hur man ska jobba. (Och din text kanske inte alls blir sämre, för den delen, för att du vet något som den tidigare skribenten inte vet, eller tycker det saknas något och kollar upp mer fakta om författaren, eller är bättre på adjektiv, eller nåt.)

Han vill inte vara med i lekar som ska träna social förmåga eftersom han tycker att det ”känns konstruerat”, […] och han vill inte vara med på samlingen (”för jag behöver knappast någon träning i att våga prata inför andra och det går ju så lååångsamt”). Han avbryter sina klasskamrater, tar över, blir för entusiastisk (”ja, jag vet att jag bara är en av alla i klassen men jag glömmer bort det när det kommer något intressant”).

Ja, det är konstruerat och tråkigt men allt det där är saker som de flesta behöver lära sig och träna på. Skolan är inte bara fakta och lektioner, det handlar mycket också om att lära sig fungera i grupp. (Sen kan det gå olika bra med den saken, men som koncept.) Jag känner igen allt det där så himla mycket och det är sååå jobbigt, och det kan finnas olika former som funkar olika bra men det ÄR bra att lära sig att vänta på sin tur och vara tålmodig och ha lite tråkigt. OBS: om man stimuleras i den faktiska undervisningen kanske det finns tålamod kvar i kroppen att lära sig ha tråkigt på samlingen.

Man kan inte ha en diagnos mellan 8.20 och 14 på vardagarna och sedan låta bli att ha det när man kommer hem.

Jo det är exakt precis det man jättemycket kan! Det är jättevanligt när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder att man funkar olika bra i olika sammanhang. Hela grejen med hur man pratar om funktionshinder nu för tiden är ju just att det är hinder som är i omvärlden och inte i en själv. Klart som fan att man funkar bättre hemma, där man är trygg och det är lugnare och man får göra de grejer man själv vill och den eller de vuxna som man har omkring sig är fokuserade på en och inriktade på att få saker att funka (obs, lägger inget värderande i det utan det är så man gör med folk man bryr sig om) och förstår och uppmuntrar en istället för att försöka få en att rätta sig i leden när det känns helt jävla omöjligt. Notera: Jag säger inte att det här barnet har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder, det vet jag ingenting om. Jag säger bara att det här argumentet är helt fel. Och även annars gäller ovan saker. Både barn och vuxna kan funka helt olika i olika sammanhang.

(Min vanliga käpphäst: Formuleringen ”det verkar vara något slags diagnos”. NEJ. Diagnosen är det som läkaren ställer på ett syndrom, ett tillstånd, en sjukdom, ett funktionshinder, ett symtompaket. Det är en stämpel, ett namn, men det är inte själva tillståndet. Alla dessa saker finns oavsett om diagnosen finns eller inte, men en person kan inte ”verka ha” en diagnos. Och du har inte diagnosen vissa timmar på dygnet.)

Du ska ta hänsyn till alla andras behov och känslor, hela tiden, varje dag och vara lagom. Men du är inte lagom. Du har aldrig försvunnit i mängden. Du är inte normen. Du konstaterar: ”De som är födda lugna och tysta har fördel i skolan. Jag är ju tyvärr inte så.”

Nej, inte jag heller. Varken tyst eller lugn eller lagom. Men jag har ändå insett att det är en bra grej att lära sig att ta hänsyn till andras behov och känslor. Jag jobbar fortfarande på det, med varierande framgång, och det är över tjugo år sen jag gick i trean.

Jag fattar att det här kanske snarare ska betyda att han hela tiden måste anpassa sig så att han nästan försvinner, men just den här formuleringen fastnar jag på för det blir liksom spetsen av hela grejen. Det suger ibland, men mycket av livet handlar om att anpassa sig. Helst ska det vara ömsesidigt, att alla anpassar sig till varandra, och att man kan få de bästa förutsättningarna och det känns som att det är någon mening med det hela, men tyvärr funkar inte världen så att man bara kan vara den man är och tycka att alla andra bara ska gilla det. Och då kan man inte bestämma att man själv ska stå över och utanför reglerna bara för att man är smartare. Tyvärr.

Om man inte är väldigt väldigt rik, kanske.

20 kommentarer leave one →
  1. 4 maj, 2015 9:24 e m

    Det är ju inte heller så att skolan har jättemycket resurser att ”se varje individ”. Det går mycket ut på att lära sig att anpassa sig och tänka på andra, delvis för att det är bra att kunna och delvis för att det inte finns möjlighet att göra på så många andra sätt.

  2. 5 maj, 2015 8:18 f m

    Hei fra Norge :) Jeg tror ikke bloggeren – eller mammaen – nødvendigvis mener at man skal ”bestämma att man själv ska stå över och utanför reglerna bara för att man är smartare”. Jeg tror teksten kommer fra en dyp og smerte over at barnet ikke ses, og ikke anerkjenns som den han er.
    Visst, skolen kan ikke bare være ”kalas og kul” hele tiden. Kanskje særlig i dag når barn er vant til dataspill, internett og alt som går så fort og gir stimuli hele tiden, så må barn lære at de må utstå en del, just fordi det behøvs for senere i livet.
    Problemet med mange särbegåvade barn er at en del av oppgavene vi gir dem på skolen ikke blir en trening i å arbeide, utstå rutineoppgaver, eller et ”oj, det her var svårt, hva skal jeg gjøre nå?”. – For mange av disse barna så blir oppgavene vi gir dem i skolen på et så lavt nivå at det blir meningsløst.

    Exempel: 6-åringen leser Harry Potter hjemme, men tvinges til ”repetert lesing” av en ”bok” som inneholder 1 sats på hver side. – Hvor er læringen i det? Hvor er mestring, læringsglede, bygging av ”self efficacy”?

    Exempel: 8-åringen elsker matte, det går i det store og hele i ”tall” i hodet hele dygnet. Hjemme kan han fundere på matte som kanskje tilhører høgstadiet. Men på skolen er det matteboken som gjelder, og den tillater bare enkle, flersifrede tall.
    – Hvor er læringen i det? Hvor er mestring, læringsglede, bygging av ”self efficacy”?

    Alle barn trenger å lære å ”holde ut” en del saker, det ER ikke alltid kalas & kul å lære seg å sitte på stolen, å holde blyertspennan på rett sett, eller å skrive så fröken kan lese det man skriver. Også särbegåvade barn. MEN alle barn trenger også å få oppgaver som er meningsfylte, som gjør at de får lære seg nye saker, som gjør at de beveger seg i den nærmeste utviklingssonen; ”ooo, her var det litt svårt å være”, for så å arbeide seg gjennom det som var svårt og kjenne ”yess, jeg klarte det”.

    Det trenger ikke være kul & kalas, men det behøves mening med saken. Det trenger ikke være optimalt & fantastisk til enhver tid, for vi har mange elever å ta vare på. Men også disse barna trenger å bli sett og anerkjent. Og få arbeide på rett nivå iblandt. (Vi hadde neppe gitt en 6.-klassing repetisjonsoppgaver fra 2. klasse. Men det er så disse barna kan kjenne det. Og da blir det meningsløst. Og det tror jeg ikke vi vil.
    – Hilsen en norsk lærer.

    • 5 maj, 2015 10:03 f m

      Som sagt, jag tycker att det är jättejätteviktigt att man utmanar och stimulerar barnet intellektuellt på massa olika sätt. Det måste göras, måste måste, både för barnets intellektuella utveckling och dess välmående. Men det kan inte vara så att barnets bedömning av vad som känns värdefullt är det enda som räknas.

      Som du säger – det kan inte vara kul och kalas jämt. Om man känner att man fattar varför man ska göra de tråkiga sakerna kanske de blir lättare att stå ut med, och för den delen också om de är färre för att man inte sitter och räknar lätta tal bara för att. Men några saker kommer vara kvar och vara tråkiga och meningslösa och då är det ibland viktigt att man gör dem ändå.

      Kolla även mitt svar till Karin nedan!

  3. 5 maj, 2015 8:24 f m

    Du är så klok!

  4. Karin permalink
    5 maj, 2015 9:27 f m

    Jag förstår delvis dina tankar Julia, och jag tänker att mamman som skrivit ”förlåt älskade barn – vi visste inte” ganska nyligen har upptäckt att hennes barn är annorlunda. Jag har haft det lättare på sätt och vis. Vår dotter pratade i långa flerordsmeningar innan hon var ett år, hon hade lärt sig läsa själv vid två års ålder, hon var första barnet så då förstod vi inte. När hon började på dagis och vi fick fler barn att jämför med var det ganska tydligt att hon var annorlunda.

    Jag håller helt med dig om att mycket här i livet går ut på att anpassa sig. MEN samhället skulle inte sätta ett barn med en intelligenskvot runt 70 i en vanlig klass och kräva att det borde anpassa sig. Visst är det lättare att anpassa sig om man är smartare än genomsnittet, men så länge man är ett litet barn är man fortfarande – just det – ett litet barn, själsligt och emotionellt.

    När man har en sjuåring som hatar skolan och stör på lektionerna, som inte vill gå dit på morgnarna, då uppsöker man en psykolog. Inte för att ens dotter stör på lektionerna, men för att hon hemma med full kraft slår huvudet i vägen med tårarna flödandes och talar om att hon vill ha sönder sin hjärna så att den inte ska gå så snabbt, så att hon kan vara mer lik de andra i klassen, så att hon kan förstå hur det är att tänka så långsamt, så att hon inte ska vara så annorlunda!

    Jag tänker också att de som tycker att barn ska lära sig att anpassa sig kanske ser framför sig ett barn som ligger ett eller två år före sina klasskamrater, eller ser barn med ett enormt eget driv som gillar att plugga och därför kommer långt. Jag tycker också att det är viktigt att barn lär sig att anpassa sig och ta hänsyn, men också att skolsystemet börjar anpassas även till de som är extremt avvikande uppåt och som behöver MER för att stå ut med sina liv.

    När man har en åttaåring som har slutat störa på lektionerna för att hon får just mer, svårare böcker, breddning och fördjupning, då andas man ut en månad eller två, till självmordstankarna dyker upp. Inte enkla ”jag vill dö”-tankar utan avancerade planer på hur hon ska gå till väga, tankar som inbegriper ”om jag misslyckas ska min hjärna i alla fall bli så skadad att jag blir mer lik alla andra”. När man samtidigt börjar oroa sig över att ens barn faktiskt aldrig lär sig studieteknik, att hon aldrig får möta motstånd och kämpa för något, då börjar livet som förälder bli riktigt svårt.

    När man har en elvaåring som liksom alla andra barn tycker att det är en evighet till sommarlovet. och sen tycker att sommarlovet känns oändligt och jämför detta med tiden tills hon kan få börja på universitetet och få ”lära sig något på riktigt, i stället för att sitta instängd hela dagarna och bara vänta”. En elvaåring som fortfarande periodvis inte vill leva, för livet är ju bara en meningslös väntan… En elvaåring som lyser upp när hon får träffa vuxna med specialkunskaper de kan diskutera med henne. När man har en elvaåring som fortfarande älskar att leka, men vars klasskamrater går sin väg för hennes lekar är för komplicerade, men som anpassar sig och blir oändligt lycklig då de i alla fall vill leka kull eller kurragömma. En liten flicka som ännu inte har kommit i puberteten, och inte orkar med klasskamraternas tjat om kläder, fotbollslag och pussar, men som är klar med nians kurs i många ämnen. När man har tjatat på alla rektorer i kommunen och grannkommunerna för att hitta någon som är villig att ge henne undervisning på hennes nivå (”jo skollagen säger… men det gäller bara på grundskolenivå… vore hon bara något år yngre skulle hon så klart kunna börja på gymnasiet, men fyra år…).

    När man då läser en text som säger att det är bra för barn att lära sig ha tråkigt och att anpassa sig, då dör man en smula. Jag har ett barn som har lärt sig att anpassa sig, och hon vill dö. Jag har ett barn som kräks på alla upprepningar, för hon förstod i samma ögonblick hon snabbt bläddrade igenom läroboken när de fick den första dagen på terminen, och tanken på att varje skoldag ska vara så i minst sju år till får henne att inte vilja leva längre. Jag är en förälder som tvingar iväg mitt barn till något som får henne att vilja dö varje skoldag, man kan inte sjukskriva barn på grund av uttråkning, och inte heller för att skolan får det att tappa livslusten – tro mig, vi har övervägt det. Jag är en förälder som får ångest av att mitt barn aldrig lär sig studieteknik eller uthållighet. Jag är en förälder som läste din text den 28 april och tyckte att du formulerade dig så klokt då:

    ”Vi ska ge stöd till dem för att så många av dem inte mår bra. För att de är understimulerade, mår dåligt, är osäkra, kanske mobbade, inte får utvecklas, inte känner att skolan bryr sig om dem. De förtjänar satsningar och stimulans för att de är människor, inte för att de är något slags hypotetiskt potential och det kommer att ”löna sig för samhället”.”

    Och kanske just därför reagerar jag starkt över din text i dag, över att du som verkade ha förstått inte ser att mamman som skrev ”förlåt älskade barn…” kanske har formulerat sig klumpigt, kanske inte alls har ett extremt särbegåvat barn, men ändå ett som skulle behöva mer anpassningar än vad det får…

    • 5 maj, 2015 9:54 f m

      Grejen är ju att jag var det där barnet. I princip alla saker du beskriver känner jag igen så himla himla väl. (Vill liksom krama både dig och barnet/barnen och, well, inte säga att det ordnar sig för det gör det inte nödvändigtvis. Men att det inte är ert fel.) Och jag menar inte att man ska lära sig ha tråkigt på alla lektioner, lära sig ha tråkigt hela hela tiden när man inte är hemma – utan att man inte kan kräva att slippa ALLT som är tråkigt eller som man själv tycker är meningslöst.

      Jag tänker att det måste vara både och. Att man stimulerar och utmanar barnet, ger det möjlighet att utvecklas intellektuellt, men också ger det möjligheten att utvecklas socialt och kanske också faktiskt lära det att det inte är Speciellt bara för att det är speciellt, om du fattar. Och det blir ju lättare att ha tråkigt om man utmanas större delen av tiden, tror jag. Igen, jag önskar att det var så att det anpassades från alla håll, och jag menar absolut inte att barnet ska anpassa sig helt till hårda normer och krav – men jag tror att det är viktigt att lära sig att lyssna och delta och ibland kanske också lita på att läraren vet vad hen gör.

      Det förutsätter ju förstås att läraren faktiskt vet vad hen gör och har tid att anpassa undervisningen, och så är det förstås inte så ofta. Men att förutsätta rakt av att det är meningslöst att skriva en faktatext efter en annan faktatext, eller att vara med på samlingen, eller att räkna åttans mattetal för att man klarar av nians (när man går i tvåan), kan vara dåligt i längden. TILLÄGG: Kanske
      lättare att lita på läraren om man i övrigt känner att hen ser och förstår en, alltså att man slipper de saker som FAKTISKT är meningslösa.

      Jag utgår väldigt mycket från mina egna erfarenheter här. Kanske skulle jag inte bara ha hänvisat till det förra blogginlägget utan skrivit in även här att jag tycker det är ofantligt viktigt att det finns resurser, att man ser barnet, att man förstår vad som pågår, varit ännu ännu tydligare med att majoriteten av det som beskrivs är fel och dåligt och måste åtgärdas. Jag bara reagerar på flera av de specifika exemplen för jag tycker att de är fel eller dåliga exempel på just de här sakerna. Kanske reagerar jag också för att om jag själv kan peta hål i dem kan de som helt och hållet vill avskaffa resurser för särbegåvade peta hål i dem och mena att det bevisar att resurserna inte behövs. Om du fattar?

    • Annie permalink
      5 maj, 2015 10:41 e m

      Måste bara flika in… Jo Karin samhället kräver visst att barn med en intelligenskvot runt 70 (eller iaf barn med en intelligenskvot precis strax över 70) ska anpassa sig i en vanlig klass, ofta även helt utan stöd. Tyvärr…

    • Annika permalink
      8 maj, 2015 10:13 e m

      Men…har ni något universitet i närheten?
      Nu är mitt ämne inte något som barn kanske brukar vara intresserade av men jag skulle tänka mig att om det är något hon ÄR mer intresserad av borde det gå att ordna något slags läskurs för henne. Jag kan inte vara ensam om att känna att oj, det här vill man fånga upp och hjälpa till med. Delvis för att jag känner igen mig. Förstås. :)
      Det kanske går att hitta en engagerad doktorand? Någon som kan tycka att det vore kul att få chansen att lära er dotter något. För fine att skolan inte vill. Men universiteten består av individer. Vill hon lära sig finns det möjligheter utanför skoltid.

      Tyvärr gör det inte skoltiden roligare. Det går dock, förstås, att sitta och jobba i en alternativ bok på matte/fysiklektionerna. Samma med språk. Historia etc kan man inte om man inte läst källorna innan och där kan man alltid fördjupa sig och problematisera ytterligare.

      Jag tror inte på att flytta upp barn för mycket i skolan av liknande skäl som Julia anger – man behöver lära sig det sociala också. Inklusive att göra tradiga uppgifter som man inte ser värdet av direkt. Men tja…med de svårare uppgifterna kan den förståelsen komma. Det blir ju väldigt frustrerande och svårt om inte grunden sitter. :) Jag tror dock inte på att skolan lär ut studieteknik. Det hjälpte då inte mig – proven var för lätta, jag kunde skumma böckerna kvällen innan. Jag lärde mig plugga på universitetet när jag fick min första tenta på en bok på runt 800 sidor. Självbevarelsedrift.

  5. Mari permalink
    5 maj, 2015 11:27 f m

    Det är egentligen ganska enkelt när man är särbegåvad att förhålla sig till om en tråkig uppgift ska göras eller inte – har den någon som helst mening och kan uppfyllandet av den meningen mätas (objektivt) mellan mig och den som gett mig uppgiften (förälder, lärare, chef, myndighet etc. – eller t.o.m. jag själv)?

    Kan inte läraren ge den förklaringen om motiv och kriterium för uppfyllandet, då ÄR det en meningslös uppgift.

    Exempel: alfabetsinlärning. Uppgiftens mening är att gång på gång använda bokstäver som enskilda tecken, inte delar av ord, för att lära sig känna igen dem. Uppfyllnadskriteriet är att man visar att man kan alfabetet och förstår vilket ljudvärde varje bokstav har. Måste man göra om uppgiften trots att man mött kriteriet för att den ska anses utförd, förlorar den automatiskt sin mening.

    Som särbegåvad kan jag ”hoppa över” förklaringsbiten OM jag känner tillräckligt stort förtroende för den som ger mig uppgiften. Detta förtroende ger jag extremt sällan automatiskt (vilket jag upplever att de flesta normalbegåvade gör), utan det måste vinnas.

    Det finns otaliga exempel på hur särbegåvade barn gång på gång utsätts för uppgifter där läraren varken kan/vill förklara meningen med en uppgift eller dess uppfyllande, eller ännu värre, går ifrån kriteriet för när uppgiften är klar. När de normalbegåvade gör något enkom för att ”läraren sa det”, måste den särbegåvade istället mötas med en djupare förklaring (om den inte är uppenbar) tills dess att den särbegåvades förtroende är vunnet.

  6. 5 maj, 2015 2:24 e m

    Jag kommenterade lite kritiskt om saker du tog upp på ditt vis här inne, men just min kommentar verkar inte godkännas av mamman/ lärarinnan. :)

  7. 6 maj, 2015 8:24 f m

    Vet inte hur jag ska säga det här men… väl formulerat och väl tänkt av dig. Love you.

  8. 6 maj, 2015 2:06 e m

    This. Jag var också knasig, hade roligt i skolan till jag slog i taket i ettan (lågstadie) och de resterande elva åren blev en lång gäsp. Nu snackar vi 90-tal. Jag behövde andra pedagogiska metoder. Hade jag fått det hade det gått bättre. Men nog fan är det bättre att jag lärde mig/var tvungen att ta hänsyn till andras behov än att jag fick en ännu större boost i karriären. Det har gått rätt bra ändå, sas.

  9. Katarina permalink
    7 maj, 2015 2:57 e m

    Fast det är ju bara en samhällskontruktion att ett barn i framtiden kan gynnas av att lära sig att har tråkigt etcetera. Om ett intresserat barn ges tillräckligt avancerade uppgifter tidigt vilket kanske leder till att personen får börja forska tidigt och därmed länge, kan det leda till enorma framgångar inom vetenskapen. Att argumentera att vissa egenskaper ska läras ut för att ”samhället ser ut så” är inte så utvecklande och gynnar inte direkt samhället som helhet. Hade jag fått utveckla min intelligens i stället för att behöva stå ut med att bli mobbad och feluppfattad och fått börja forska tidigare hade det varit mycket lättare för mig att hitta inspiration och motivation, och jag hade antagligen varit lyckligare och sluppit depressioner och självmordstankar. Jag hade antagligen haft lättare för de sociala koderna bland likasinnade och inte haft de sociala problem som uppstått om jag hade fått rätt stimulans. Det handlar på sätt och vis om att pojken får en diagnos som är destruktiv som i stället skulle kunna åtgärdas med rätt svårighetsgrad. Och ofta kräver det inte så mycket av skolan. I min skola i lågstadiet förbjöd mina lärare mig att jobba vidare i matteboken, och hade jag läst klart ett stycke för tidigt fick jag läsa om det i stället för att läsa vidare i samma bok. Det är ju inte som att det förändrar resursfördelningen direkt. Jag har också gått på en skola där jag blev mer fri att jobba på min nivå, och det har aldrig fungerat så bra som där, och de hade inte mer resurser än någon annan skola. Dock var det lite för sent. Synd att det ska vara såhär för det leder till utanförskap och en ovilja mot samhället, snarare än att gynna samhället vilket jag tror det skulle göra om de begåvade barnen fick utvecklas.

    Blir provocerad av det här inlägget och jag tror det beror mycket på att jag tror att pojkens eventuella ”problem” skulle försvinna om han fick jobba på rätt svårighetsgrad, men att inlägget ändå syftar till att skolan ändå lägger resurser på att lösa ”problem” som inte kommer kunna lösas med de metoder de använder nu, i och med att problemet inte ligger där.

    • 7 maj, 2015 7:09 e m

      Återigen, jag tror på och, inte eller.

      Barn behöver få utmanas och jag tror att en hel del av problemen skulle försvinna, men en del av dem behöver man fundera mer på. Just det här med att göra saker som är tråkiga kommer man inte ifrån även om man har ett utmanande och roligt jobb – det finns saker på jobbet och i resten av samhället som är tråkiga ändå. Och man kan behöva interagera med andra människor på ett respektfullt sätt. Och, som sagt, ibland kan det inte vara barnets roll att självt avgöra vad som är pedagogiskt.

  10. 7 maj, 2015 8:27 e m

    Forskning visar att föräldrar till särskilt begåvade barn sällan har fel gällande barnets begåvning. De kan till och med ibland underskatta barnets förmåga. Jante är också väldigt stark och många föräldrar känner att de inte kan prata om detta med folk i sin omgivning. Dr Ross Greene som bl a har skrivit boken ”Exposiva barn” menar att barn gör rätt om de kan. Om ett barn fortsätter att bete sig som man inte bör göra i ett klassrum, måste man fundera över varför det inte fungerar. När det gäller särskilt begåvade barn, har det visat sig att många blir lugnare om de får utmaningar på rätt nivå. Om man lyckas få till detta har de ofta lättare att ta sig an ”tråkigare” uppgifter också. Problematiken för särskilt begåvade barn handlar inte om enstaka, tråkiga uppgifter, utan om att den grundläggande lusten att lära kan släckas väldigt tidigt om utmaningarna uteblir. Det är sorgligt eftersom dessa barn i grunden har en enorm törst efter kunskap.

    • 7 maj, 2015 9:14 e m

      Fast jag sa aldrig att någon hade fel om ett barns begåvning, utan att man kanske inte alltid kan avgöra vad som är meningslöst i längden. Framför allt inte om man är nio år gammal.

      Och, igen och igen – och, inte eller. Utmaningar så att barnet kan utvecklas och inte blir frustrerat, självhatande, osv osv, men samtidigt lär sig att interagera på ett bra sätt och att inte tro att det alltid kommer att få bestämma vad det kan välja bort.

      • Irina permalink
        7 maj, 2015 11:29 e m

        Jantelagen på svenska

        Du skall inte tro att du är något.
        Du skall inte tro att du är lika god som vi.
        Du skall inte tro att du är klokare än vi.
        Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
        Du skall inte tro att du vet mer än vi.
        Du skall inte tro att du är förmer än vi.
        Du skall inte tro att du duger till något.
        Du skall inte skratta åt oss.
        Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
        Du skall inte tro att du kan lära oss något.

  11. 12 maj, 2015 8:48 e m

    Du är klok du, Julia, skriver jag också lite fantasilöst. Och jag håller med om det mesta. Samtidigt är det så att det oftast är en lärare och en stor grupp ungar. Möjligheterna är så små – läraren har inte oändligt med tid och kan inte klona sig. Sedan blir man lätt trött när man hör om barn som ska räkna om/läsa om/repetera osv osv för att det inte går att skramla fram bättre material. Har själv en god vän med särbegåvat barn som däremot har det besvärligt både med det sociala och med krav. Alla lärare fungerar inte bra med det barnet, vilket givetvis har varit mycket besvärligt.

Trackbacks

  1. Åååkej | Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. 2015 i bloggen | Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s