Skip to content

Ribbing, Sveland och skafferisekretessen

30 april, 2015
tags:

Maria Sveland skriver en krönika i ETC med rubriken ”Du är inte min socialsekreterare, Ribbing”. Den verkar ha två huvudteser.

Den ena är en lite filosofisk tanke och grundar sig i en specifik spaltfråga, om en barnkalasgästande förälder som fick en tillsägelse för att hen gjorde smörgåsar ur kylskåpet och tömde diskmaskinen. Svelands poäng är att det är töntigt att vilja ha sina skåp ifred och bra med öppenhet och transparens, där vi får se varandras skit och kan hålla koll på att det håller sig på en rimlig nivå, typ. Både bokstavligen och själsligen, uppfattar jag det som.

Och den biten kan jag ju hålla med om, på ett väldigt generellt plan. Det är inte alltid bra när vi döljer hur vi har det och hur vi mår. Om vi kan prata om saker och vågar visa oss stökiga, metaforiskt eller fysiskt, så dels slipper vi känna oss ensamma och misslyckade, och dels hinner det som Sveland säger kanske inte bli lika illa innan man får hjälp. Men huruvida vardagskaoset övergår i vanvård är sannolikt inte något som du upptäcker först när du öppnar en besticklåda.

Sveland igen, när Ribbing säger att värden kan föredra att folk inte går ut i köket och rotar runt:

Redan här blir det tydligt att Ribbing pratar utifrån perspektivet att folk bor i stora paradvåningar där köket ligger i en annan ända av tiorummaren. Ett kök som man inte kommer i kontakt med om man inte går ut dit. De flesta jag känner bor i små lägenheter där middagen helt enkelt intas i själva köket, vilket gör att inblicken i allas kökslådor och kylskåp är så gott som total.

Här handlar det ju för det första om ett barnkalas, så någon middag har antagligen inte intagits. Och till och med en etta kan ju ha ett kök som man faktiskt går in i. Men även om man sitter och äter middag betyder ju inte det att man ser in i alla förvaringsutrymmen? Eller som en kompis sa: ”Hon utgår möjligtvis från att folk ej bor med öppen planlösning och härligt rustika öppna hyllor där man redan ser allt.”

”Integritet” är inte något reserverat för överklassen, som Sveland tycker. Generellt kanske man ska fråga innan man öppnar kylskåp, skafferier, garderober, badrumsskåp. Det kan handla om att där finns privata saker, eller att det är lite stökigt och man vill slippa känna sig stressad över det (vilket, ja, kan vara ett problem och en annan viktig diskussion att ha men under tiden så kanske man inte ska tvinga andra människor till terapi genom att stressa dem), att man inte vill behöva stuva om bland porslinet efter hjälpen för att man har ett specifikt sätt att tömma diskmaskinen, eller bara att man inte gillar när folk rotar bland ens saker.

Jag tror, obs tror och jag spekulerar nog ungefär lika fritt som Sveland här, att de flesta tänker att andra nog helst inte vill att man rotar, kanske för att normen är att stängda dörrar av olika slag signalerar något slags privat utrymme? och därför frågar till exempel om att ta ett glas vatten. Då blir svaret antagligen ”Självklart, glasen är i skåpet längst till vänster” eller ”Jag fixar” eller, antar jag, ”Nej det får du inte” och så vet du då hur det funkar i hushållet i fråga och kan agera därefter. Jag kan tänka mig att någon som vuxit upp i ett sammanhang där alla går i varandras kök inte tänker så, och tycker det är jättemärkligt att fråga, men jag tror att det är mindre obehagligt att få en oväntad fråga än att få någon som oväntat går loss i ens kök.

Det är alltid bättre att anta att man bör kolla läget än att anta att man får göra något bara för att man tycker att det är så. Oavsett vad det handlar om. (Insert skämt om samtycke här.)

Sen handlade det ju här också om att börja plocka fram och göra mat i någon annans kök, och det tycker jag verkligen är jättekonstigt. Man kanske dessutom inte vet  ifall den där maten är noga planerad och budgeterad att räcka en viss tid? Eller att barn X är laktosintolerant och kommer må skitdåligt av det vanliga smöret. Eller fan vet jag.

Jag är helt med på att jag har ett medelklassperspektiv – men för den delen också att jag är uppfostrad av en icke-svensk mor som kanske gett mig märkliga idéer om etikett och hyfs och interaktion. Jag brukar ha vänner eller Handendär som termo- och barometer ibland, bara för att vara säker. Några vänner med olika bakgrund vägde in på en väns Facebookpost om det här med att gå i folks skåp på eget bevåg, och det var ganska genomgående nej tack på den.

Boom, kvalitativ undersökning. Ish.

Den andra tesen är i alla fall att Ribbing av många uppfattas som just en socialsekreterare, som ska uppfostra pöbeln, medan Sveland sett henne mer som ”en extremistisk aristokrat vars exklusiva, världsfrånvända livshållning och åsikter hör hemma i det kungliga museet Livrustkammarens programblad” och ”en överstepräst [som] läxar upp oss för de mest absurda grejer och låtsas som om det vore vanligt folkhyfs och inte hennes högst personliga åsikter”.

Alltså… det känns som att Sveland inte egentligen läst så mycket av Ribbings spalt, i alla fall inte de senaste åren? Jag tror inte vare sig hon eller folk i gemen ser henne som något slags gudagåva och slutgiltig domare eller inspekterande Prussiluska, utan bara någon som är ganska bra på att ge råd om stort och smått. Jag gick igenom senaste tidens inlägg för att se om jag mindes fel, och nej, majoriteten handlar inte om konstiga smala regler som bara gör folk obekväma och förvirrade. Ja, då och då dyker det upp frågor om klädkoder och bestick och, säg, skillnaden på en friherre och en greve (det sista nästan aldrig) och då och då är Ribbing antingen lite gammalmodig eller okunnig, mest när det gäller internet — men oftast handlar det om vardagliga problem, mer eller mindre allmängiltiga, och om det finns något sätt att hantera saker vettigt. Och jag tycker faktiskt att Ribbing för det mesta svarar just på ett folkhyfsigt sätt, och inte nödvändigtvis kategoriskt hårt att SÅ HÄR ÄR DET. Hennes formuleringar och föreslagna svar är ibland är så torra att det knastrar lite när man läser, och hennes hangup på ordet ”hen” är ganska underhållande i sin snörpighet, men jag tänker att det hör till.

För liksom: Vad göra när någon uttalar sig rasistiskt? Hur hanterar man att folk rapar? Finns det något bra sätt att hantera en middagsgäst som går och lägger sig och vilar jämt? Hur ska man hantera när det öppnar en ny kassa? Hur beter man sig inför bekanta som går och spår sig, om man själv inte tror på sånt? Är det okej när folk frågar varför man inte ammar?

Det är saker som de flesta kan relatera till på något sätt. Och visst, Magdalena Ribbing är inte facit, men det är det väl ingen som påstått heller? Det finns massa saker som man kan vara expert på där det handlar om erfarenhet och insamlad kunskap, men där det fortfarande kan finnas olika åsikter. (Ahem, sociala medier.) Då handlar det om ifall svaren över lag känns rimliga och användbara, och det tycker ganska många att de är. Ibland blir det knas, ibland tror jag att Ribbing tappar tålamodet, ibland missuppfattar hon frågan (utifrån min tolkning) men vafan. Det betyder inte att hon går omkring med vita handskar och linjal och rappar folk på knogarna som inte har rätt nyans av vita stearinljus för en änkenåd vars salig make spelade bongotrummor.

Det finns massa saker där vi utgår från att alla resonerar som vi, och så blir det dåligt när antagandena krockar. Bra då att lyfta dem – lufta dem, öppna på skåpsluckorna if you will, så att det inte kan bli enorma konflikter eller bitterhet utan vi kan reda ut tillsammans antingen vem som har fel, eller vad som är praxis, eller hur vi kan kompromissa.

För övrigt är min favoritkategori de frågor som lite grann påminner om den i fråga ovan. Någon vill få Ribbings stöd och hjälp i sitt beteende, till exempel att vilja markera på korrekt sätt på homobröllop att man inte tycker att det hela är okej, och får veta att det i själva verket är de som är bänga.

Ribbing säger förstås inte att de är bänga. Men det framgår ibland väldigt tydligt att det är det hon tycker.

6 kommentarer leave one →
  1. 1 maj, 2015 5:27 e m

    Läste samma också Svelands krönika och håller med dig och inte Sveland. Jag garvar rått ibland när jag läser de knäppa frågor Ribbing får. Men det jag gillar mest med Ribbing är att hon predikar tolerans och att man ska tänka sig för och ta hänsyn till folk. Hon är vardagsklok helt enkelt. Och det sociala livet skulle onekligen vara enklare om folk var toleranta och visade hänsyn.

  2. Amy permalink
    10 maj, 2015 9:55 e m

    Noterade också att Maria Sveland skrev att de flesta hon känner bor i små lägenheter, som om det vore ett tvärsnitt av befolkningen. Men en avsevärd andel bor ju i villa. Och i svenska hem är det ju väldigt vanligt att man har ett ”finrum” eller iaf en matsalsgrupp i vardagsrummet. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Villa-vanligaste-boendeformen/.

    • 11 maj, 2015 9:10 f m

      Oj, det visste jag inte! Känner lite som förra veckan när jag upptäckte att typ tre fjärdedelar av Sveriges hushåll har minst en bil. Mycket överraskad.

      Men också, som sagt, till och med en liten lägenhet kan ju ha antingen ett kök eller köksluckor eller både och.

Trackbacks

  1. What would Magdalena Ribbing do? | Laskask
  2. Åååkej | Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  3. 2015 i bloggen | Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s