Skip to content

Optimal funktionalitet

2 april, 2014
tags:

Nån gång bloggade jag lite surt om hur mycket av samhället som verkade vara uppbyggt på att varje hushåll består av två personer varav den ena är hemmavarande. Leveranser och hantverkare och fan och hans mormor.

Men jag funderar också mer och mer på hur samhället är väldigt uppbyggt på att man är ganska så helt frisk. Både när det gäller läkartider för knopp och kropp, som kan ligga lite närsomhelst och ibland behövas flera stycken, att man inte har en mage som ballar ur då och då och låser en vid toaletten en kortare eller längre stund, att man inte har migrän eller mensvärk eller täta förkylningar eller för den delen svårt att fokusera eller att ha hopp om livet eller vad det nu kan vara. Det är klart att man kan ha en hygglig chef, men det är det långt ifrån alla som har. På nåt sätt funkar det väl, för de flesta, men jag undrar verkligen hur, ibland. Jag tror faktiskt inte att majoriteten är nötkärnor hundra procent av tiden. Eller så är de det, vad vet jag.

Det handlar kanske om att på bra arbetsplatser förväntar sig folk inte att man jobbar på högsta varvtal precis hela tiden. Eller så står folk ut precis så länge som det går och sen slängs de undan.

3 kommentarer leave one →
  1. 2 april, 2014 12:42 e m

    Tyvärr så märks det väldigt mycket för alla som inte har optimal hälsa att vi inte är särskilt önskade varken på arbetsmarknaden, i vården eller i resten av samhället. Det är sorgligt för många av oss har mycket annat att ge men med de otroligt höga krav på flexibilitet som ställs så stämplas många människor som hopplösa fall helt i onödan.

  2. 2 april, 2014 9:23 e m

    Precis! Bra reflekterat. Hur knäppt. Och jag som svårt kronisk sjuk får uppleva det jämt. Boka tid hos arbetsterapeut för att få rullstol, men att första träffen måste göras hos arbetsterapeuten fastän jag inte kan gå.
    Få intyg från vc för att jag ska kunna söka färdtjänst men måste åka och hämta det där fastän jag inte kan komma dit på nåt sätt. Osv osv. Vården räknar kallt med att det alltid finns en anhörig till hands. Hmpf.

    • 3 april, 2014 9:31 f m

      Ibland undrar man om man lever i en absurdistisk pjäs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s