Skip to content

Det kommer aldrig att gå

9 mars, 2014
tags:

Vi kom in på det här med hur man tänkte på vuxenlivet när man var liten, på att det var knasigt att folk som inte var lika gamla som ens föräldrar typ hade jobb och lägenheter och var liksom folk och kunde bestämma själva. På alla saker som man inte riktigt kunde föreställa sig hur det skulle gå till att fixa.

Jag fick plötsligt ett jättetydligt minne av när jag gick hem från skolan med min storebror, när jag var kanske sju och han då rimligen typ sexton, och att jag hade sån ångest för att jag aldrig skulle kunna lära mig det här med hur man kör bil. Det verkade så himla svårt, så många saker man måste göra! På samma sätt som jag visste att jag aldrig skulle kunna förstå bråk och algebra. Jag hade sett det i hans böcker och det var ju bara massa siffror och streck och symboler som jag inte hade någon chans att fatta.

Det låter roligt — och i efterhand så är det ju lite gulligt, min panik över bråk — men det blir också lite talande. Något man kan försöka komma ihåg, på dåliga dagar. Att om du tittar på något där du över huvud taget inte har begreppsapparaten, inte talar språket och inte har förkunskaperna, så kan det kännas som oöverstiglig mystisk rappakalja. Men det betyder inte att det faktiskt är omöjligt, bara att du inte förstår det än. Och ibland handlar det bara om att du inte ens vet var du ska börja. Du ser en jättestor hög och vet inte att den går att angripa lite i taget. Och världen funkar inte så att man antingen förstår saker av sig själv på en gång, eller inte alls någonsin.

Sen kan man inte förstå och lära sig allt, och allt går inte att klara av. Men jag jobbar på att komma ihåg att många saker är inte alls så svåra som de verkar innan man vet vad det är man håller på med. Saker som verkade omöjliga för en sjuåring behöver inte alltid vara det — och inte heller saker som verkar det nu.

2 kommentarer leave one →
  1. 9 mars, 2014 6:42 e m

    Det här tänker jag jättemycket på i samband med de saker jag tycker är svåra. Hur ofta det är att jag inte lyckas bryta ner till den första rörelsen jag måste göra för att lyckas. Det är bara en stor grej och var börjar man. Och att man kan behöva hjälp med någon som visar en rörelserna. Ibland är det enkelt att be om hjälp, typ om det är något på jobbet som man ska lära sig, inget konstigt alls. Ibland är det saker som det känns som om man borde kunna som vuxen, och då blir det ännu mer låst för man vet inte ens hur man ber om hjälp med något så öppenbart som vad man ska göra med sin väska och sin jacka på krogen för man VILL ju dansa med de bekannta när de frågar men sakerna i händerna då? Och så blir det bara nej, kan inte, fast vill. Nu blev detta ett konkret exempel, men det är iallafall något som jag aktivt tänker mycket på och har gjort i flera år i mitt försök på att lära mig hantera alla möjliga saker och bli den personen som Kan Saker som jag vill vara enligt min självbild.

  2. 9 mars, 2014 7:52 e m

    Reblogga detta på Christer.L.Hansson och kommenterade:
    Ett intressant resonemang om vad som är möjligt. Just det där med att köra bil tyckte jag också verkade svårt när jag var liten. Trodde aldrig att jag skulle lära mig det där med att växla. Hur sjutton skulle man kunna komma ihåg vilken växel som skulle vara i vid de olika gathörnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s