Skip to content

”Det är ju så enkelt”

5 september, 2013

Det är lite roligt att se att det är så många just nu som skriver om 5:2 och dissar det, ungefär som det brukar bli när det är någon särskild bantningstrend som roterar på lösedlarna. Jag kan ju tycka att det vore bra att ifrågasätta bantande generellt, men whatever.

Men så kommer det nästan alltid. Som slutkläm, eller nånstans mitt i. Någon variation på ”det handlar ju ändå bara om kalorier in och ut” eller ”det är bara att äta lite mindre och röra på sig”. Som en självklarhet, som något som folk är lite för korkade för att förstå själva.

Och visst, för många är det så. Men för många är det inte det. Det kan bero på jättemånga olika saker. På att man redan från början har lite annorlunda system på grund av någon genetisk faktor, på att man med åratal av bantning tillfälligt eller långsiktigt påverkat kroppens förbränning, eller på något annat. Så att den enkla matematiska formeln inte funkar. (Eller för den delen att den tekniskt sett ”funkar”, men att man gör av med så lite kalorier att det är väldigt svårt att äta så lite utan att det blir jobbigt.) Och för många som det har funkat för, funkar det inte längre andra fjärde eller sjunde gången som man bantar.

Det här med ”det är ju bara att” kan ni ju gissa hur jag förhåller mig till. Det är blint, det är avfärdande, och det är helt enkelt inte så enkelt. Jag kan absolut gå med på att många kanske mår bra av att äta lite mindre och/eller annorlunda, och röra på sig mer, men det är inte samma sak som att det är ett enkelt recept på viktnedgång. Sen tycker jag kanske inte att viktnedgång är ett givet mål i sig — chock och förvåning — men det är en annan sak.

Notera: Det kan också vara så att den enkla matematiska formeln mer eller mindre funkar, men att man av psykologiska eller fysiologiska skäl har svårt att äta ibland väldigt lite, eller äta ”rätt” saker. Man är inte en sämre människa för att man har problem med till exempel hetsätning, eller för att hjärnan triggas av söta saker. Det är dock lite utanför den här diskussionen, och vissa skulle säkert svara med ”där ser du, om de bara kunde äta mindre och röra på sig mer skulle de gå ner i vikt.”

8 kommentarer leave one →
  1. 5 september, 2013 10:37 f m

    Oh yes! Hörde diskussionen och slutklämmen i jobbets fikarum igår. När det sista snusförnuftiga mumlet av ”det är ju inte svårare än så” hade dött ut var det tyst en stund, innan en humoristisk kvinna ironiskt sa ”jaså, är det inte?”. Mycket roligt.

  2. Anna Lena permalink
    5 september, 2013 3:52 e m

    Det där med genernas betydelse tas upp i boken ”Vikten av gener” av Anna Bratt och Karin Bojs. Där slås hål på myten om att alla mår bra av samma sorts mat.

  3. Harald permalink
    6 september, 2013 11:58 f m

    Jag är själv skeptisk till alla mirakulösa bantningskurer som dyker upp med jämna mellanrum. Dessa s.k. mirakelkurer kan man enkelt slå hål på med hjälp av energiekvationen

    ”Tillförd energi” – ”Förbrukad energi” = Lagrad energi

    d.v.s. tillför man mer än vad man förbrukar så går man upp i vikt och förbrukar man mer energi an vad man tillför så går man ner i vikt. Skulle man lyckas sätta energiekvationen ur spel så kan man utan problem räkna med ett Nobelpris. Som de flesta vet så är förutsättningarna olika för olika individer och som tekniker så skulle jag vilja komplettera energiekvationen med begreppet verkningsgrad (som är allmänt vedertaget bland tekniker)

    Verkningsgrad = ”Utfört arbete” / ”Tillförd energi”

    Verkningsgraden är ett dimensionslöst tal mellan 0-1 och brukar i tekniska sammanhang användas för att ange hur energisnål en viss produkt är t.ex. så har en bensinsnål bil högre verkningsgrad an en bensintörstande bil. Jag vill påstå att även vi maniskor har olika verkningsgrader d.v.s. de som har lätt för att gå upp i vikt har hög verkningsgrad och de som kan glufsa i sig hur mycket som helst utan att gå upp i vikt har låg verkningsgrad. Visst är livet orättvist?

    Som avslutning så skulle jag vilja säga att ni tjejer/kvinnor som går runt och oroar er för vikten genast ska sluta med det för det finns många killar/män där ute (bl.a. jag själv) som bokstavligt talat avgudar storväxta tjejer/kvinnor.

    • 6 september, 2013 12:00 e m

      Och verkningsgraden kan som sagt påverkas enormt av många saker inklusive tidigare bantning.

      Det finns både män och kvinnor som oroar sig för sin vikt, och eventuellt attraktionskraft är inte den huvudsakliga orsaken att låta bli det.

  4. Andrea permalink
    9 september, 2013 9:32 f m

    För mig så är den dels droppen som får bägaren att rinna över och då pratar jag dieter i allmänhet! Jag är så jävla trött på dieter! Inte trött på folk som går på dieter, jag har gjort det själv, utan på de som pumpar ut dieter, får människor att vara missnöjda med sina kroppar och tjäna pengar på det sen. Att vi aldrig får se ut som vi faktiskt gör utan att behöva skämmas!

    Och dels så gick min första tanke, när jag läste om vad dieten förespråkade, direkt till mig själv som osäker 13-14-15-16-17-åring med ätstörningar. Tänk om jag hade provat den då, tänk om det funkar. Hur lätt är det inte att istället för att äta 500kcal om dagen i två dagar göra det tre och sen fyra och vad sjutton alla dagar! Alla är inte intresserade av att läsa på vad dieten går ut på och det känns lite läskigt när självsvält slutar vara sjukligt. Tänker främst på unga människor nu.

    Något som jag tror skulle fungera utmärkt för flera olika kroppstyper är att träna på att inte bry sig om vad media/världen säger. Att sluta vara kroppsstressade är kanske till och med den enda diet som passar alla genuppsättningar och kroppsförbränningar. Önskar någon skrev en bok om det som folk kunde ta till sig! :)

  5. 13 september, 2013 5:01 e m

    Bra skrivet. Det blir så knäppt när folk säger ”Det är BARA att stoppa in mindre kalorier än man gör av med” och så blir motargumentet att förneka grundläggande fysiska fakta om massa och energi.
    Felet är inte påståendet att man går ner i vikt om man stoppar in mindre kalorier än man gör av med, klart det är så, utan det där ordet ”bara”. Det är säkert väldigt vanligt att det krävs så lite kalorier IN för att uppnå detta, alternativ så sjukt mycket motion, att det inte går att göra på ett sätt som är hälsosamt, eller att det är psykologiskt omöjligt att göra utan att utveckla ätstörningar som gör att man sammantaget mår mycket sämre än om man fortsatt vara tjock med lite mer normala vanor. (Säger alltså inte emot dig här, bara utvecklar lite hur det ”tekniskt sett” kan funka men ändå inte vara så enkelt.)

    Själv har jag alltid varit smal, och då är det lätt att falla i fällan att det BARA är… Fick lite mer insikt när jag medvetet gick upp några kilo i vikt under en period, dvs medvetet stoppade in MER kalorier än vad som gick ut. Det visade sig vara skitsvårt och kräva konstant tänkande på mat och konstant proppmätthet. Då fick jag någon sorts aha-upplevlese och bara ”jaha, det är så här det är att försöka gå NER i vikt, fast tvärtom, och fast ner-gåendet förmodligen är jobbigare”.

  6. 15 oktober, 2013 11:20 f m

    Ett skäl kan vara depression. Jag hade en depression och åt antidepressiva som sätter kroppen helt ur spel. Jag blev aldrig mätt utan kunde äta hur mycket som helst. +att jag var för deppad för att orka röra mig. Som jag brukar säga: hellre rund och glad än ledsen och smal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s