Skip to content

Att vara naken

13 februari, 2013
tags:

Jag har börjat gå och simma och vattengympa tillsammans med en kompis. Förut har jag nästan bara tränat ensam, och det är intressant att se hur mycket enklare det är att komma iväg ut i slasket om jag vet att det står någon och väntar på mig.

De första gångerna tänkte jag på att det var lite konstigt att vara naken med någon jag känner. Jag är van vid att näcka i omklädningsrum, men det är något annat när man pratar med någon, när man inte står där i sin närsynta bubbla. Det är inte första gången, förstås, men det var första gången på ett tag. Det gick över ganska fort, det brukar göra det.

Dock fortsatte jag att fundera på det här med nakenhet. Det är så olika. Inte bara i omklädningsrummet, där vissa står lite gömda, vissa virar in sig, och vissa är ganska obrydda. Även annars. Jag är uppvuxen i ett hem där nakenhet var ganska oproblematiskt — mina föräldrar är inte nudister, men jag har sett dem nakna och halvnakna när jag var liten, kanske på väg mellan badrummet och sovrummet eller när de bytte om eller så. Det var aldrig någon stor grej, och jag tror att det är relativt vanligt i Sverige. Men sånt där är väldigt olika i olika familjer och för olika människor.

Hemma är jag inte jätteförsiktig med var jag är naken. Grannarna i min gamla lägenhet, där gården var mindre, blev säkert helt avtrubbade för synen av min lekamen. Är man kissnödig på morgonen så är man. Dock lite samma sak där, med främlingar kontra bekanta — har vi nattgäster så sover jag i något påklätt, och byter om med dörren stängd. Både för att de inte ska känna sig obekväma, och för att jag faktiskt skulle känna mig lite konstig med att visa rumpan för Brordendär eller vissa andra vänner.

Jag tror inte att jag skulle kunna säga på rak arm vem jag kan och inte kan visa mig naken för. Det handlar om olika situationer och olika personer. Men jag tror att det är viktigt att inte tycka att nakenhet är något som i sig är fel eller jobbigt.

6 kommentarer leave one →
  1. 13 februari, 2013 11:05 f m

    Mycket intressant reflektion!
    Speciellt det där med att inte visa sig naken för folk man känner. Jag tror jag gör det helt av respekt för att de inte ska känna sig obekväma. Min egen nakenhet har jag liksom inga problem med.

  2. 13 februari, 2013 12:47 e m

    För mig som kroniker – jag har ett helt batteri med intressanta sjukdomar – följer en del återkommande kontroller. Jag har ofta tänkt, när jag till exempel ska genomgå en koloskopi för att ha koll på min Crohns sjukdom, att det är en jävla tur att jag är så oblyg. Då är det åtminstone ett moment mindre som blir besvärligt när man ska in i vårdapparaten.

    • 13 februari, 2013 1:02 e m

      Intressant aspekt. Jag har ju inte samma återkommande kontroller men när saker har behövt röntgas och undersökas och petas och testas så tänker jag också lite på sånt.

  3. Victoria permalink
    13 februari, 2013 1:42 e m

    Tänkte en hel del på detta när jag under ett antal år jobbade frekvent som krokimodell. Det var inga som helst problem att stå naken timme ut och timme in på ett podium framför ett gäng med främlingar. Det var så uppenbart att jag blev objektifierad på ett för sammanhanget helt korrekt sätt – jag kunde lika gärna ha varit en apelsin, liksom. Men så fort det blev paus, och folk släppte fokus på sina bilder, så kändes det väldigt konstigt att fortsätta vara naken. Att ha en frottérock till hands snabbt kändes plötsligt jätte-viktigt. Lustigt.

  4. 16 februari, 2013 12:31 e m

    Känner igen mej i dina tankar. Jag var oblygare/friare förr. Ibland tror jag det beror på åldern och att jag har liksom mer att skämmas för nu när kroppen är en kärringkropp på 55+ med allt vad fett och rynkor som hör till. Men tänker jag djupare så tror jag helt enkelt vårt land blivit prydare. Växte upp på 60talet då det inte ens fanns bikin-överdelar att köpa. Alla solade näck eller halvnäck och det var helt naturligt. Ett naket kvinnobröst var inget att höja på ögonbrynet åt.

    • Lennart Mattsson permalink
      19 juni, 2013 10:50 e m

      Visst är det märkligt. Jag var också med på 60-talet då jämnlikhet var bara bröst och bränd studentmössa och bensinstationernas ”du-ande” blev allmänt. Jag saknar den tiden – inte för att jag var ung och vacker (?) utan för ”oskyldigheten” i frigörelsen och jämlighetssträvan. Och nu 65+ med fett, rynkor och skavanker – ja, vad nu? Jo, jag älskar fortfarande att vara naken och känna friheten och i ärlighetens namn mår lilla exhibitionisten i mig bra men jag sörjer utvecklingen. Jämlikheten i vårt demokratiska (?) land, vart tog den vägen? Häromdagen när jag läste en artikel i morgontidningen trodde jag att jag var i något land där religösa och odemokratiska makter styrde – helt fel! Det var Malmö!!! Förlåt att jag blandar och ger ur olika lekar (tänker dock inte komma in på Region Skåne) (vill inte ha nattsömnen förstörd) – men vart är vi på väg? Tänker inte komma in på nationalism heller……….. men tänk om landet ”vi som är lika” finns………. landet utan gränser, som välkomnar alla oavsett ursprung och levnadssätt bara tolerans- och jämnlikhetsidéerna från ”60-talsförsöket” finns kvar!

      Hm……. svårt att skriva kort om stort……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s