Skip to content

Skitliv och uppsägningar och så vidare

30 november, 2012

Sent igår kväll, inatt egentligen, hade jag tänkt mig att jag skulle läsa lite i antologin Skitliv, som handlar om ungdomars villkor på en modern prekariserande arbetsmarknad. Lite bara. Men jag låg uppe för länge och läste hela och sen var jag trött och ledsen.

Jag kan ju börja med att göra det tydligt att jag vet att jag har varit väldigt privilegierad i att jag har en egen bostad och jag har haft föräldrar som hjälpt mig gå till tandläkaren (bland annat för att de vet att en fobiker inte kommer att prioritera den kostnaden) och så, och jag har kunnat lägga undan pengar och de senaste åren har vi varit två som kunnat lägga undan pengar, men jag är så trött på att hela tiden titta framåt, leta jobb och uppdrag och hela tiden räkna i huvudet på hur mycket pengar det blir och hur mycket jag kan spara. På att vara ”entreprenör” bara för att jag måste ha en F-skattesedel och sköta allt mög själv. På att inte vara med i a-kassan för det är ingen idé.

Jag var vikarie och korttidsbehovsvikarie på TV4 i två år. Jag pendlade till Uppsala, jag flyttade till Norrköping, jag tog alla extradagar och extra kvällspass och andras semesterdagar. Jag pendlade till Gävle i en vecka. Ibland jobbade jag extra pass på samma dag. Jag ställde alltid upp. Även om jag faktiskt hade en vettig chef vågade jag inte säga nej. Jag tror att jag var sammanhängande ledig som mest fyra dagar någon gång, när jag valde att offra lite inkomst för att åka och hälsa på mina föräldrar en helg — ledig i det här sammanhanget betyder att jag inte jobbade på fredagen och måndagen, jag fick ju inte betalt eller så. Annars jobbade jag två år ganska bokstavligen i sträck. När jag var sjuk fick jag inga pengar. Jag skrev andra saker parallellt. Jag var trött typ jämt.

När facket lyckades få igenom att långtida vikarier retroaktivt skulle få ta del av fyrans vinstdelningsprogram fick jag inte vara med, för även om jag jobbat där kontinuerligt i två år så räknades alla mina mini-vikariat inte som sammanhängande eftersom många av dem slutat på en fredag och nästa börjat på måndagen. På riktigt. Min lycka över lite extra pengar, lite extra trygghet, förbyttes i frustration och en känsla av att ha blivit sjukt orättvist behandlad. Jag pratade inte om det då för jag tänkte att det var dumt att göra sig känd som någon som gnäller och är illojal, även om jag då hade gått vidare till en annan arbetsplats.

Jag jobbade faktiskt så mycket där att jag blev inlasad, och ett tag senare också erbjuden ett jobb. Ibland undrar jag om jag tänkte fel som just då inte ville flytta till Uppsala. (Om jag hade fått det riktiga jobbet hade jag varit tvungen att jobba morgonpass, och då går det inga tåg.) Om det var övermodigt av mig. Det kanske var det dummaste jag gjort, att tänka att jag hade råd att testa något annat. Vem vet.

Sen: Vikariat och frilansjobb och frilansjobb och sen! Sen! Ett fast jobb! I och för sig på halvtid, men ett fast jobb! Med semester och grejer! Och sen fick de fick skära ner, och jag fick gå.

Och sen! Ett jobb!

Men… jag blev uppsagd under provanställningen för några veckor sen. Det klaffade helt enkelt inte — jag är mer journalist än marknadsmänniska, tror jag. Jag är kvar i två veckor till, och sen kommer jag fortsätta att göra filmer och user stories åt dem på behovsbasis, för det var jag faktiskt sjukt bra på. (Ni ska få se några filmer som jag har gjort, sen.) Jag orkar inte ens hitta på något spinnigt sätt att uttrycka det, det suger men vad gör man.

Och en liten del av mig orkar inte. Precis som flera av skribenterna i antologin, och som personerna de skriver om, tycker jag om det jag gör men jag önskar att brinnandet kunde få fokusera på det, och inte på att få göra det, om ni fattar. Det blir mer trixande än journalistik. Jag har sökt så många jobb på de här fem åren, jag har varit så nära drömjobb några gånger, och jag är så trött på vikariat och på att vara näst bäst. (Alltså bokstavligen, när de säger att det stod mellan dig och en till och det var så nära så nära och man ba tack då.)

Så trött på att svara positivt och peppigt när folk frågar hur det går och vad som händer, på att inte kunna klaga offentligt för man vill inte visa sig svag och man vill inte bli Den Som Klagar. Ibland vill jag bara lägga mig ner och vägra.

Jag har det inte värst, inte på långa vägar. Och, som Skitliv gör väldigt tydligt, så är jag inte ensam. Jättemånga lever osäkra och nervösa liv, kan inte planera mer än några timmar i taget, vågar inte tänka på mer än någon månad framtid. Och får dessutom veta att de vill leva så, att de föredrar ett flexibelt och fritt liv, trots att undersökningarna visar motsatsen.

Men jag vill liksom bara få jobba. Jobba och betala räkningarna. Inte trolla. Fixa. Trixa. Jaga. Räkna. Bara jobba.

Annonser
17 kommentarer leave one →
  1. 30 november, 2012 1:20 e m

    Precis såhär är det ju. Jag blir fan vansinnig varje gång jag hör om hur 80-talisterna vill vara fria och hoppa mellan olika uppdrag. Sluta ge dem korta projektanställningar då! Sluta insistera på att alla ska vara entreprenörer och lägga halva arbetstiden (som är sju dagar i veckan) på att jaga kunder som inte betalar sina fakturor.

    Det bästa som har hänt mig var att få en tillsvidareanställning, med riktig lön som jag kan leva bra på, semester, och lediga helger. All ångest som bara lyftes bort.

  2. 30 november, 2012 3:05 e m

    Åh! Vad bra skrivet! Jag har just hoppat på frilans och söka-jobb-karusellen men känner redan nu att jag (antagligen) inte kommer att orka fnatta runt utan säker inkomst. Eller orkar och orkar, jag har inte råd att göra det.

    När jag är som mest nere tänker jag att det kanske är lika bra att skita i allt redan nu. För om en massa erfarna journalister med tio år i branschen och ett stort kontakter har svårt att få jobb så hur faan ska lilla jag få det? Som kommer från en helt annan bransch…

    Och vissa dagar så spottar jag i nävarna, skrivet pitsch-mail och ansökningar som bara den och tänker att det här, det kommer att ordna sig.

    HJÄLP! Är det såhär att vara journalist??

    • 30 november, 2012 3:08 e m

      Jag vill ju egentligen inte säga ja, för jag hatar när folk ska berätta att allt är skit. Men ja, lite så här är det.

  3. 30 november, 2012 4:13 e m

    Tack för en viktig och bra läsning! Känner igen mig i precis allt, tyvärr!

  4. 30 november, 2012 5:12 e m

    Finaste jag läst sen jag konfirmerades. Hade jag vetat om hur det såg ut när jag började journalistutbildningen hade jag förmodligen gett fan i det och blivit riskkapitalist istället. Men ”man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen” för att citera aktuell TV-serie.

  5. 30 november, 2012 5:33 e m

    Hear hear!! Men du som har läst, handlar boken om vanligt folk också? Inte bara journalister? Jag såg att Torun Carrfors skrev och hon är väl sköterska av nåt slag, finns det fler sådana exempel? Jag är utomlands och kan inte kolla själv, men skulle vilja ge bort i julklapp om det handlar om andra än journalister. Pepp i mörkret är ju att vi pratar om det! Tack för din ärlighet.

    • 30 november, 2012 5:35 e m

      Det är bara en text som handlar om att vara journalist, resten handlar om resten av arbetsmarknaden. Städare, säljare, bemanningsföretag, vårdpersonal, och så vidare.

  6. Jenny K permalink
    30 november, 2012 7:58 e m

    Darling! Styrka!

  7. 30 november, 2012 9:23 e m

    Totally honest, att vara frilansare är det värsta jag skulle kunna tänka mig. Jag tror verkligen inte att jag skulle klara det. Jag är så tacksam att jag har kunnat slippa vikariats/projektsvängen i alla fall så länge.

  8. heloosblogg permalink
    30 november, 2012 9:45 e m

    Köpte boken direkt! Har ju antagligen en tid av korta vikariat framför mig, även om jag inte tror biblioteksbranschen på något sätt liknar din bransch. Och fan att jobbet inte funkade! Starta tjockistidningen nu.

  9. lakemannen permalink
    1 december, 2012 2:36 f m

    Det handlar inte bara om journalister, även om jag har fått intrycket av att det är vanligare med sådan extrem otrygghet i den branschen.

    Jag har vänner som arbetar inom kemi-branchen och som råkat ur för den typen av otrygghet. De får veta att arbetsgivaren inte behöver deras tjänster, om inte… du ta jobb hos ett bemanningsföretag så vi kan hyra in dig istället. Självklart till lägre lön än alla du jobbar med och såklart missar du också den där lilla bonusen som andra får…

    Frustrerande och skrämmande kortsiktigt av företagen kan tyckas, men det blir allt mer vanligt. :-/

  10. Pelle P permalink
    2 december, 2012 7:34 f m

    Två kommentarer som jag undrar hur du resonerar kring. För det första så kan man resonera så att när du tackar nej till ett ganska säkert jobb och att du visste att alternativet var som du beskrev det, mycket osäkert och otacksamt, så har du ett eget ansvar för den situation du befinner dig i? Den andra kommentaren är att jag uppfattar det som att du vill vill jobba med det du vill jobba med till varje pris eftersom du tycker du är bra på det samt tycker det är roligt. Men det har samtidigt konsekvensen med dåliga arbetsförhållanden osv. Men du tycker det är värt det?
    För övrigt då uppskattar jag din blogg jättemycket!

    • 2 december, 2012 2:03 e m

      Visste har jag väl något eget ansvar, men jag har väl i så fall lika mycket ansvar för att jag inte pluggade till tandsköterska istället. Sen visste jag väl inte riktigt hur det skulle vara sen heller.

      Vissa dagar känns det värt det, vissa dagar känns det inte värt det. Samtidigt är det svårt att byta bransch bara sådär, när det redan är hög arbetslöshet generellt. Jag skulle väl kunna flytta, men min kille har ju jobb här.

    • Niclas C permalink
      3 december, 2012 3:39 e m

      Pelle P: Julia Skott får svara för sig men din andra kommentar vill jag bemöta. När den hörs är det många som suckar tungt. Det är så vanligt det du säger om tacksamhet. Att arbeta med något som är roligt och som du behärskar, betyder det att arbetsgivaren skall utnyttja det faktumet hänsynslöst? Varför skall du vara så förbannat glad bara för att du har ett jobb? Och dessutom som om arbetsgivaren inte har någon nytta av eller tjänar några pengar på ditt arbete? Jag jämför ogärna värdet av olika yrken eftersom det brukar leda fel men exempel i antologin kommer från vården och journalistiken bland annat. Värdet av människor som inte varit nöjda eller rent av otacksamma i de yrkena kan i vilket fall inte underskattas.

  11. 4 december, 2012 3:30 f m

    Skitarbetsmarknad. Hoppas hoppas att det löser sig för dig på jobbfronten snart!

  12. 6 december, 2012 1:29 e m

    Blä. Jag vet vad du menar, och då har jag knappt börjat.

  13. 16 december, 2012 2:16 e m

    JAG VILL OCKSÅ BARA JOBBA OCH INTE TROLLA. Funderar på att leta efter en alternativ karriär, så länge man bara har sig själv så är det lugnt, men någon gång blir det ju fler i familjen och då orkar man ju inte med det här jävla magsårsyrket längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s