Skip to content

De skäms.

1 februari, 2012

Ibland gör de sig påminda, tvångstankarna. Maler.

Att de skäms för mig. Att familj, vänner, arbetsgivare och Handendär tycker det är jobbigt när de ska ta med mig någonstans, presentera mig för någon ny. För att jag är tjock. För att det säger något om mig och i förlängningen om dem. Att de önskar att jag vore annorlunda.

Det jag måste tvinga mig själv att komma ihåg är att samma tankar finns där oavsett vad jag väger. För jag är störig i vilket fall. Jag låter för mycket och jag har inte vett att uppföra mig och jag tar lika mycket plats även när jag tar mindre plats. Jag kommer alltid att tänka att de skäms för mig. Att de önskar att jag vore annorlunda.

Advertisements
16 kommentarer leave one →
  1. Rebecka A permalink
    1 februari, 2012 10:23 f m

    HÖG igenkänning.

    Och jag vet att du vet, men: klart de inte skäms. Du är fab och därför gillar de dig.

    Men oh som jag känner igen tankarna.

  2. 1 februari, 2012 10:35 f m

    Eller så tänker de: åh, nu får jag ta med Julia, hon är alltid rolig och trevlig och kommer på nåt att säga i varje sammanhang och räddar mig från jobbiga tystnader! För det skulle jag tänkt om jag tagit med dig någonstans.

  3. 1 februari, 2012 10:36 f m

    Det är klart att det inte hjälper, men jag säger det i alla fall: Jag är smal, och tror att folk skäms för mig i alla fall. Jag är inte ens särskilt klar över varför jag tror att folk skulle skämmas för mig, för det mesta är jag ju grym. Bara en dålig gammal reflexkänsla.

  4. le Gurra superieur permalink
    1 februari, 2012 11:11 f m

    Lurar man sig själv att tro att man är awesome så kan man lyckas lura andra också ;)
    Men nej.. det funkar väl inte alltid.

  5. Jessica permalink
    1 februari, 2012 11:40 f m

    Jag har blivit behandlad som en pris-sugga större delen av mitt liv. Utan att förminska tvångstankarna att ”de skäms” så är det jobbigt på ett annat sätt. Mina tvångstankar är ”Åh nej. Nu vill de visa upp mig igen. Nu måste jag vara si och så och inte göra dem besvikna och helst göra deras rival avundsjuk också.”

    Jag vet ärligt talat inte om jag är introvert av naturen eller om det var en reaktion på alla gånger jag förväntats agera slagträ i Mom Wars (egentligen var det mest pappa men han använde mamma som agent provocateur), vilka senare följdes upp av Old Buddy Wars. (Obs at k. make aldrig skulle vara så omogen. Numera slipper jag sånt.)

    För det bisarra var ju att jag lik förbannat dras med den där låga självkänslan. Det blir så ändå. För med den pressen är man ju ALDRIG lyckad nog. Det finns alltid nån vars barn är smartare och sötare eller, i det andra fallet, någon vars flickvän har större boppar och bättre jobb. Det blev aldrig utrymme för att vara Bra Nog. Numera är Bra Nog bra nog. Se ovan. Men numera är jag redan formad så det tar tid att leva ner den där stressen. ”Min kompis X vill hälsa på en helg.” säger k.make och jag hinner få ett halvbryt innan jag inser att X är där för att träffa sin vän, k.make – inte för att avgöra om k.make är mer lyckad än X eller inte.

    Egentligen är det samma känsla. ”Nu skäms han för mig” och ”Nu inser han att min skrytfaktor inte är hög nog” – de är i grunden samma känsla. Samma ångest. Oavsett hur man vänder sig så duger ens rumpa inte. Det är inte k.makes fel men det är han som får leva med en fru som skiter på sig varje gång en ny person ska introduceras.

    • 1 februari, 2012 12:09 e m

      Om jag hittar en bra grotta att flytta in i är du välkommen med.

  6. 1 februari, 2012 6:02 e m

    Jag tänker att den mänskliga evolutionen borde kommit längre än att våra hjärnor ska utsätta oss för såna där tankar. Jag tänker också att det är jobbigt att du och jag och vi och många andra ska behöva göra om allting, skaffa oss samma erfarenheter, gå över samma trösklar som varje generation före oss har gjort. Vi blir teknologiskt högstående, men varför kan inte känslolivet få följa med i innovationstakten? Så tänker jag. Ingen tröst, mest frustration tror jag. :(

  7. Handendär permalink
    1 februari, 2012 6:28 e m

    Du är bäst. Försöker påminna dig så ofta som möjligt om att jag tycker det, men jag kan nog göra det oftare.

    • jullan permalink
      2 februari, 2012 9:57 f m

      Nämen guuuuuuuuuuuuuuuu! så gulligt

  8. Gabriella permalink
    1 februari, 2012 7:30 e m

    Förstår. Tror inte det är så. Kramas

  9. Maria Nikolajeva permalink
    1 februari, 2012 9:55 e m

    Dumbom, vi är så stolta över dig!

  10. julia permalink
    1 februari, 2012 11:07 e m

    Vill hålla med Malin H!
    upp på hästen igen, ibland trillar man av!

  11. 5 februari, 2012 8:43 e m

    Igenkänningskänsla hög. Tråkigt nog. Fast kanske bara hälften av tiden. För innerst inne tror jag stensäkert att de kommer bli bländade av min strålande personlighet. Ja, jag blir faktiskt förvånad när någon inte tycker om mig ;) Det var till och med lite jobbigt att inse att alla inte kan gilla en. Och om någon verkligen skulle avfärda mig för att jag är tjock.. Ja då har jag nog ingen lust att känna den personen i alla fall. Och är lite glad att min kropp sorterar bort den sortens personer ur mitt umgänge. Jag tror vidare inte ett dugg på att någon skulle skämmas för dig :) Tror de stolt säger att – Se här, se vem jag känner, hon är fantastisk! Därför vill jag presentera henne för dig för att det säger så himla mycket bra grejer om mig som känner henne. Nämnde jag att hon har en populär, ruggigt bra skriven blogg på nätet? Ja, det är inte klokt var hon är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s