Skip to content

Cirklar

31 januari, 2012

I helgen var jag på inflyttningsfest hos en av Handendärs kompisar. Ibland när vi hamnar på såna tillställningar skojar jag om att jag är den enda humanisten i lokalen. Nu var det i och för sig någon där som hade pluggat ett par terminer filmvetenskap, men generellt liksom. Jag brukar inte på riktigt känna mig särskilt underlägsen — förutom när man hänger med biomedicinare, för det är svårt att kontra ”jag forskar om cancer” med ”jag skrev en krönika om internet”. (I och för sig brukar de mest stå och peta på några celler i en skål mest hela tiden, men det låter stort och viktigt.) Man hittar alltid något att prata om. Det finns roliga och tråkiga i alla grupper. Och så vidare.

Eventuellt känner jag några fler programmerare och datortyper än vad Handendär känner kulturarbetare, utöver våra gemensamma vänner, men det beror nog mest på att jag är en dator- och internetnörd. Men annars har vi ganska homogena varsina vänskapskretsar — tänkte jag säga, tills jag kom på att jag känner lite blandat folk genom internet och tidigare politisk aktivitet. Jag skulle kunna låtsas att det gör mig till en bättre människa men det gör det ju inte. Det betyder bara att jag haft intressen som gett mig nya kanaler att träffa folk. För så är det ju. Man hänger med folk man pluggat med, gör saker med, har samma intressen som. Typ.

Jag insåg dock att det fanns vissa liksom demografiska skillnader mellan en naturvetar-ingenjörsfest och en kultur-mediafest. Ingenjörerna har pluggat och sen kommit ut i arbetslivet ganska på en gång, till riktiga jobb med riktiga löner. De har bostadsrätter eller till och med hus, de har bil, de är gifta och har barn. Ingen röker. Mediemänskorna har kanske vettiga löner, några stycken, men ganska sällan fasta jobb eller längre anställningar. Väldigt få har barn. Väldigt många fler är singlar. Ett gäng röker.

Detta är alltså observationer från en handfull fester, inte något slags djupgående och allmängiltig samhällsanalys. Men det är lite intressant. (Jag pratade om det med en kollega som sa att det lät som skillnaderna som brukar komma upp när man talar om storstad och småstad.)

Hon som pluggade filmvetenskap sa för övrigt att hon hade bytt för att hon ville göra något vettigt. Egentligen hade hon velat bli journalist, men det är en så gräslig arbetsmarknad och ingen trygghet. Jag tittade på Handendär och fnissade generat.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 31 januari, 2012 12:38 e m

    Jag är en sån där mittemellan.

    Jag är naturvetare, biomedicinare, petar på celler i en skål (”A monkey could do this!”), men jag har även pluggat svenska, är med i en bokcirkel, gillar humanistfester och att babbla filosofi och annat icke-naturvetenskapligt.

    Till ytan är det precis som du säger, men skrapar man lite så hittar man oftast mer. Som tur är.

  2. 31 januari, 2012 3:32 e m

    Tänk om jag förstått att det gått att ”bli” något inom humaniora. Jag är helt fel som biomedicinare. Alldeles för glad och peppig. Har inte riktigt ro att peta på cellerna, blir alldeles för exalterad, klär mig fel, pratar om fel saker, pratar för mycket. Dessutom inget riktigt jobb efter examen för sex år sen. Hopp mellan projektanställningar. – Kanske därför jag tycker jag lika gärna kunde blivit humanist? :) (nä, jag blev nog något som andra förväntade sig att jag skulle bli, där jag kände mig som duktigast. Glömde bort att man (jag) måste gilla människorna jag arbetar ihop med också.

  3. Jessica permalink
    1 februari, 2012 11:20 f m

    Jag är humanist av födsel och ohejdad vana, men programmerar statistik till yrket. (Hej, biomedicinarna ovan! Det är jag som tar emot resultatet av petandet och gör om det till grafer och tabeller så att ni kan se svart på vitt om eran hypotes håller. Fast jag pratar sällan med er, jag har mest kontakt med er statistiker eller projektledare.)

    Dator-crowden hamnar liksom mitt emellan. Många av oss är självlärda, till exempel, och har varken gasquat eller nollat. Själv har jag en blandad påse humaniora plus systemvetenskap som minne av studenttiden men har en gammal overall med en officiell party-iller som axelklaff (gammelfarmors minkstola som hade huvudet kvar – äck – vi gav den en partyhatt och en flärpa och nålade fast den på min axel när jag var nolle-general. Jag vet, ni behöver inte påpeka det. (0_o;) )

    Humanisterna verkar betrakta oss som något slags ingenjörer light medan ingenjörerna och/eller statistikerna tror att det ingår i vårt jobb att fixa kaffe och svara i telefon. :-D Jag tror det har att göra med att våra intervjuer ofta innehåller kunskapstest så att man kan få det utan en enda högskolepoäng. Det betyder inte att det inte är kvalificerat arbete men them’s the breaks.

    Det gör oss också till en brokigare skara eftersom en del av oss började göra grova pengar direkt efter gymnasiet medan andra har fått vänta lika länge på vuxenpoängen som vilken annan akademiker som helst. Anställningarna är tryggare än både biomedicinarnas och humanisternas, lönerna är hyggliga beroende på vilken sorts programmering man gör men vi flyttar runt mycket ändå, eftersom enda sättet att höja sin lön som specialist – om man inte vill bli chef, och vem fan vill det?* – är att byta företag. Därför hyr många programmerare som inte är villiga att chefa eller driva företag och bryr sig inte om att äga sitt hem. Hodie adsit, cras absit.

    Tiden när programmeraren var en Forever Alone man med armhåle-issues är dock borta. 99% av mina kollegor är upparade och varje kontor har konstant två kottar på väg. Ca 2-3% röker vilket är mycket mindre än det nationella genomsnittet.

    Så, sammanfattningsvis: Hus – nej. Partner – oftast. Barn – 50/50. Rökare – så få att svaret är nej eftersom rökarna ryms i felmarginalen.

    * Detta har lett till att folk som ÄR sugna på chefsjobb ibland lär sig ett minimum av ”vårt” programmeringsspårk för att kunna bli anställd och sen ägnar all tid åt att göra allt utom att programmera. På vårt kontor säger vi, eventuellt lite taskigt: ”Hur vet man att FNG (the F*ing New Guy) inte är på chef-karriärspåret? Han kan skilja på en Proc Lbow och en Proc Anus.

    Om du skrattade åt det så vet jag var du kan få jobb.

Trackbacks

  1. Facebook gör dig inte olycklig « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. Facebook sprider inte olycka, du sprider olycka « Humble & Bug

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s