Skip to content

När det förgångna spökar

16 januari, 2012

Jag och Handendär började prata om när vi var yngre, minns inte riktigt vad sammanhanget var. Och jag kände att jag ville åka tillbaka i tiden och krama en liten Julia. Som var ganska ensam och ledsen och trasig.

Men vi pratade också om att jag i några fall insett i efterhand, ibland lååångt i efterhand, att någon nog var intresserad av mig. Och jag önskade lite att det fanns någon trygg möjlighet att typ maila dem och fråga, så att jag retroaktivt kunde veta att jag inte var hemsk och äcklig och oälskbar. Eventuellt skulle det faktiskt också kunna påverka min självbild idag.

Medan jag stökade med det här inlägget bloggade Elin bland annat om hur sunkigt det är när folk klagar om att de inte fick hångla på gymnasiet. Så jag kom av mig lite. Men jag är inte den som är den!

Nä, men ärligt. Man kan skoja mycket om att folk hänger upp sig på att de inte fick hångla, att man ska lämna barndomstrauman bakom sig. Men man formas av sina erfarenheter. Och jag tycker det är legitimt att vara medveten om att man reagerar på ett visst sätt i personliga eller social sociala situationer, för att man behandlats dåligt förut. Visst, det låter som att man gnäller för att man inte fick hångla på gymnasiet, men det man egentligen inte riktigt lyckas formulera är att man fortfarande är enormt osäker för att man under de formativa åren aldrig fick uppleva att känna sig åtrådd. Om man dessutom snarare fick höra att man var ful och fet och sjukt jobbig — that shit leaves marks, man. Självklart kan man också bli trasig av kassa relationer under samma tid, men…

Äh. Egentligen är det kanske så att alla blir trasiga av sin uppväxt, oavsett vad som pågick. Kul.

Här är en bra arg text från Margaret Cho om att bli kallad ful, och hur det kan spöka länge.

(För typ ett år sen bloggade jag om det där när folk erkänner sina hemliga förälskelser. Skulle jag fortfarande inte göra.)

Annonser
13 kommentarer leave one →
  1. Elin permalink
    16 januari, 2012 4:22 e m

    Åh vännen. Jag förstår precis vad du menar. Exakt sådana erfarenheter har sabbat så mkt för mig och påverkar mig fortf. Jag menade mer folk som inte ser sin nuv maktposition öht. ”Vadå kulturell medelklass? Jag fick inte hångla på högstadiet!” (samt påfallande ofta män som inte fattar att tjejer kan ha samma erfarenheter)

    • 16 januari, 2012 4:24 e m

      NEJ DU FÖRSÖKER TA IFRÅN MIG MITT GNÄLL ELIN. JAG VET NOG.

  2. 16 januari, 2012 9:13 e m

    Alltså, jag har ett problem med att det kallas att vara trasig. Jag tycker det är onödigt normskapande, där allt då jämförs med det perfekta, det helt utan skavanker och sår, smärta och skit. Att vara avvikande från den normen blir att vara trasig.

    Om i princip alla är vad som nu kallas trasigt, varför kan vi inte låta det vara normen? Kalla det något annat. Att vara människa, jag vet inte.

    Trasigt är det som reklameras och byts ut. Jag gillar inte de implicita kopplingar som följer med att kalla sig själv eller andra för trasiga, bara. Sen kanske jag överanalyserar. Jag kallar mig själv för trasig (eller ännu hellre: fucked up) eftersom jag ändå är det, enligt rådande definition. Men jag gillar det inte riktigt. Jag när en önskan om att omdefiniera språket och tanken så att det faktiskt inte automatiskt blir förknippat med negativa betydelser att vara som en är, som alla nog är.

    Jag känner lite att vi spelar lyckokulten och den hyperoptimistiska självhjälpsfascismen direkt i händerna när vi själva definierar det som inte går att komma bort ifrån som trasigt. Jag tror liksom inte på det, att det är möjligt att vara ”otrasig” utan att självsuggerera fram någon slags psykos på ett eller annat sätt.

    IANAP, dock. Så, asså, man kanske borde modda BSD-licenstexten till nåt sånthär: THIS OPINION IS PROVIDED ”AS IS” AND WITHOUT ANY EXPRESS OR IMPLIED WARRANTIES, INCLUDING, WITHOUT LIMITATION, THE IMPLIED WARRANTIES OF LEGIBILITY AND FITNESS FOR A PARTICULAR PURPOSE.

    • 16 januari, 2012 10:41 e m

      Jag tänker trasig i bemärkelsen sårad eller sargad. Jag förstår absolut hur du menar, och i viss mån håller jag med, men om man har fått sår av något så är man ju liksom trasig i rent konkret bemärkelse. Jag tänker inte trasig som i inte-fungerande.

      • 16 januari, 2012 11:00 e m

        Jag förstår vad du menar och använder själv ordet med samma betydelse. Men det skaver som sagt. Att en vidare konnotation kan impliceras, som blir kontraproduktiv i slutändan. Plus normifieringen (om det nu är ett ord) av ett sannolikt ouppnåeligt tillstånd, som en kan observera sällan är bra (jfr. t.ex. kroppar, yrken, pengar).

        Allt är väl en strävan från min sida att inte känna mig så ensam i hur jag är. Antar jag. Det vore vackert att förenas i denna strävan och inse att det är det som är livet. Inte det där andra, som vi förväntas betala oss till att få bli för en stund.

  3. 16 januari, 2012 9:18 e m

    Det är så viktigt att folk pratar om sånt här. Som du säger är vi väl alla på vårt eget sätt sargade av vår (jävla) barndom. Jag vet att jag inte ska snacka egentligen, jag har fortfarande ena foten i barndomen. Men jag var ett blygt barn och jag var så himla rädd för att säga saker som skulle göra folk arga, upprörda eller missnöjda med mig. Det är jag fortfarande. På något sätt. Så för att bli av med den irriterande rädslan säger jag precis det jag inte vågar,.. och så vågar jag lite mer. Men det sitter. I benmärgen.

  4. 16 januari, 2012 10:24 e m

    Tack Julia!
    Trots att jag när jag tänker efter inser att jag var långt ifrån ensam om att inte få hångla under gymnasiet (med marginal) så har det alltid känns så.
    Speciellt tydliga blev orsakerna till det när jag under en period var hyfsat vältränad och märkte av ett helt annat bemötande. Jag hade ju nånstans hoppats att det skulle vara sant att det var ”insidan som räknades”.
    Klart det formar en.

  5. 16 januari, 2012 10:59 e m

    Åh så bra, som alltid! Att ‘älta’ frånvaron av gymnasiehångel betyder som sagt inte att man har ett gigantiskt hångelbehov idag utan att man kanske fortfarande saknar (själv-)känslan av att man får lov, kan, duger om man skulle vilja göra det eller tusen helt andra o-connectade (sry, hittade inte rätt ord) saker.

  6. 16 januari, 2012 11:05 e m

    Tack för en grymt bra text!
    Jag får instämma med Anders, trots att man inser att man absolut inte är ensam om sina erfarenheter, är det något med den tidpunkten i livet som får, åtminstone mig, att tro just det.

  7. 17 januari, 2012 3:27 e m

    Känner igen mig så oerhört. Det spelar ingen roll att jag är lyckligt gift med min stora kärlek, har fyra barn och ett hyffsat gott självförtroende. Tragiskt nog är jag innerst inne ändå samma fula, osäkra, okyssta/ohånglade tomårsbrud. Kan än idag vara oerhört, irrationellt avundsjuk på de som fick pröva sina vingar under de där åren.

  8. Jessica permalink
    19 januari, 2012 12:35 e m

    Får jag bara börja med att säga att ”Kaffehora” är det bästa användarnamnet jag sett någonstans på länge.

    Jag köper både Elins och Julias referenser till att inte få hångla på gymnasiet – jag tror jag förstår var Elin kommer ifrån men jag förstår också att det lätt kan kopplas till en annan typ av erfarenhet.

    Min take: jag tog det som att Elin pratar om något som kanske är besläktat med NiceGuy(TM)-syndromet eller kanske PrivilegeDenyingDude. (Fenomen som förekommer bland alla tillgänliga kön, vill jag påpeka även om de stackars pojkarna fått ge dem namn. Jag har själv träffat massor av PrivilegeDenyingDudettes och NiceGal(TM)s så jag vet att de finns.) Medan jag förstod det Julia pratar om som de där formativa åren när ens självkänsla ska bildas – och så lägger ens omgivning krokben för hela grejen.

    Det pratas ofta om att man ska hitta allt det där i sig själv och inte låta hatarna vinna men dels så verkar, om jag förstått den rätt, den mesta forskning kring självkänsla peka på att den är i stort sett baserad på hur vi blir behandlade och det har vi bara begränsad kontroll över. Såvitt vi vet är det NORMALT att ta åt sig och folk som tjatar om att den som säger ifrån om dålig behandling är överkänslig kanke ska tänka ett varv till. Vi pratar om att jobba emot vår natur i det fallet. Hur man hanterar en sak och hur den känns är två olika saker. Svider det så svider det. Att ljuga om den saken känns självmål för mig.

    På det hela taget tycker jag nog det vore bättre om hatarna och privilegieförnekarna skärpte sig, snarare än att alla andra skaffar sig tjockare hud. (Men inte för tjock hud, för då kommer tjockis-hatarna fram ur sina hålor.) Och när jag ändå önskar vill jag ha en ponny.

    I min erfarenhet finns det ingen mer beredvillig att gnälligt spela ut offerkortet än någon som haft ett privilegium och plötsligt ser det tas bort – eller utsträckas till alla. Samtidigt verkar det som att det snabbaste sättet att bli anklagad för att bära offerkofta är att faktiskt ha blivit otroligt illa behandlad – och sen ha mage att ifrågasätta om det verkligen var okej.

    Därför kan det verka som att två människor med viktiga poänger att få fram talar emot varandra, när de i själva verket inte alls gör det.

    • 19 januari, 2012 1:57 e m

      Å, Jessica, jag har saknat dig! (På riktigt.)

      Och nu menade jag inte att jag och Elin riktigt pratade om samma sak, det var bara roligt att det råkade se lite ut så.

  9. 25 januari, 2012 3:50 e m

    Tack Julia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s