Skip to content

Om LCHF och ätstörningar

2 januari, 2012

Jag påmindes av det här inlägget hos Isobel om ytterligare ett ämne som legat och skvalpat ett tag — framför allt av kommentarerna. Isobel reflekterar, utifrån den här ytterst läsvärda artikeln, att för att bli smal skulle hon behöva bli ätstörd (igen). Och får förstås bland annat en hjälpsam kommentar om att nejdå, hon behöver bara skippa socker och andra kolhydrater.

Alltså det här behovet folk har av att komma med bantningstips där de inte efterfrågats och kanske till och med implicit avböjts. (Se t.ex. här, där jag fick ett litet utbrott.) Det är så otrevligt, på så många olika plan. Det är otrevligt, det är förmätet, det är kontraproduktivt och det visar ganska ofta att man inte brytt sig om att läsa texten man kommenterar.

Men. En sak som jag har reagerat lite på är när det i forum och på bloggar diskuteras hur LCHF ”botar” ätstörningar och ätstört beteende. Och det kan säkert hjälpa många i det att det kan lindra eller avhjälpa kraftigt sockersug. Men jag har sett alldeles för många som på samma forum och i bloggar skriver om sin relation till mat medan de äter LCHF. Ibland samma personer som pratar om hur fantastiskt det är att vara ”frisk”. Och som beskriver en vardag som kan vara precis lika ätstörd, om inte mer. Konstant medvetenhet om vad man äter, vad man får äta, kan äta, bör äta, ska äta nästa gång, ska göra i sociala situationer, kan ”fuska” genom att laga mat som påminner om det förbjudna. Människor som får panik om de räknat lite fel, om de ätit fel, om det blivit fel — ibland bara för att de gjort fel eller misslyckats, för att de bryter mot reglerna, men ibland för att de triggas av små mängder kolhydrater eller sötma att äta massvis. Vilket är ett tecken på att en ätstörning inte är botad, utan bara motad i grind. (Vilket i och för sig är något många menar, att det är som vilket missbruk som helst — man är inte frisk, man är bara nykter alkoholist etc.)

Hursom. Det är så blint att avfärda andra människors egna beskrivningar av sin relation till mat och till sin kropp. Det är så blint att komma med enkla lösningar, det är så förblindat att trycka på folk sin egen frälsning. Och det är så blint att inte se att den egna frälsningen kanske bara är samma störning i annan form. Det finns många som mår bra av att äta lågkolhydratkost. Men även utöver att det finns de som inte mår bra av det, finns det de som inte mår bra mentalt av att fokusera så mycket på mat, oavsett vilken komponent det är som de fokuserar på.

Och helt oavhängigt allt detta är det sjukt otrevligt att komma med bantningstips i tid och otid.

Cyborgen hann skriva om hälsa, vikt och ätstörning medan jag lunchbloggade.)

Annonser
33 kommentarer leave one →
  1. 2 januari, 2012 12:28 e m

    Som LCHF-ätare så känner jag inte igen mig, jag förnekar att jag passar in i din beskrivning. Du har fel. Så är det….

    Okej lite rätt kanske du har… ;P

    Nej men, nja. Jag har haft problem med bulimi i flera år, detta försvann med LCHF. Sen var det andra problem jag hade som försvann med LCHF. Det i sig betyder mer för mig än folks skräck för LCHF. För vad som räknas är hur jag mår, inte vad andra tycker om LCHF.

    • 2 januari, 2012 12:30 e m

      OBS: Jag säger inte att alla som äter LCHF har ätstörningar, och jag säger inte att det inte kan hjälpa folk hitta nya vägar att äta och kanske må bättre även mentalt. Jag säger bara att det inte är ett mirakelmedel för andra.

      Sen tycker jag att det är lite störigt när skepsis ska vara skräck. Eller när frustration över hallelujastämning ska vara skräck. Osv.

      • 3 januari, 2012 6:13 f m

        Jag har själv aldrig sagt att det funkar för alla. Jag tar upp mig själv och dom jag känner som det funkar för. Inget annat.

        Ja, vad annars än skräck är det? Varför denna anti attityd mot LCHF? Den ses som värre än att typ hälla i sig 5 flaskor med vin om dagen eller whatever.

        • 3 januari, 2012 8:14 f m

          Jag tror att antiattityden ofta handlar om den attityd många upplever från de som äter LCHF — att de försöker tvinga på folk kosten oavsett om de bett om råd eller inte. Till exempel som hos Isobel. Till exempel som i inlägget jag länkar ovan. Eller den attityd många upplever om de säger att det inte funkade för dem. Osv.

          • Erika permalink
            13 januari, 2012 11:06 f m

            Jag har också märkt den attityden hos folk – otroligt irriterande! Jag mådde jättedåligt av LCHF, blev trött och trögtänkt och gick inte ner ett gram. Forskning visar ju också att olika typer av kroppar mår bäst av olika dieter, men ändå ska LCHF:arna frälsa världen tror de (inte alla då).

            Jättebra inlägg!!

  2. 2 januari, 2012 1:30 e m

    Å vad jag håller med! Och jag blev så sjukt irriterad på den där himla LCHF-Björn som kommenterade i Isobels text. Och som dessutom har mage att komma tillbaka och försöka läxa upp henne när hon rutit ifrån (”Det var då märkligt så aggressiva och negativa kommentarerna blev här.” ”Så vänligen håll inne med förolämpningarna här på din blogg…”)
    Sånt där blir jag skogstokig på.

    • 2 januari, 2012 2:14 e m

      Eller hur. Jag tycker inte ens att Isobel var särskilt otrevlig – men om hon hade varit det hade jag förstått henne.

  3. 2 januari, 2012 1:59 e m

    Jag håller med om det du skriver. Jag tycker även att det är ett problem att beteende som hos en normalviktig/underviktig person skulle ses som ätstört hos överviktiga ses som duktig och disciplinerat.

    • 2 januari, 2012 2:15 e m

      Ja, bra formulering.

    • 4 januari, 2012 10:44 e m

      Det där är så sjukt! Jag gick ner en hel del i vikt när jag fick ett återfall i min ätstörning för ett tag sedan. Jag har sällan fått så jävla många komplimanger som då.
      ”Vad fin du blivit!” (Och det var jag inte innan?)
      ”Vad duktig du är!” (För är man tjock bantar man alltid medvetet och med glatt humör.)
      ”Är det inte skönt att orka mer?” (För att det inte är nåt fel på min kondis i vanliga fall och att bristen på näring gjorde mig svintrött är ju ingen möjlighet.)

  4. 2 januari, 2012 3:56 e m

    Tack för ett mycket bra inlägg Julia.

  5. Åsa permalink
    2 januari, 2012 5:01 e m

    Jag håller med dig Julia att det kan bli fanatiskt. Jag var med en månad i viktväktarna men det förhållande man får till mat där håller inte heller i längden. Var hellre lite rund än en gnetande kaloriräknande petimeter.

  6. Åsa permalink
    2 januari, 2012 5:03 e m

    Jag menar man måste ju kunna njuta av livet också.

  7. 2 januari, 2012 10:46 e m

    Jag har inget problem med folk som äter LCHF eller några tvivel om att det fungerar jättebra för vissa :) Men just den här önskan om att berätta för alla att allt blir bättre med LCHF. My god. Värre än jehovas vittnen, för man kan inte bara stänga dörren! Och precis som Hanna skriver – Om en tjock äter för lite och/eller ätstört, så är det en bra grej. För en tjockis kan ju inte ha anorexia… En tjock person kan inte ha ätstörningar av det slaget. Förstår heller inte vad man vill få ut av att be någon banta eller ”ge råd” ingen bett om. Tror man på allvar att ”den här personen har säkert ingen aning om hur träning och kost fungerar” eller är det ”Om jag trycker till den här personen ordentligt kanske hen slutar äta godis och går ner i vikt så hen passar in i mina sjuka normer om människors kroppar”…

  8. 3 januari, 2012 6:16 f m

    Det här:

    ”Konstant medvetenhet om vad man äter, vad man får äta, kan äta, bör äta, ska äta nästa gång, ska göra i sociala situationer, kan ”fuska” genom att laga mat som påminner om det förbjudna.”

    Gör folk redan generellt. Bara att äta vanlig kolhydratsmat, eller blandat, så håller dom flesta på sådär. Det ska ätas en viss tid på dygnet, viss typ av mat för att få i sig alla vitaminer och mineraler och det ska tränas och bla bla. Orka.

    Jag äter allt möjligt när jag går på LCHF (nej inte mat med socker eller kolhydrater i såklart, eller i varje fall inte mycket av det). jag är inte vid vissa tider eller en viss mängd mat, jag äter tills jag är mätt och belåten.

    • 3 januari, 2012 8:13 f m

      Ja, exakt. Och min poäng är att det är ätstört beteende att vara så fixerad. Jag säger inte att ALLA lever så, oavsett kosthållning, jag säger att jag ser samma beteende hos vissa som säger att LCHF ”botat” dem.

  9. anna n permalink
    3 januari, 2012 10:01 f m

    Åh, jag håller med om allt!
    Har en LCHF-ätare på jobbet som konstant kommenterar andras lunchmat med att tala om hur mycket socker det är i den, utan att ens reflektera över att folk kanske vill göra sina egna val.
    Överhuvudtaget det där kommenterandet – har flera närstående som är åt andra hållet (mer gammaldags? Äter bara lightprodukter och väldigt lite) som också konstant kommenterar och ska ”tipsa”. Detta har ökat ännu mer nu sedan jag blivit gravid – nu är det ju det blivande barnets hälsa som det gäller.

  10. 3 januari, 2012 10:21 f m

    Svarar i ny kommentarer så dom trådade inte blir så små.

    Julia:

    Men jo visst jag håller med om det där att det finns LCHF:are som gärna ska predika för andra. Jag berättar bara när någon frågor. Och inte som anna n här ovan berättade om personen på jobbet som sa åt andra vad deras mat innehåller och så vidare. Det tycker jag en kan hålla för sig själv.

  11. 3 januari, 2012 10:37 f m

    Är det snarare inte ett personlighetsdrag att pracka på andra sina åsikter oavsett vad det må gälla, t e x vilken kost man bör eller inte bör äta?
    En ett utmärkande drag för någon som valt att utesluta kolhydrater ur sin kost är det väl knappst?

    Jag tror knappast att valet att plocka bort större delen av kolhydrater i sin kost leder till minskat ödmjukhet och taktfullhet i sociala situationer.

    Nej minsann, jag tror nog minsann det handlar om vilken storts person du är. Och i det här fallet handlar det nog om att dom brinner för mycket för sin sak så dom passerar den berömda gränsen för taktfullhet och antar rollen som bara helt enkelt irriterande.

    Jag tror absolut att det är fel sätt att sprida sitt budskap och sälja in sin ide via i allafall.

    • 3 januari, 2012 10:47 f m

      Jag har i alla fall upplevt, och det verkar som att jag inte är ensam, att det är väldigt vanligt att man ofta får ovidkommande tips om LCHF, i helt annan frekvens än det kommer andra tips.

  12. 3 januari, 2012 11:56 f m

    intressant vinkel. har inte tänkt på lchf som att gå från en störning till en annan… å andra sidan har väl människan tänkt på mat och varit rätt så ”obsessed” typ i alla tider, från början var det en fråga om överlevnad… såhär har jag bl.a. skrivit om ämnet http://www.traningsgladje.se/2011/10/lchf-och-de-fralsta/

  13. lenela permalink
    3 januari, 2012 5:32 e m

    Hej! Jag läste ditt inlägg redan igår men var tvungen att fundera lite på det! Jag har varit överviktig sedan jag var i 10-års åldern och provat så gott som alla ”käcka” metoder att gå ner i vikt, t o m en gastric bypassoperation. Visst, jag gick ner massor, och upp mycket. Den där sockerdemonen är nämnligen inte att leka med. Sedan i maj månad äter jag lchf och får behandlig för sockerberoendet. Bota mitt missbruk gör inte enbart lchf, det krävs mera redskap för det. Numer äter jag 3-4 gånger/dag mot som tidigare ett ständigt småätande av div saker. Visst är jag tvångsmässig när jag inte ens smakar på maten jag lagar eller äter något mellan målen, men det är enda sättet för mig att hantera det i nuläget! Är det ätstört? På sätt och vis ja, jag håller med dig! Men för mig har det medfört ett minimerat tänkande på mat och onyttigheter övrig tid, vilket är min räddning! På mig funkar den metoden, men jag är ingen predikant och blir sur och säger ifrån om någon kommenterar eller ger mig oönskade råd!
    Ditt inlägg fick mig onekligen att fundera på ämnet! ;-)

  14. Åsa permalink
    4 januari, 2012 10:47 f m

    Ser obehagliga tendenser hela tiden med kommentarer om hur farligt det är med mat av olika slag. Folk utesluter än det ena än det andra, både smala och tjocka. Inte bara lchf-folket.

    Det säger mycket om hela vår välfärd när man kan välja fullständigt vad man vill äta. Vi har råd att vara kräsna.

  15. Anna-Karin Fröderberg permalink
    7 januari, 2012 11:15 e m

    Jag känner igen mig till viss del. När man nyss har upptäckt lchf blir det lätt att man vill berätta för hela världen om hur fantastiskt det är. Sen blir man så chockad när folk inte vill lyssna och framförallt när de avfärdar precis allt man säger utan att reflektera. Hamnade i många hetsiga diskussioner i början och stämningen blev så otrevlig och jag fattade verkligen inte varför. Efter ett tag kände jag mig som en av de där galningarna som springer runt på tunnelbanan med stirriga ögon och stripigt hår och skriker om Jesus.

    Nu har jag lagt ner det där och antagit en mer ödmjuk ställning framförallt på nätet där diskussionerna tenderar att spåra ur totalt.

    Jag har gått på många dieter men aldrig nånsin stött på sånt massivt motstånd och så upprörda känslor som när det kommer till lchf. Nånting väldigt provocerande är det med att äta ägg och bacon…

    • 8 januari, 2012 12:34 f m

      Alltså, det ÄR möjligt att vissa provoceras av ägg och bacon. Men du skrev ju precis själv att många nyfrälsta kan vara ganska, eh, inte riktigt ödmjuka. Jag tror att det är mycket det som upprör.

  16. 8 januari, 2012 3:47 f m

    Åh, bra skrivet Julia! Har själv haft ätstörningar och blir fruktansvärt provocerad när folk känner ett behov att predika om diverse dieter (oftast är det som sagt LCHF, av någon anledning).

    Jag förstår att dessa människor, som i många fall har genomgått någon slags totalförvandling, vill sprida sitt budskap till resten av världen. Men att ge kostråd som innebär uteslutning av vissa livsmedel och fanatisk koll på vad man äter till en person som kämpat i år med att släppa det där ‘tänket’/kontrollen är helt galet. (De flesta personer med ätstörningar i bagaget har dessutom redan sorgligt god kunskap om livsmedels näringssammansättning, och känner garanterad redan till LCHF om de inte bott under en sten.)

    Är helt övertygad om att LCHF fungerar utmärkt för somliga, och det är ju toppen. Men när jag läser vissa av kommentarerna hos Isobel blir jag tokig. Tror inte dessa personer (som LCHF-Björn) någonsin kan se saken från ett annat perspektiv.

  17. 12 januari, 2012 8:16 e m

    Åhåhåhåhå! TACK! Du sätter ord på en känsla jag har haft sen LCHF började bli stort, utan att jag har kunnat säga exakt vad det är som har stört mig. Bara en obehagskänsla varje gång kommentarsfält översvämmas av dietfantatikerna.

  18. Fanny permalink
    13 januari, 2012 12:42 e m

    Tack för ett väldigt bra inlägg. Och tack framför allt för den här meningen:

    ”Men även utöver att det finns de som inte mår bra av det, finns det de som inte mår bra mentalt av att fokusera så mycket på mat, oavsett vilken komponent det är som de fokuserar på.”

    Den sammanfattar precis hur jag känner, och vad jag har försökt förmedla när LCHF och andra ”dieter” (i brist på bättre ord) kommer på tal. Jag är frisk från ätstörningar (svår anorexia) sen drygt 10 år tillbaka, och för mig – som är ett enormt control freak i största allmänhet – är det enda som funkar att helt släppa fokus på vad jag stoppar i mig. Jag äter och är glad, och det funkar för mig. Jag vet att om jag börjar tänka på hur och när och vad jag äter, så riskerar jag att hamna i den där fruktansvärt destruktiva cirkeln igen.

    Självklart är det olika för olika personer, men just därför blir jag så provocerad när människor påstår att t ex LCHF-kost är bra för alla. Det säger sig självt att det inte är så.

Trackbacks

  1. I have no content of my own « Hälsa är mer än en siffra
  2. LCHF är som en sekt! « Feminism och Funderingar
  3. Fler förhoppningar inför 2012 | Forskarfeministen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s