Skip to content

Här och nu och där och då och vi och de

31 december, 2011

Ibland är det som att världen säger åt en att man ska skriva det där blogginlägget som skvalpat ett tag i hjärnan och inte riktigt tar sig ut. Stora neonskyltar bara HALLÅ DU TÄNKTE PÅ EN GREJ. Så då gör man det även om man egentligen tänker att man behöver behandla klart. Även om man egentligen borde sova, inte svamla. Även om man kommer att glömma massa saker som man tänkte, kommer att tappa bort resonemanget. Men jag tänker publicera ändå, halv tre på morgonen. Så får jag väl försöka utveckla det sen. Eller radera när ni pekat och skrattat.

Jag tror det började med white-trash-avsnittet av Kobra. Jag funderade så mycket på kontext, på hur olika innebörd saker kan ha beroende på kringinformation. På när man lär sig vad som är god smak — jag tror jag tänkte i min hjärna att typ allt som klassas som god smak tycker man är skitballt när man är barn, vilket låter som att en del mänskor utvecklas och andra inte gör det, vilket inte alls är vad jag menar. Men liksom, saker som blinkar och vattensängar ÄR skitcoolt när man är typ sju. Eller så är det bara jag. Men det kanske också handlar om huruvida man ens kommer i närkontakt med en vattensäng när man är sju. Hur man själv bor, hur ens vänner bor, och om och när man lär sig vad som är god smak och vad som är dålig smak och vad som kostar pengar och allt sånt. För det är något man lär sig. Och det varierar nog enormt när man gör det. Och om det är något man lär sig för att kunna välja rätt sen, eller något man lär sig när De berättar för dig hur Du lever. Varför är det så sjukt viktigt att kunna markera människor? Att bestämma exakt hur många år som skiljer ute från retro, vilka mönster som är ironiska och vilka som är tacky, vilka etnokulturprylar som är smaklösa och vilka som är medvetna.

Sen har det varit Danne & Bleckan. Jag kan inte titta på det utan att längta tillbaka lite till Högdalen, vilket jag gissar inte är tanken — senaste avsnitten har handlat en del om att flytta därifrån. (Jag skojade på Twitter om att Farsta har ett dåligt postnummer för reppande. 123 är inte som 167, det låter bara som att man räknar.)

Jag tänker på därute och härinne. På att vara någon från Farsta och att vara någon från Skanstull. Det är liksom olika personer man tänker sig, fast jag är samma (plus tio år, förstås, så samtidigt inte alls samma).

Och så kontext igen var det ja. För idag åkte jag in till stan i mjukisbrallor, med slarvigt uppsatt hår. Tatueringar som i och för sig inte syns när det är såhär kallt men som koncept. Och så är jag tjock. Och jag vet att rent fördomsmässigt — det vill säga de fördomar jag har om folks fördomar, om än relativt halvvälgrundade — så har folk en viss uppfattning om mig då. Tjock och hafsigt klädd har en viss laddning. (Särskilt tillsammans med den här uppsynen jag har som tydligen ganska ofta signalerar löst o-svensk, lek gärna gissa etniciteten.) De tänker att de vet vem jag är (om de noterar mig, vilket folk inte nödvändigtvis gör i den utsträckning man själv tror). Men säg att de fick mer kontext? Om jag plötsligt blir journalist, eller kanske till och med någon som skojat med Horace i TV? Då betyder min klädsel och mitt slarviga hår, samma som nyss, kanske något helt annat. Blir åtminstone mindre värdelalddade. Och det är så konstigt.

Jag känner att jag ska skriva mer om kropp och klass någon dag när jag inte håller på att slockna. Det finns mycket där. Om klass och etnicitet också. Om mångfald och varför jag ibland frågar Handendär om han kan tänka sig att flytta ut med mig, någonstans där det är lite större variation på namnen i porten. (Obs dåligt mått egentligen, det vet jag, är själv exempel på det. Blablabla men ni fattar vad jag menar.)

Om alla de där sakerna som vi tar som allmängiltig gemensam kunskap. Om vilka platser som är bra, vilka saker som är trash, vilka kroppar som är acceptabla.

Om kontexten som kan förflytta någon från ett fack till ett annat.

Advertisements
2 kommentarer leave one →
  1. 31 december, 2011 10:03 f m

    Jag känner igen det där, att ha så enomt mycket tankar att man inte vet vad man vill göra av dom än att skriva ner dom på bloggen. Allt som oftast känner jag att efter att inlägget är skrivet vill jag bara ta bort det och brukar oftast göra det också. Men! Jag ska dra en parallell till någon min syster sa. Hon sa, ”du skickar alltid så roliga sms, det kan aldrig jag göra för jag skriver och skriver, men bli aldrig nöjd och tar alltid bort det roliga jag skrivet och skriver istället något annat”. Så: Låt inlägget vara kvar. Det är i såna här inlägg man skriver ner det man känner, sen kanske det är på sin plats att fylla på och vidareutvecka i ett inlägg till, men låt inlägget vara kvar. Tjing!

  2. TalkBack permalink
    31 december, 2011 10:40 f m

    Uppväxtmiljön tror jag är extremt viktig för allting man både tycker, känner och tänker senare i livet. Jag brukar konstatera när folk utbrister olika varianter på att barn inte ska ”utsättas” för saker som är konstiga eller onaturliga, att allting är fullt naturligt för ett barn till dess att dess föräldrar (och övrig omgivning) lär dem att det inte är det.

    Ett tankeexperiment i sammanhanget är ju hur det vore om det inte fanns några vuxna alls, utan barnen fick växa upp och uteslutande bilda sig en egen uppfattning om världen. Rent praktiskt går det ju inte att lösa eftersom nån måste ta hand om dem och ge dem mat under tiden, men rent teoretiskt… Vad skulle ett sånt barn tycka var ”fel” eller ”konstigt”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s