Skip to content

Kluven.

29 september, 2011

Om två veckor flyttar vi. Det ska bli oerhört skönt att få packa upp alla saker, ha tillgång till allt och återgå till något slags ordning efter nästan två månader med visnings-, hantverkar- och flyttkaos. (Det ska också bli väldigt skönt att ha arbetsrum och diskmaskin och tvättmaskin.)

Men jag är också lite ledsen över att lämna den här lägenheten. Den var mitt första egna riktiga hem. (Innan det bodde jag ett halvår i andra hand i en halvolaglig källarlägenhet utan fönster.) Jag har bott här i sju år och varit sambo och varit singel och haft roliga fester och intressanta samtal och varit ledsen och varit glad och blivit ihop med Handendär och förlovat mig i vardagsrummet och inrett och stökat och klappat katter och pluggat och jobbat och blivit vuxen. Jag tycker om att det är konstiga vinklar och knasig planering och rundade hörn, några decimeter extra i takhöjd och enorma fönster och fina golv. Den är lite som jag — bra om än ovanlig stomme, lite konstig och sliten men charmig om man har vett att förstå det. (Den nya lägenheten är, ironiskt nog, byggd i början av åttiotalet precis som jag men därför inte lika full av egen personlighet.)

Jag har haft det bra här. Och jag är inte så bra på förändring, på oåterkalleliga beslut. Jag har varnat Handendär att jag eventuellt kommer gråta otröstligt första natten i nya lägenheten, för att jag ångrar mig lite grann och vill tillbaka, får panik för att jag kanske gjort fel. Det brukar gå över ganska snabbt, dock. När det väl är ett faktum accepterar jag läget.

Och det kommer bli väldigt fint att bygga ett nytt hem och ett liv tillsammans. Tillsammans bestämma vad som ska stå var, hur köksskåpen ska organiseras, räkna ut hur man bäst optimerar utrymmet för maximalt antal bokhyllor.

Och om några månader kommer det att vara Hemma. Jag kommer att veta var alla lampknappar och hörn är och hitta dem i mörkret. (När jag slår mig kommer det vara för att jag är klantig, inte för att kroppen inte lärt sig att hitta.) Jag kommer alltid att minnas lägenheten som fick vara hem åt mina roaring twenties, men lagom till min tjugonionde födelsedag är det kanske dags att gå vidare.

6 kommentarer leave one →
  1. 29 september, 2011 2:27 e m

    Vilken fin kärleksförklaring till en lägenhet!

  2. 29 september, 2011 3:22 e m

    Men åh vad fint! Jag har flyttat 13 gånger sedan jag flyttade hemifrån för 14 år sedan och har liksom aldrig bott i något som har varit mitt. Inte heller har jag bott i något under särskilt lång tid. Tre år i den här lägenheten vi bor i nu är rekord faktiskt. Fast den ska vi ju också flytta ur snart. Hur som helst: förstår att det känns märkligt att lämna något efter så lång tid! Blir alldeles romantisk bara av att höra om allt som du har upplevt där.

  3. 30 september, 2011 6:36 e m

    Hallå din stjärna!

    Hoppas att du hade det bra i Varberg!
    Försökte leta efter dig i fejjan men kom ”bara” fram till din facebook sida, och det är inte illa det ;)

    Hoppas vi ses nån gång snart igen!
    Kram Annaleena

  4. 8 oktober, 2011 12:55 e m

    Vad bra du skriver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s