Skip to content

I am who I am

19 september, 2011

Mirijam skrev om när man blir nervös för andras eventuella förutfattade meningar, om när man ska dölja tatueringar och saker som är en del av vem man är.

Jag kom ihåg när jag häromveckan insåg att jag kanske inte alls är någon svärmorsdröm.

Alltså, jag har generellt tänkt att päron, alternativt vuxna, brukar gilla mig, jag är trevlig och allmänbildad och så. Och sen kom jag på att jag kanske inte alls är den som Handendärs föräldrar tänkt sig till sin son. Helt oavhängigt att jag är en gräslig humanist som gift in mig i en familj av ingenjörer och partikelfysiker — jag har flera tatueringar varav minst en syns nästan hela tiden, jag är högljudd, jag har konstiga arbetsförhållanden och ojämn inkomst (även om jag nu ändå har fast anställning och inkomst på halvtid) och jag klär mig lite konstigt och ibland glömmer jag bort mig och fastnar i Agatha Christie-böcker jag tjuvat ur deras bokhylla och slutar svara på tilltal.

Fast samtidigt bakar jag dammsugartårtor. Och är ganska snäll mot Handendär. Så det kanske jämnar ut sig.

Men liksom. Det känns så oväntat att jag skulle vara nåt slags tuff tjej. Jag är ju snäll och prydlig. Trodde jag.

Advertisements
4 kommentarer leave one →
  1. 19 september, 2011 1:57 e m

    Men eller hur är det konstigt, man tycker ju själv att man är en viss person, och så blir man skitförvånad när andra uppfattar en på ett annat sätt. Jag tänker mest så om min kille ”folk dömer honom si oc så för att han har så mycket tatueringar”, jag tänker liksom aldrig att de skulle döma MIG för samma sak. Förrän jag börjar tänka efter då. Och när jag var på den där lägenhetsvisningen (kan jag ju avslöja nurå) så tog jag faktiskt ut min septumpiercing och behöll långärmade jackan på. Tänkte på kommentarerna jag fick, att man faktiskt kan motbevisa folk SEN, man behöver inte göra det vid första intrycket.

    Men det känns ju surt att vid 31 års ålder behöva bry sig om hur man ser ut, känns lite som när skulle försöka komma in på krogen när man var 17 och klädde ut sig till ”vuxen”. Uuuuh, ångesten!

    (Tack för länk!)

    • 21 september, 2011 7:31 e m

      ””folk dömer honom si oc så för att han har så mycket tatueringar”, jag tänker liksom aldrig att de skulle döma MIG för samma sak. ”

      men oj, jag visste inte ens att jag tänkte så förrän jag läste det där nu. jag tycker min karl är ganska rejält tatuerad och har tänkt på att folk säkert uppfattar honom på ett visst sätt för det. att han skulle vara en tuff och lite hård kille medan han snarare är en riktig nallebjörn. men aldrig att jag tänker samma sak om mig själv, att jag skulle uppfattas som hård. att folk skulle se mig som ”tuffa bruden med massor av tatueringar” känns så himla långt borta, jag är ju bara boknörden som gillar att baka och gosa med katter. och det trots att jag är mycket mer outspoken och pådrivande än min pojkvän till sättet.

  2. 20 september, 2011 12:46 e m

    Jag är säkert ingen svärmorsdröm fast jag är helt tatueringsfri, men mina svärföräldrar är definitivt inga svärdottersdrömmar heller så det jämnar nog ut sig :D

Trackbacks

  1. Sväron « Johanna Ögren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s