Skip to content

Om äktenskap och normer och normativitet

14 augusti, 2011

Nyligen har diskussionen kommit upp igen om det här med feminister som gifter sig, om varför och huruvida det är hycklande eller motsägelsefullt eller paradoxalt eller ens okej. Bland annat skrev Anna Svensson på SVT Debatt att det är dags för feminister att omfamna kärnfamiljen, och Ida Therén skrev en krönika där hon undrade varför progressiva feminister väljer det konservativa äktenskapet. Den senare blev väldigt diskuterad i mitt Twitter-flöde.

Hon menade att det är konstigt att det inte diskuteras eller kritiseras mer; jag kan ju tycka att det både diskuteras och kritiseras, men jag kanske är känslig. (Parentes: Det är lite roligt att läsa det första inlägget om feminism och bröllop, skrivet innan vi förlovade oss, med tanke på att jag sen både upptäckte att det är dyrt med bröllop och valde vit klänning, om än inte särskilt gräddbakelsig. Men jag bad faktiskt om ursäkt för min fullständiga brist på referensramar när det gäller kostnader!)

I alla fall. Therén menade att hon tyckte att det känns som något som ligger i tiden, och jag håller med — men jag tänker på något helt annat. Som i och för sig inte heller är nytt, men ändå.

Jag ser mer det här att det finns en godkänd mall för hur man kan leva för att få kalla sig för något. Det finns något slags uppfattning om vad som är en Feminist, och allt utanför det går fetbort. Och på ett sätt kan jag väl köpa att det kan finnas något slags ramar för vad som är en feminist, men det känns som att det allt för ofta urartar till något slags tävling i att vara en Stor Människa. Att man måste leva upp till att leva på ett visst sätt, och annars har man misslyckats. (Sen att både olika feminister och andra har väldigt olika bilder av vad mallen innebär, är en annan diskussion.)

Det är inte hycklande att vara feminist och gifta sig, det är inte hycklande att vara feminist och leva i kärnfamilj, om vi med kärnfamilj menar mamma pappa barn (eller två föräldrar och barn). Det är inte hycklande att vara feminist och vara hemmafru med huvudansvar för hem och barn. Det som är hycklande är om man SÄGER att alla bör avstå äktenskap av ideologiska eller andra skäl och gifter sig ändå. Om man SÄGER att mammapappabarn är en dålig konstruktion men gör så ändå. Om man SÄGER att kvinnor absolut inte på några villkor ska stanna hemma eller ta hela föräldraledigheten, men gör det för att det blir enklare så.

Om man fattar ett överlagt beslut utifrån sina känslor och behov och åsikter, om man gör ett informerat och jämställt val, som fungerar för en själv, ens liv, och ens familj hur den än ser ut, då är man inte en dålig feminist eller en hycklare.

Feminism och den historiska feministiska kampen handlade inte bara om att få ut kvinnan ur hemmet, den handlade om att ge henne valet och möjligheten att lämna hemmet, att göra det hon ville göra på samma villkor som en man. (Och för den delen, menar jag, att ge män möjlighet att göra saker på samma villkor som en kvinna, till exempel ta hand om barn.) Låter det inte lätt absurt om man faktiskt uttryckligen formulerar det som ”Generationer av systrar före dig har kämpat och offrat så att du ska kunna göra precis vad du vill! Fast inte just de här sakerna, okej?”

Problemet, tror jag, är att vi gärna smälter ihop norm och normativitet och norm-, eh, matchande? Alltså: Bara för att jag vill motarbeta en norm eller normativitet, det vill säga att det finns saker som folk förväntas göra och som det ifrågasätts eller straffas om man frångår, så följer det inte automatiskt att den handling eller det fenomen som normen innebär eller påbjuder i sig är fel.

Vi tar det givna exemplet: A) Jag tycker det är dåligt att det förväntas och förutsätts att folk är heterosexuella, vill leva i långa monogama tvåsamma relationer, och skaffar barn, och att det på olika sätt är jobbigt att vara eller vilja på något annat sätt. Det är en norm som jag ifrågasätter och kritiserar. B) Jag råkar leva i en heterosexuell monogam relation, som vi avser att leva i tills vi dör (jag har paxat att dö först). Vi har inga direkta planer på barn, men det kan vi lämna därhän för det har jag skrivit så mycket annat om. Vi kan låtsas att vi just nu jobbar på en liten knodd i Star Wars-sparkdräkt om det gör resonemanget lättare att hantera.

A och B är inte motsättningar.

Att kritisera normen betyder att jag ifrågasätter tanken att alla bör leva så. Det betyder inte att man inte får leva så. Då har man bara lagt en ny norm ovanpå den andra, och det är inte vad normkritik ska inneböra eller försöka uppnå — menar jag, i alla fall. Vissa verkar mena att det just handlar om att implementera nya och bättre normer som alla kommer att må mycket bättre av, och det får väl stå för dem.

På samma sätt: Jag ifrågasätter normer som säger att man ska väga en viss siffra och se ut på ett visst sätt. Det betyder inte att jag fördömer människor som råkar väga eller se ut ”rätt”, och menar att de borde gödas med kanelbullar eller bära kroppsvaddering som en markering av sitt avståndstagande.

Nu har vi inte något slags helt fri vilja, frikopplad och opåverkad från resten av samhället. Det är klart att våra beslut påverkas av normer och strukturer, så det är inte helt enkelt det där med att till exempel välja att vara hemma med barnen. Det är därför jag trycker på det där med genomtänkt och gemensamt och informerat och medvetet och allt sånt. Om man är medveten om att det är problematiskt, om man ifrågasätter normen, men ändå kommer fram till att jo, det här är vad vi vill och vad som funkar, då har man åtminstone bättre förutsättningar. Och förhoppningsvis kan man också då till exempel lösa problemet med lägre pension på något smart gemensamt sätt.

Att gifta sig, jag säger det igen, behöver inte betyda underkastelse eller ett nytt sätt att sköta sin relation eller något annat som det historiskt har betytt. Det kan helt enkelt betyda att man vill markera sin kärlek och sina intentioner, gentemot sin partner och utåt till sin omgivning. Helst betyder det inte att man till exempel tror att det räddar en dålig relation.

Men så finns det förutom det känslomässiga också en rad praktiska aspekter. Man kan ifrågasätta lagstiftningen, men så som den ser ut så är det en rad saker som ändras när det försvinner ett O framför GIFT i registren. (Parentes två: Vi är fortfarande ogifta. Tjoho limbo!) Arv, barn, medicinska beslut, andra rättigheter — det blir, i brist på bättre ord, ”lättare” när man är gift. Det är klart att det går att lösa en del av det med en massa pappersarbete — men då har man väl egentligen bara skapat en äktenskapsliknande samlevnadsform, och vad exakt är poängen då, förutom att man visat att man står över sånt där? (Samboskap definieras ju som äktenskapsliknande,, men då saknas ganska mycket av ovanstående.)

Slutligen: Therén menade också att man ska ställa sig på samma sida som de utanför normen, avsäga sig sina privilegier, för att inte håna de som inte får. Jag vet faktiskt inte riktigt vem hon menar i just det här sammanhanget. Vad jag vet får nästan alla som vill gifta sig i Sverige idag. (Transpersoner måste skilja sig för juridiskt könsbyte, men det är en kvarleva från tidigare äktenskapslagstiftning och vad jag förstår på väg att ändras. Och de får ju gifta om sig med samma person igen sen, vilket är en sån där underbar bisarr byråkratkrumbukt. Det finns några undantag till, men de är relativt ovanliga.)

Personligen är jag ganska säker på att jag inte skulle ha gift mig om homoäktenskap inte var lagligt, eller fortfarande hette något annat. Det är inte för att jag är en nobel typ, utan för att det inte hade känts rätt — och det hade också känts absurt att veta att om jag raggat upp Handendärs ex istället för honom så hade vi inte fått stå där och lova varandra saker och skicka in dussinet påskrivna handlingar.

Eventuellt menar hon att jag borde ha avstått äktenskap tills dess att man får gifta sig med flera, och det vet jag faktiskt inte ens hur jag ställer mig till — alltså, jag tycker väl att man ska få, men jag tror inte att lagstiftningen och lagstiftarna riktigt klarar av att justera sig till det. Vilket i och för sig inte är ett övertygande argument. Jag tar i så fall på mig att det var osolidariskt.

Visst kan vi omfamna kärnfamiljen, om vi med det menar ”tycka att det är okej att två personer vill leva ihop i längden och skaffa barn tillsammans”. Om vi med det menar ”gå tillbaka till att alla ska och bör leva så”, så är jag nog inte så kramsugen.

34 kommentarer leave one →
  1. Viktor permalink
    14 augusti, 2011 9:33 f m

    Så är det. Problemet är strukturellt, inte individuellt. Det som är förnedrande som struktur är okej som val.

    Det stora problemet är att avgöra ifall man tar ett fritt val eller ett val som styrs av hur strukturerna i samhället ser ut. Det kan man ju aldrig riktigt avgöra, man måste helt enkelt göra val efter bästa förmåga och försöka ändra strukturerna efter bästa förmåga. Vad mer kan man göra i livet?

    Det finns en scienfictionnovell, Harrison Bergeron av Vonnegut, där alla ska vara lika, följa normen. Det löser dom genom att helt enkelt hänga vikter på dom som är för starka, och dom som är för smarta får någon sorts hörlurar med höga ljud som stör deras tankar, och så vidare. Det normerar ju, men är samtidigt helt galet.

  2. Kalle B permalink
    14 augusti, 2011 9:51 f m

    Spot on! Tackar!

  3. 14 augusti, 2011 11:02 f m

    Himla bra alltihop!!

  4. 14 augusti, 2011 11:22 f m

    Vilket bra inlägg! Det är väl just för att folk har så svårt att frigöra sej från diverse normer, som det lätt blir så att normkritik urartar i att man bara väljer en NY norm och hakar upp sej på DEN istället…
    /Dvärghundspossen som är feminist, smal och gift (men inga barn).

  5. Åsa permalink
    14 augusti, 2011 11:43 f m

    Hmm, mycket att tänka på där. MEN måste erkänna att detta som står i texten: ”Det är inte hycklande att vara feminist och vara hemmafru med huvudansvar för hem och barn.” rimmar illa med vad jag uppfattar som feministiskt. Jag kallar det inte hyckleri men om man är hemmafru utan inkomst och helt beroende av mannens pengar har jag svårt att tycka att man är feminist. Tycker nog att man som feminist ska ha möjlighet att vara självständig och inte försätta sig i en beroendeställning till någon. Visst man kan ändå tycka att alla ska ha samma möjligheter men jag väljer att .. osv. Det rimmar ändå illa för mig. Man är inte en del av lösningen utan en del av problemet.

    När jag skriver detta krockar det samtidigt med min uppfattning att alla är fria att leva sina liv som de vill. Det är en stor motsättning i mig.

    • 14 augusti, 2011 11:46 f m

      Jag säger inte att det är oproblematiskt, jag säger inte att det inte kan vara ”farligt”, men jag tycker som sagt inte att det är hycklande eller dålig feminism. Jag underkänner inte någon som gör så, liksom.

      • 14 augusti, 2011 8:33 e m

        Under en period när min man inte hade nåt jobb så var han hemma-man, skötte mark-servicen medan jag jobbade extra mycket för att dra in pengar så vi klarade oss båda två. Om DET är okej, måste det vara okej med tvärtom också…

        • 15 augusti, 2011 1:41 f m

          Såklart inte, eftersom vi inte lever i ett vakum. Den dagen ingen förväntar sig att ett kön tar huvudansvaret för något alls blir det oproblematiskt (eller relativt, det är fortfarande långsiktigt dumt att inte lönearbeta) att stanna hemma för alla.

    • 15 augusti, 2011 9:44 f m

      Jag lever på min kille just nu, eftersom jag inte pluggade över sommaren, och jag kommer göra det ävenhöst, eftersom det har blivit lite strul med CSN. Iofs så har vi gemensam ekonomi så ingen tänker på det som ”hans” pengar, men det är ju han som ensam försörjer oss för tillfället. Jag ser inte detta som ett hinder för att kalla mig feminist. Verkligheten ser ut som sådan att jag inte har en inkomst, eller möjlighet till inkomst, just nu. Varför skulle det ändra på det faktum att jag tycker att:
      1. Det finns en maktstruktur i samhället där kvinnor är underordnade män.
      2. Detta suger.
      3. Jag vill göra något åt det.

      Detta är enligt mig att vara feminist. Att anse dessa saker.

      Och det har ingenting att göra med hur min familj väljer att försörja sig för tillfället.

      • 15 augusti, 2011 12:08 e m

        Håller helt med! Har både försörjt och blivit försörjd. Att vara feminist är att vilja ändra på uppfuckade strukturer, inte att alltid stå ensam, som om en vore en ö.

      • Åsa permalink
        17 augusti, 2011 9:40 e m

        hanna: Självklart ska man hjälpas åt när livet är som det är. Men om man FRIVILLIGT försätter sig i beroendeställning till mannen (vilket alltså förutsätter att man har ett val) ser jag inte att man gör ett dyft åt varken punkt 1 eller 3 och då tycker jag det blir konstigt och inte trovärdigt att vara feminist.

        hoppas du fattar hur jag menar.

    • 15 augusti, 2011 10:12 f m

      ”Jag kallar det inte hyckleri men om man är hemmafru utan inkomst och helt beroende av mannens pengar har jag svårt att tycka att man är feminist. Tycker nog att man som feminist ska ha möjlighet att vara självständig och inte försätta sig i en beroendeställning till någon.”
      Den här biten intresserar mig. Det måste väl ändå finnas utrymme för att VARA feminist, att ha ett feministiskt livsprojekt och att samtidigt inte alltid lyckas med det. Att sträva mot ett mål är inte samm sak som att lyckas perfekt med allt hela tiden. Jag har ett feministiskt livsprojekt, jag vet hur jag gärna vill att mitt liv ska vara. Många kvinnor har inte alltid möjligheten att var ahelt oberoende av en partner ekonomiskt.
      Jag skulle inte vilja vara så hård att säga att man inte ÄR feminist för att man inte alltid lever sitt liv som ett gott feministiskt exemepel. Om alla som önskade leva så oproblematiskt lyckades leva så skulle feminismen som rörelse vara avskaffad eftersom den inte behövdes.

      • Åsa permalink
        17 augusti, 2011 9:41 e m

        Håller med dig helt. Se min kommentar ovan

    • 15 augusti, 2011 5:51 e m

      Jag tycker inte att feminism borde vara synonymt med att inte försätta sig i beroendeställning till någon. Visst är det möjligt insistera på att vara helt oberoende av andra människor, men i många situationer så är det opraktiskt eller oönskvärt. Jag har högre inkomst än min sambo, och sannolikt lär skillnaden bli ännu större när vi båda är färdigutbildade. Det känns fånigt att jag ska sitta med löjligt mycket pengar som jag inte kan spendera på något som vi båda drar nytta av enbart för att han ska vara oberoende av mina pengar.

      • 16 augusti, 2011 8:28 f m

        Fast din kille kommer väl inte vara beroende av dina pengar, ifall han har ett jobb och en inkomst så då är han ju ekonomiskt oberoende. Att ni väljer att använda din större inkomst på saker som gynnar er båda betyder ju inte att han är i beroendeställning till dig. Att inte vara ekonomiskt oberoende handlar mer om att man MÅSTE ha den andras inkomst att leva på, annars klarar man sig inte. Som t.ex. en kvinna som varit hemmafru hela livet och plötsligt blir dumpad av den där underbara karln som hade lovat ta hand om henne tills döden skiljde dem åt. Det är inte lätt då att börja om från ingenting när man kanske är 45 år, inte har jobbat på 20 år, och inte har en spänn man kan kalla sin egen.

  6. 14 augusti, 2011 12:58 e m

    Väldigt intressant och välskrivet inlägg!

    En sak som jag störde mig på i Theréns text var det sista stycket, där hon tycker att man ska avstå att gifta sig i solidaritet med de som inte ”får” – fast egentligen menar hon de som inte ”kan”, eller har haft möjlighet att – gifta sig. Som exempel tar hon upp ”straighta män som aldrig legat med någon kvinna” – say what??? Jag bör alltså inte gifta mig för att det finns stackars ensamma män därute som aldrig lyckats attrahera en kvinna? Her-re-gud. Vari ligger det feministiska i det? Är det kvinnors uppgift att se till att män får ligga? Och varför tar hon inte upp heterokvinnor som aldrig fått ligga med en man?

    Jag tycker det är ett extremt konstigt argument hon använder, det här med att det är fel att välja något för att alla inte kan välja det. Det är ju som du säger, i princip alla har möjligheten att välja äktenskapet idag i Sverige. Om man ska följa hennes principer skulle det till exempel vara fel av mig att läsa en mycket populär universitetsutbildning som det är svårt att komma in på – i solidaritet med alla de som inte kan läsa den. Eller?

    • 14 augusti, 2011 8:34 e m

      Ja det är ju helt galet. Och ingen skulle kunna ha nån bostad heller, utan alla måste bli uteliggare i solidaritet med dom som inte fått tag i nån bostad. Ingen får jobba, utan alla måste vara arbetslösa i solidaritet med dom stackare som inte lyckats få tag på nåt jobb.
      Etc.

  7. dysfunk permalink
    14 augusti, 2011 3:50 e m

    Tack för ett väldigt intressant och smart inlägg. Äntligen någon som håller med mig om att det inte är något fel på giftermål även fast man är en modern, självständig kvinna.

  8. Liberala borgarfloskler permalink
    14 augusti, 2011 5:57 e m

    ”Feminism och den historiska feministiska kampen handlade inte bara om att få ut kvinnan ur hemmet, den handlade om att ge henne valet och möjligheten att lämna hemmet, att göra det hon ville göra på samma villkor som en man. ”

    Vi gav föräldrarna valet att dela på föräldraförsäkringen men det gjorde dom inte för dom ville visst inte det!

    Vi gav alla valet att välja bort reaktionära samlevnadsformer men alla valde att gifta sig, för dom ville visst det!

    Vi gav alla kvinnor valet att städa och jobba halvtid och se, det ville dom!

    Tänk va hur det blir när alla får välja själva helt fritt!

  9. 14 augusti, 2011 8:41 e m

    Det här har varit en av mina grundteser sedan jag började jobba med könsfrågor… Så inte helt oväntat håller jag med.

    Sedan kan man fråga sig vad som skapar en norm? Det som de flesta gör? Så om de flesta frivilligt, genomtänkt och medvetet gör ett val som faller inom rådande norm så lär ju normen bestå?

    Men som du är inne på (?) behöver inte alltid normen kastas bort för att uppnå signifikant förändring. Den kan utvidgas och göras mer flexibel. Typ:

    Den gamla heteronormen: Alla ska vara heterosexuella. Annars är man onormal och kommer att brinna i helvetet. Samhället utgår i alla lägen ifrån att alla är heterosexuella.
    Den nya heteronormen: De flesta ute i samhället är mer eller mindre heterosexuella men en betydande minoritet är det inte, vilket jag har en beredskap för och välkomnar exakt lika mycket som heterosexualitet.

  10. 15 augusti, 2011 12:15 e m

    För mig är feminism valfrihet, att man ska få välja utan att bli dömd för sina val vare sig om den som dömer säger ”det där var ofeministiskt av dig att välja” eller ”det där var okvinnligt/omanligt av dig att välja”. Samt att man ska ha samma förutsättningar att göra val oavsett kön. Jag har alltid blivit lika irriterad på folk som säger ”en feminist kan inte vara si, en feminist kan inte göra så, en feminist kan inte tycka så”. Vad lägger de för press på sina medmänniskor egentligen och, som du sa, kan de verkligen leva upp till det själva? Jag har levt halva mitt liv efter strikt religiösa regler uppvuxen med frikyrkliga föräldrar, det sista jag känner för att lyssna på är folk som vill sätta sig till doms över mitt liv och mina val.

    Dessutom förstår jag inte det fantastiskt jämställda i att vara dåligt ekonomiskt skyddad.

  11. 15 augusti, 2011 10:24 e m

    Väldigt bra. Det bästa jag läst på länge.

  12. 16 augusti, 2011 9:07 e m

    Håller med till punkt och pricka. Jag är däremot säker på att man borde få gifta sig med flera om det nu är något man vill. Lagtekniskt vet jag däremot inte hur man ska lösa något sådant.

  13. 17 augusti, 2011 12:53 e m

    När jag tänker på ”plural marriage” känner jag bara ”NEEEJ!!!”, men det är ju bara för att JAG inte vill bli gift med flera eller vill dela min karl med flera fruar. Men det är ju inte som att jag skulle bli intvingad i ett sådant bara för att det blir tillåtet, lika litet som att jag plötsligt blev gift med en kvinna när äktenskap för samkönade par blev tillåtet. Alltså är det lite tramsigt av mig att vara emot det för det har inte med mig att göra, folk borde få styra över sina liv som de vill. Dock blir det ju som du säger svårt att föra ihop det med svensk äktenskapsrätt.

  14. Simon permalink
    17 augusti, 2011 5:28 e m

    ”Att gifta sig, jag säger det igen, behöver inte betyda underkastelse eller ett nytt sätt att sköta sin relation eller något annat som det historiskt har betytt. Det kan helt enkelt betyda att man vill markera sin kärlek och sina intentioner, gentemot sin partner och utåt till sin omgivning.”

    Kan man inte markera på något annat sätt?, måste det ske genom en halvfånig ritual tyngd av en massa reaktionär barlast?

  15. Handendärs ex permalink
    19 augusti, 2011 7:23 e m

    Hehe, tackar!

Trackbacks

  1. mer om det förra « viktigheter
  2. Länkkärlek, pt 8 « Jo, men visst!
  3. Dagens länktips « Familjen Toad
  4. Två debatter.
  5. Kan vi snälla lämna universalismen bakom oss? Om den senare tidens relationsdiskussion | Intersektionell Solidaritet – Där det finns makt finns det motstånd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s