Skip to content

Hemliga förälskelser

23 mars, 2011

Jag vet inte riktigt varför jag började tänka på det här — eller, jo, det bör ha varit för att jag fått mail om en reunion i sommar, som kanske händer kanske inte. Antagligen missar jag den i vilket fall.

I alla fall.

Det är en återkommande scen i filmer och TV att folk träffas efter en himla massa år och så säger den ena, förslagsvis den som var lite nördig när de gick i skolan, att vet du vad, jag var lite kär i dig och så svarar den andra, förslagsvis den som verkade ball och ouppnåelig att nä? jag var lite kär i dig! och så tittar de på varandra och tänker på all slösad tid och så börjar de hångla och har sex som jag gissar är ganska mycket bättre än de skulle haft när de var sexton och så gifter de sig och lever lyckliga i alla sina dagar amen.

Vi struntar i sannolikheten att guldgossen skulle ha varit hemligt förälskad i den tjocka nördtjejen (eller nåt).

Jag har aldrig fattat hur man skulle våga säga till någon att man varit olyckligt förälskad i dem, med mindre än att de, ja, sagt det först. Eller att man redan är naken. Inte ens tio år senare. Jag har fortfarande ett sånt starkt fysiskt minne av hur det kändes att vara så osäker och olycklig och underlägsen, att jag inte skulle kunna blottlägga mig själv på det sättet ens retroaktivt. Jag är mycket tryggare nu, jag kommer bevisligen inte dö utan att någonsin ha fått hångla, men det skulle ändå inte gå.

Kanske kan man bli så trygg och säker. Tycka att det är en rolig historia att dra som inte är jobbigare att berätta om än när man somnade på bussen och missade att gå av, eller när man råkade använda fel verb på spanskan och sa något barnförbjudet. Jag har bara så svårt att föreställa mig det.

Lite känns det som att det skulle vara att svika mitt tonåriga jag. Att hänga ut hennes hemligheter och känslor, och det är inte min plats att göra.

Vad säger ni?

Annonser
14 kommentarer leave one →
  1. 23 mars, 2011 5:14 e m

    Det hände mig pa en nyarsafton da jag hamnade pa en fest med en kille jag gick gymnasiet med. Da erkände han att han varit kär i mig hela gymnasietiden (”kom du ihag den och den festen? Jag gick bara dit för att du var där”). Jag tyckte att det var hur fint som helst, även om jag hellre hade velat höra det när jag var osäker gymnasietonaring. Men vi var de enda singlarna pa en fest full av par, sa bättre sent än aldrig hanglade vi in det nya aret. Det var helt klart värt det.

    • 23 mars, 2011 5:16 e m

      Det låter onekligen fint. Men var du kär i honom då, eller var det bara trevligt med uppskattning och hångel i nuet?

      • 23 mars, 2011 5:46 e m

        Det var bara trevligt med uppskattning och hangel i nuet. För honom ocksa, tror jag (eller typ en tonarsdröm som gick i uppfyllelse 10 ar för sent).

  2. Alice permalink
    23 mars, 2011 5:25 e m

    Jag förstår precis din känsla, och jag kan ha den om det handlar om svek eller andra jobbigheter, vänner som lämnat etc, saker man gjort som var konsiga, uppmärksamhetssökande, brådmogna eller annat jag fortfarande vill skydda mitt tonårsjag från att bli utskrattad för.

    Men förälskelse, det beror på lite olika saker 1) Hur väl dolde jag det (ofta hade folk verkligen ingen aning och då känns det lättare än om de skulle kunna säga ”doh jag märkte det”), 2) Skulle jag fortfarande kunna bli intresserad av personen (det är ju livsfarligt om man hoppas att det fortfarande ska ”sluta lyckligt”) och 3) Vad låter det som när jag säger ”förälskelse”? Den sista är krånglig men:

    Alltså, om man säger till någon nu ”jag var så jälla kär i dig i sjuan”, så låter det som vilken komplimang som helst tänker jag, jag tror att jag kan ha ett sätt iaf att få det att låta som en bagatell, dvs det blir bara fånigt om de tar det på för mycket allvar = jag är alltid safe. Att däremot berätta hur det VERKLIGEN kändes, det är något helt annat.

    Men det handlar ju om maktordning på något sätt, om jag märker att den här personen skulle säkert inte tacka nej till mig idag – iaf tillfälligt – pga han var ”tuff” då och är en tönt nu så är det inte svårt (detta teori, har nog inget så konkret fall), men träffar jag på någon fortfarande out of my league skulle jag hellre dö än knysta förstås.

  3. 23 mars, 2011 5:33 e m

    Utan att påstå att det är tjejen i filmen som skrivit brevet får mig att tänka på det här :)

    http://www.lovesexmoney.se/?p=405

  4. adrowsy permalink
    23 mars, 2011 6:19 e m

    Jag tror på att låta tonåringen man var vila i frid och helst undvika såna där reunions.
    Och som du säger, vem fan tror man att man är att rota i sitt gamla tonårsliv. Typ som att ens äldre syster skulle putta ut en på dansgolvet på ett skoldisco.

  5. 23 mars, 2011 6:31 e m

    Men gud, jag är precis tvärtom! Så snabbt känslan svalnat, och det helst även passerat lite tid, har jag inga som helst problem att erkänna en gammal förälskelse. Ja, jag gillar det till och med. Tycker det är en stärkande känsla som typ ger mig makt och placerar mig lite i överläge? Ja men ungefär så tror jag. Snabb tanke fångad i flykten, jag kanske återkommer när jag inte är lika stressad som nu. Tjo!

  6. 23 mars, 2011 7:26 e m

    Jag var lite förälskad i en kille när jag gick i gymnasiet och ett antal år senare träffades vi på en god väns bröllop. Vi hade båda partners men kunde konstatera att det var synd att vi aldrig hånglat med varandra. Av naturliga skäl blev det inget hångel den gången heller.

  7. 23 mars, 2011 10:54 e m

    Jag känner mest att det inte finns någon kille jag som tonåring varit kär i som hade förtjänat att få höra att jag var kär i dem. De som hade förtjänat det visste nog eller vet redan om det även om de kanske inte var intresserade tillbaka eller vågade agera på eventuellt intresse.

  8. 24 mars, 2011 3:51 e m

    Som tildaf sa. Det handlar väl ganska mycket om ifall personen i fråga förtjänar det eller inte. För det händer väl rätt ofta att blyga tjejen är kär i coola killen som antingen ignorerar henne eller till och med behandlar henne illa.

    Jag var jättekär i en kille under en stor del av min gymnasietid. Han är en fin person och vi kom alltid bra överens men jag tror aldrig han fattade att jag faktiskt var kär i honom. När vi hamnade i samma klass flera år senare var jag tvungen att berätta det. För jag tyckte att FÖRTJÄNADE att veta det. Det var inte det minsta pinsamt, han blev bara glad och då blev jag glad!

  9. En person med ett namn permalink
    24 mars, 2011 5:24 e m

    En vän till mig erkände för ett tag sedan att han hade världens crush på mig när vi först träffades (då var vi 15-16 och det var ungefär fyra-fem år sedan), men att han inte gjorde någonting åt saken för att han inte trodde att han hade någon chans. Såhär i efterhand var det nog rätt lyckat i och med att han idag är en av mina närmaste vänner, vilket kanske inte hade varit fallet om vi hade blivit ett par.

  10. 24 mars, 2011 6:55 e m

    Jag har sagt sånt långt i efterhand. ”Öh, jag var ju jättekär i dej, men du fattade ingenting, haha!” Oj så lustigt. Men folk blir mest generade, så det är nog inte så smart egentligen.

Trackbacks

  1. När det förgångna spökar « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s