Skip to content

Dag 24: Något som får dig att gråta

5 december, 2010

Det kanske är meningen att det här ska handla om en sak som generellt får en att gråta. Men något som fick mig att gråta nyligen var det här.

Njal proposed to Elin at the Band of Horses show in Oslo earlier this year. When the Bride and Groom heard that BoH was to play a festival in Tromso on the same day of their wedding, they contacted the band and told them their story. With all the coincidences surrounding the wedding, the band said, ”What the hell” and decided to surprise the couple. The band showed up minutes after landing in Tromso to play Marry Song at their ceremony. BoH was honored to be a part of the couple’s special day.

Jag blev lite snörvlig vid mitt tangentbord. Fick pausa videon och titta i taket ett tag för att inte kollegorna skulle börja undra.

Delvis är det så fint att bandet kom dit och överraskade dem. Jag gillar när folk gör fina saker baraföratt. Delvis är det att jag tänker på hur glada brudparet måste ha blivit — jag är av lätt insedda skäl lite lätt-triggad när det handlar om bröllop. Delvis är det det då förstås, att jag tänker på mitt bröllop och att jag ser fram emot det.

Och jag tänker på att min syster kanske ska sjunga, på Teresa som sa att om det behövs så har hon redan ett arangemang på Depeches Somebody, på ceremonin i allmänhet och på att det finns fina mänskor som vill göra fina saker på en stor dag. Jag tänker på hur absurt det är att jag ska gifta mig, med världens bästa Handendär, att det aldrig verkat särskilt intressant men plötsligt var nåt som jag ville och som känns som en så stor och fin och viktig grej att göra, och jag tänker på, försöker tänka på, kan knappt föreställa mig hur det kommer att kännas att stå där, funderar på om jag kommer klara mig igenom det hela utan att snörvla (svaret är nog nej – jag räknar med att gömma näsdukar i urringningen) och så blir min bröstkorg lite för trång.

Det är intressant att jag alltid hatat att erkänna när saker får mig att gråta. När jag blir blank i ögonen av filmer, av böcker, av musik. Varför har jag alltid tyckt att det är ett tecken på svaghet hos mig själv, inte velat att folk ska veta det? Skitsamma, liksom — jag har börjat gråta av Doctor Who-avsnitt och amerikanska soldater som kommer hem till jätteglada hundar och Här ligger jag och blöder och jag får en klump i halsen varje gång jag lyssnar på låten som vi kanske antagligen nog kommer att spela på bröllopet. För jag tänker på vad hon sjunger, jag tänker på att få hålla honom i handen och veta att egentligen har vi lovat varandra lika mycket innan vi står där framme, men då är det liksom lite lite till.

Advertisements
6 kommentarer leave one →
  1. LisaW permalink
    5 december, 2010 10:50 f m

    *sniff*

  2. Minna permalink
    5 december, 2010 12:32 e m

    Jag gråter jämt till filmer och böcker. Jag grät senast igår när jag såg Toy Story 3.

  3. 5 december, 2010 1:13 e m

    Men så fint! (Vi ska förresten också ha Depeches Somebody på vår vigsel…)

  4. Josefin permalink
    5 december, 2010 3:27 e m

    Jag gråter så jag får hicka till vissa Dr Who-avsnitt. Jag trodde det bara var jag.

  5. crippa permalink
    7 december, 2010 1:22 e m

    jag gråter som aldrig förr åt saker jag inte trodde man kunde röras till tårar av. Högt som lågt. Vet inte varför. Känns konstigt på nåt sätt. Men bra ibland. Hmm..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s