Skip to content

Dag 8: Ett ögonblick

19 november, 2010

För ett antal år sen hade jag kört mamma till flygplatsen nånstans runt jul, och skulle sen morgonen därpå åka ut och ställa hennes bil på uppfarten eftersom jag inte tyckte mig ha råd att ha den parkerad inne i stan i nån vecka.

Precis vid Globen kom det en buss ut från höger. De har väjningsplikt men jag har kört där tillräckligt ofta för att veta att de inte alltid bryr sig om det, och jag ville inte gasa i gloppslasket för att hinna före, så jag saktade in.

Hann höra jättetuta, hann se en jättestor kylargrill i backspegeln, hann tänka ”Oj, det där hade kunnat gå illa.” Sen small det.

Det var en stor lastbil full med bröd pang bom in i bakluckan. Det är 50 på den sträckan, men när det är jättesnöigt och halt så kan man köra strax över 65, tydligen. (Färdskrivaren skvallrade.) När vi stannade låg min bakruta och lyktor i små små bitar en bra bit bakom lastbilen, och hans växellåda hade trillat ur.

Tur 1: Om jag hade hunnit rikta däcken hade jag antingen farit in i en betongsugga eller hamnat i filen bredvid och kanske fått en bil rakt in i förardörren. Tur 2: Jag hade inte hunnit stanna helt, utan bilen rörde sig fortfarande vilket mildrade lite av smällen. (Tur 3: Jag satt i en modern bra bil som prydligt knycklade ihop sig som den ska.)

Jag fick klättra upp i förarhytten på lastbilen och fylla i papper, och han ringde på en bärgningsbil. Jag kommer ihåg att jag tänkte att motorn startar ju, jag kör iväg till verkstan, men bärgaren påpekade att jag hade inga lyktor. Han hade dessutom en alldeles för liten bil för att dra iväg lastbilen, så han tog mig och mammas bil till verkstan, och släppte sen av mig vid ett sjukhus inne i stan så jag kunde få tittat på min nacke och ett knä som började göra ont. (Läkaren bedömde att jag var OK. Knät blev vackert blålila, och jag hade svårt ett tag att sitta längre än ett par minuter i taget utan att få ont i svanskotan och ländryggen.)

Jag ringde min dåvarande sambo som inte verkade bry sig nämnvärt. Jag lyckades manövrera franska gula sidorna på nätet och hitta mammas och pappas hotell, som är ett av några tusen med samma namn, typ. Jag lyckades be om monsieur Skott i receptionen. Under hela tiden kunde jag bara tänka att de skulle bli så arga att bilen var sönder. Det var de inte, förstås. (Mamma fick dåligt samvete för det var förstås hennes fel att jag blivit påkörd.)

Sen ringde jag min syster — kanske lite själviskt, med tanke på att hennes man haft sanslös änglavakt i en galen bilolycka bara ett par månader innan, men jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, jag ville inte sitta ensam hemma. Hon såg till att jag körde deras bil nåt varv i förorten, så jag inte skulle låsa mig och bli rädd. Jag fortsatte köra bil, men jag var ganska länge lite nervös runt bussar och lastbilar.

Jag minns fortfarande det där ögonblicket när jag hann tänka, i lugn och ro kändes det, att det där hade kunnat gå illa. När jag trodde att lastbilen stod still bakom mig och bara tutade upprört i största allmänhet. Och sen smällen, ljudet, känslan, smällen.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. Maria Nikolajeva permalink
    19 november, 2010 1:14 e m

    Jag minns det mycket väl när du ringde, berättade att du hade varit i en olycka och om vi var arga för bilen. Staffan var tvungen att hålla fast i mig för jag ville omedebart åka till flygplatsen och ta första flyget hem för att vara med dig. Jag vill också minnas att det var precis ett år sedan din morfar hade dött och du trodde att han stod änglavakt över dig. När jag såg bilvraket efteråt trodde jag nåstan på det.

  2. 19 november, 2010 3:58 e m

    Åh fy fan vad hemskt! Tur att det gick bra. Eller bra och bra, men alltså, under omständigheterna.

  3. 20 november, 2010 11:49 f m

    Har också ett sådant ögonblick i mitt minne men det var inte jag som kunde ha gått åt utan min fd man. Jag glömmer det aldrig. Ruskig historia – och jag hade blivit tokig om det varit något av mina barn, som börjar bli lagom stora för att råka ut för sådana här saker. Gulp.

  4. 23 november, 2010 5:48 e m

    Usch så hemskt! Har också några sådana minnen, där man tänker att ”shiiiit, det är köööört”, men med facit i hand så gick ju allt (under omständigheterna) bra. Men minnen, de kan vara traumatiska!

    Glad att det ändå gick bra för dig! Eller har du några men? Problem med svanskota/ländrygg?

    Hittade hit via Cattis, bra blogg! :)

  5. 25 november, 2010 1:04 f m

    Vilken underbar familj du har som är så kloka och fina! Smart också av din syrra att låta dig köra bil för att slippa drabbas av jobbiga känslor nästa gång du satte dig i en bil.

    Ibland har man bra tur!

  6. 7 maj, 2011 1:07 e m

    Usch ! Så hemskt .. Jag har aldrig krockat i hela mitt liv .. Fast jag är ju bara 14 (i maj) tur att mina föräldrar har 110 koll :) Hahaha tur att du inte dog!! :o =)

Trackbacks

  1. Dag 8 « PåRiktigt
  2. Dag 8 A Moment | PåRiktigt 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s