Skip to content

Klara färdiga kärlek

24 september, 2010

Såg den här i veckans Klick!

Det roliga är att jag nog lätt tänker samma sak. Både om kändisar och vanligt folk. Typ att jahaja, visst visst.

Och jag har sagt det förut att om jag skulle höra om mig själv utifrån, om vår något entusiastiska relationsprogression, skulle jag nog också tänka det. Himla lite med ögonen och lyckas hindra mig själv från att säga något i stil med oj då. Jag är inte riktigt den som, generellt, tror på omedelbar kärlek och pangbomtralala.

Men nästan alla har reagerat på samma sätt. Nämligen att just eftersom de vet att jag är en cyniker som inte tror på sånt, så måste det väl vara på riktigt om jag flyttar ihop och förlovar mig med vindens fart. (Vi flyttade ihop mycket snabbare än Lena och Per, men kommer att ha varit ihop längre när vi gifter oss. Ifall nån undrade.)

Ganska praktiskt, ibland, det här med att ha en själ svart som sot. Man kommer undan med vissa saker då. (Särskilt om man inte på riktigt uttryckligen mobbat någon annan för att de jobbar snabbt. För det tror jag faktiskt inte att jag har. Mer än kanske Britney Spears.)

Annonser
18 kommentarer leave one →
  1. 24 september, 2010 1:08 e m

    when u know u know. sen kanske man vet saker efter olika lång tid, men det kan väl precis lika gärna vara samma känsla, oavsett tiden innan? och sen, tar det slut tar det slut. jag ser inte problemet att handla snabbt om man kan säga att man vet (i den mån kunskap om kärlek ens är möjlig). en del är tillsammans i tio år, gifter sig, och skiljer sig efter 6 månader. andra gifter sig efter 6 månader och är gifta i 10 år. jag tänker att jag är glad att jag över huvud taget får känna känslan att jag VILL gifta mig med någon. oavsett vad det leder til sen. om du förstår svamlet jag häver ur mig så här mellan debuggingaktiviteterna på jobbet.

  2. 24 september, 2010 1:10 e m

    Tja, när jag och nuvarande maken träffades, flyttade ihop på två veckor och förlovade oss efter ett halvår ojade sig alla över hur snabbt det gick. Och mina kompisar (!) varnade honom ”skämtsamt” för en massa karaktärsdrag som jag skulle ha och han inte skulle ha hunnit upptäcka på så kort tid.

    När vi gifte oss ett år efter förlovningen var det ingen som sa något längre. Och nu är det ytterligare sju år senare och ingen minns att det gick fort i början.

  3. 24 september, 2010 8:02 e m

    Vi var ju också rätt snabba… förlovade oss och flyttade ihop efter ett halvår (eller om det ens var så länge), och gifte oss ett år senare (tog ju lite tid att arrangera bröllop). Och nu har vi varit gifta i nio år.

    Jag är nog faktiskt mer cynisk när det gäller folk som varit ihop jättelänge och sen gifter sej. Okej, uppenbarligen kändes det inte sådär ”WOW den här mannen/kvinnan ska jag leva hela livet med!” efter en vecka. Eller efter ett år. Eller efter två år. Men efter sju-åtta år eller nåt, då slår dom till. I såna lägen tänker jag att folk mest blivit vana vid varandra och tänker typ ”jaja, vi trivs ju ihop, lär inte hitta nån annan, nu har vi ju barn också, då kanske man ska gifta sej”.

    Sen får dom nån medelålderskris och börjar tänka ”Var inte livet mer än SÅHÄR?” några år senare, och så blir det skilsmässa.

    Det är cynism à la Dvärghundspossen. Varsågod.

    • 24 september, 2010 10:38 e m

      Det förutsätter ju dock att ens syn på saken är att det enda rätta sättet man kan omsätta känslan ”WOW den här mannen/kvinnan ska jag leva hela livet med!” i handling på, är att gifta sig med vederbörande så fort det bara går. Vilket kanske är en lite väl cynisk och självgod syn på kärlek?

      • 24 september, 2010 11:01 e m

        Ja det där är väl en fördom som jag får jobba på. Litegrann kanske jag började tänka så i självförsvar en gång i tiden, eftersom 99 % av samhället (eller iaf kändes det så när man var nybakad fru) verkar ha motsatt inställning, att snabbt giftermål=oseriös och omogen, och vara ihop i sju-åtta år först=väl genomtänkt beslut som har större chans att hålla.
        Ungefär som Lena Ph-kommentaren.

        • 24 september, 2010 11:57 e m

          Mjo, det kan jag förstå. Nackdelen med att möta en fördom med den motsatta är ju att det aldrig tar slut. Det blir en ond maskin.

          Själv tycker jag kärlek och dess former/uttryck/färger/whatever är så fundamentalt ofattbart att det liksom inte går att ha nån direkt åsikt åt ena eller andra hållet. Det känns som Gödel och hans ofullständighetsteorem har ett finger med i spelet.

  4. 24 september, 2010 10:55 e m

    På vilket sätt kommer man undan med vissa saker genom ”att ha en själ svart som sot”? Det är väl inte orimligt att anta att en så svartsynt cyniker tvivlar lika mycket på sina egna avsikter som andras, och därmed sätter alla aspekter av att göra något ”på riktigt” i pant redan från början? Det är ju en ganska grund konsekvensanalys att tänka ”jaha, hen tycker det här är nys i allmänhet men gör det själv så då måste det vara äkta”?

    • 24 september, 2010 11:04 e m

      ”Konsekvensanalys”? Borde inte det betyda när man analyserar vad konsekvenserna blir av nånting?

      • 24 september, 2010 11:27 e m

        Asså, det är sent, jag är typ upptjackad på ipren och är mest glad att det jag skriver blir någorlunda korrekt svenska. Hur man förhåller sig inför någon som cyniskt avfärdat något och sedan faller in i exakt de mönstren har väl konsekvenser? Alternativt kan vi tänka bort ordet ”konsekvens” helt ur ”konsekvensanalys” och låtsas att det bara står analys. För mig kvittar det. (Eventuellt finns det någon slags formell betydelse av ordet ”konsekvensanalys” som jag inte känner till men som du gör vilket orsakar förvirring, av olika slag, hos oss båda. Jag skriver så mycket skit.)

    • 24 september, 2010 11:14 e m

      Jag menade nog mest, lite skämtsamt och lite cyniskt, att man antagligen lättare kommer undan med att falla handlöst och snabbt om man inte gör det varje gång man träffar någon ny, alternativt pratar om hur mycket man längtar efter att göra det.

      • 24 september, 2010 11:34 e m

        Det är kanske sant. Åtminstone om man befinner sig i sällskap av andra cyniker. Att man måste ”komma undan med” något tyder ju på att förutfattade meningar om rätt och fel styr tankesättet. Får jag känslan av, i alla fall.

        • 24 september, 2010 11:35 e m

          Antagligen. (Eller i sällskap av folk som tröttnat på den fjortonde stora sanna kärleken i år, kan jag inte låta bli att säga lite sådär inte riktigt så roligt som jag tror att jag är.)

  5. Kristina permalink
    26 september, 2010 1:55 e m

    Tja, vi inledde relationen med att han friade…vi gifte oss ett år senare eftersom det ju tar tid att ordna bröllop. Däremot har vi inte flyttat ihop på heltid än eftersom vi är baserade i olika länder.

  6. 26 september, 2010 4:16 e m

    Haha, jag är också en sån där cynisk person när det kommer till snabba samboförhållanden/förlovningar/giftermål/etc, men flyttade själv ihop med min karl efter bara fyra dagars bekantskap och så här tre år senare flyter det fortfarande på underbart bra så… jag är nästan villig att börja ändra inställning ;D

  7. Jessica permalink
    27 september, 2010 10:34 f m

    Det gick otroligt fort för oss också. Från första bekantskap till flytta ihop på mindre än två veckor och till frieriet på fem veckor. Han blev sas kvar efter första dejten. Nu har vi varit gifta i sex år.

    Men jag är fortfarande tveksam till stormstegsromanser. Att det gick bra i vårt fall är ju ren och skär tur och inget annat – det kunde lika gärna ha gått åt helvete om en av oss visade sig inte vara vad vi verkade s.a.s.

    Snabba förlopp _är_ ett varningstecken, men man får ju läsa dem i kombination med annat (isolation, personlighetsförändring, svartsjuka, kontrollerande beteende etc) Bara för att det gick bra för mig betyder inte att jag skulle rekommendera min dotter (om jag hade någon) att låta det gå geschwint.

    Jag tycker fortfarande att det är helt okej att vara misstänksam när det går undan och att undra hur genomtänkt det är – det _var_ inte på långa vägar genomtänkt när vi flyttade ihop. Att det funkade var ren tur.

    • 27 september, 2010 9:23 e m

      Hur menar du? Är isolering, svartsjuka, kontrollbehov etc vanligare i relationer där det gått snabbt än i relationer där det gått långsamt? Varför skulle det vara så?

  8. Jessica permalink
    28 september, 2010 10:01 f m

    Hur fick du ut det av vad jag skrev?

    Isolering, svartsjuka, personlighetsförändring och kontrollbehov är tydliga tecken på att en relation är destruktiv på något vis.

    Ett tidigt varningstecken på en destruktiv relation är att det går väldigt fort från man träffas tills man binder sig vid varandra på något sätt. Men det händer tillräckligt ofta i normala relationer också, att det går väldans fort, varför man måste hålla ett öga ute efter de andra varningstecknen också ifall man är orolig. Att det går fort räcker inte, men om det går fort _och_ man noterar några av de andra varningstecknen (det finns fler än de jag räknade upp) så kan man ha anledning att oroa sig för att ens vän är på väg in i en destruktiv relation.

    ”Man binder sig snabbt.

    Många offer för ett misshandelsförhållande började träffa sin misshandlare mindre än sex månader innan de förlovade sig eller flyttade ihop. Misshandlaren hävdar ofta att det var ”kärlek vid första ögonkastet”, att man är ”gjorda för varandra”, eller att man är den enda person som han/hon någonsin kunnat prata så bra med, kännt sig så hemma med, som kunde förstå honom/henne så bra. Han/hon kanske säger att de aldrig älskat någon så mycket eller känt sig så älskad förut, när man faktiskt bara känt varandra ganska kort tid. Han/hon behöver någon desperat och kommer att trycka på för att man ska binda dig vid honom/henne innan man egentligen är redo för det. Han/hon kan också försöka ge en skuldkänslor för att man inte binder sig till honom/henne.” (Min översättning)

    Jag undviker att länka när jag kan, men texten i sin helhet – med de andra varningstecknen på att man stött på en misshandelspersonlighet – finns på UK-siten hiddenhurt. Det finns även många andra källor, inte bara på nätet, som samlar typiska varningstecken.

    En annan sak som hör ihop med ovanstående är att misshandlare ofta har bråttom att skaffa barn med sitt offer och den statistik som finns (mörkertalet är stort) visar att rent fysiska våldsamheter ofta debuterar, eller eskalerar, under graviditeten.

    Detta är vad jag menar med ”Ja, jo, det råkade gå bra i det här fallet, men det betyder inte att jag inte skulle vara lite extra vaksam om någon i mitt liv gick in i en relation lika snabbt som jag gjorde.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s