Hoppa till innehåll

Jag ser ut så in i Norden*

6 augusti, 2010

Jag fick en kommentar för ett tag sen som menade att om jag var nöjd och stolt över min kropp skulle jag inte ta åt mig när folk till exempel föreslår bantningsmetoder. Jag har funderat på det ganska länge.

För det första så tycker jag att man ska få protestera när folk säger eller gör saker man inte tycker är OK, oavsett om man tar åt sig personligen eller inte.

För det andra vet jag inte om jag har någon plikt att vara fullständigt nöjd med och stolt över min kropp. Alltså, på ett sätt kan jag ju tycka att jag har något slags plikt mot mig själv att tycka om mig själv så gott det går, men den plikten sträcker sig inte till något ansvar gentemot någon annan. Även om det alldeles säkert inte var menat så, så blir ett sådant påstående som ett slags förebråelse, som ett underkännande. Och det blir så lätt ett dubbelt misslyckande — först för att du känner dig misslyckad som i ful, och sen för att du känner dig misslyckad för att du känner dig ful.

Får man inte ha dåliga dagar om man diskuterar kroppsideal och normsystem? Får man inte ha dåliga dagar generellt? Får jag inte ha dippar där jag tycker illa om mig själv och min kropp, får jag inte önska mig en oformlig klänning och stora raggsockor och att aldrig behöva gå ut? Är det inte ännu viktigare just de dagarna att hävda sin rätt att få känna sig snygg (och ful) ifred, utan att bli pådyvlad massa idéer om skönhet och kroppstjafs?

Nej, jag tycker inte alltid om min kropp. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Jag jobbar på att tycka om den så ofta som möjligt, men jag tänker inte se det som ett personligt misslyckande när det inte går. Mer en formsvacka, kanske.

*Och ändå, tänk, är jag bäst på jorden

Annonser
16 kommentarer leave one →
  1. 6 augusti, 2010 2:32 e m

    Hade precis tänkt skriva om det här! Nu slipper jag. Awesome.

  2. 6 augusti, 2010 2:36 e m

    Min personliga åsikt är att det handlar mer om skam än om att känna sig fin/ful, och också om hur man säger det. Ur bara ett individuellt perspektiv försöker jag att t.ex. inte känna skam över mitt utseende och min kropp även om jag vissa dagar känner mig ful. Mer ”jaha, jag är ful idag”. För min egen skull då, inget konstruktivt har någonsin kommit ur självhat för egen del. Det är du ju också inne på, att få vara ful ”ifred”.

    Sen om man ska skämmas över att man skäms. Nej. Men någonstans känner jag lite att man kanske kan tänka på hur man luftar sitt självhat. Det är lite problematiskt också, visst kan det vara befriande att läsa ett statusmeddelande på facebook/twitter som inte handlar om att framgångsmåla sitt eget liv hela tiden. Men det kan också bli tröttsamt om ens smala kompis hela tiden bara ”åhh jag är så TJOCK guh jag måste verkligen banta” när man själv står där och är dubbelt så tjock. Eller för den delen om det är en tjock kompis som ofta beklagar sig men inte verkar göra nåt åt det.

    Över huvud taget har jag ett komplicerat förhållande till hur mycket man får ”gnälla” in public eller till vänner. Liksom, hur mycket är lagom och ”bara äkta” och hur mycket är för mycket och jobbigt och lite kletigt. Att jag funderar över det säger ju också något förstås.

    • 6 augusti, 2010 2:39 e m

      Det är absolut ett viktigt resonemang — funderar lite på att skriva mer om det — men jag tycker inte det är samma sak som det att man inte ska ta åt sig när andra mänskor säger saker.

      Jag pratar väldigt sällan om när jag mår dåligt i min kropp, förutom med min partner, och eventuellt som en del i ett större resonemang eller när jag försöker uttrycka en känsla. Delvis för att det är inte särskilt konstruktivt, delvis för att jag försöker att inte (offentligt) vara en del i det allmänna mönstret där kvinnor konstant kritiserar sina egna och varandras kroppar.

  3. 6 augusti, 2010 3:23 e m

    Jag kan tycka att jag är fet, å andra sidan har jag gått ner 30 kilo och hållt detta och är rätt nöjd jämfört med tidigare. Jag är alltså nöjd som jag är och vill inte ha bantningstips. Men det innebär inte att jag gärna hade gått ner ytterligare tio kilo.

    Inser att detta förmodligen låter motsägelsefullt för någon som aldrig haft några större problem med sin vikt, men det handlar helt enkelt om att trivas med sig själv TROTS att man säkert skulle trivas lika bra med sig själv om man gick ner lite till. Fast det skulle innebära vissa uppoffringar som kanske ger större livskvalitet än att vara smal(are) och inte ta det där glaset vin eller den där glassen.

  4. 6 augusti, 2010 5:28 e m

    Jag tror öht inte det stämmer att man tar åt sej av kritik ifall man tycker kritiken är träffande, men ruskar av sej den ifall man vet att den inte är träffande. Jag tror snarare ens kränkthet brukar hänga ihop med hur man ser på den person som GER kritiken.
    Har man en grundmurad känsla av att den person som kritiserar en på nåt vis är underlägsen en själv, ja om det är en person man helt ärligt ser NER på, då bryr man sej inte. Annars blir man arg/ledsen över orättvis kritik.

  5. Lotta Olsson permalink
    6 augusti, 2010 5:45 e m

    Jag har mest problem med att vi ägnar så förbaskat mycket kraft och tid åt kroppsfixering, och så lite av våra liv åt det som är verkligen borde betyda något (lite mer själ, hjärna och tankeverksamhet, tack!). Det ligger ju som en grundinvändning mot alla jäkla bantningstips: varför ser ni på min kropp i stället för på allt det andra som är jag, som är mycket mer väsentligt?
    Det där bekymrar mig mer och mer. Vi pratar om fel saker i vår tid, och det blir bara värre.
    Därmed inte sagt att du har fel, Julia, tvärtom, förstås. Protesterna mot kroppsfixering blir allt mer betydelsefulla ju mer ytligt samhället är.

    • 6 augusti, 2010 5:48 e m

      Ja, jag önskar verkligen att det kunde gå mer av allas energi till roligare saker än att noja och/eller kämpa mot nojorna.

  6. 6 augusti, 2010 6:21 e m

    Kanske ska göra ett tillägg: Jag menade alltså att det inte behöver visa på nån svaghet hos en själv att man tar åt sej av orättvis kritik. Man kanske inte ens behöver se det som ett ideal att vara helt oberörd av vad andra säger om en…

  7. 10 augusti, 2010 12:50 e m

    Så fort man börjar diskutera kroppsideal och normer förvandlas man till en Kvinnlig Förebild och sådana får inte ha dåliga dagar. Mycket bra inlägg, jag blir så trött.

    • 10 augusti, 2010 12:58 e m

      Precis. Jag kan ju undra vad en überkvinna är för bra förebild, det ger väl bara ännu mer nojor.

      Tack.

Trackbacks

  1. Förebilder (efterbilder?) « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. 14 dagar till operation: Jag har inga behag – jag har besvär « trollhare
  3. Kognitiv dissonans och tjockisskap « Hälsa är mer än en siffra
  4. År tre – recap « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  5. 14 dagar till operation: Jag har inga behag – jag har besvär » Trollhare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s