Hoppa till innehåll

Inte ens det klarar du av. Fetto.

5 maj, 2010

Igår hamnade jag i en intressant diskussion om varför man reagerar och tar åt sig när någon säger att man är tjock — alltså när någon säger det som förolämpning.

Delvis är det väl de mer eller mindre givna sakerna. Å ena sidan att de säger massa andra saker med det ordet, att de inte bara säger ”tjock” utan de säger ”Du är så ful, äcklig, misslyckad, okontrollerad, mindre värd” och så vidare. Och det är det väl ingen som vill höra. Å andra sidan att många av oss har mycket lättare att ignorera du är dum än du är ful eller du är tjock, för vi är (ofta?) åtminstone något säkrare på våra intellektuella förmågor än vårt utseende, för det senare får vi mycket mer budskap om som osäkrar och ifrågasätter det.

Men jag började fundera på en sak till, som kanske inte ligger i det medvetna hos vare sig den som säger eller den som hör, men som ändå kanske skulle kunna vara något slags underliggande budskap? (Eventuellt huvudsakligen när den som förolämpas är kvinna.) Något slags dubbel förnedring eller förminskande. Först ett reducerande: Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll.

Och jag undrar — om det nu skulle kunna vara så, kan det inte också vara det som är hotfullt med tjocka kvinnor, oavsett om man är feminist eller inte, oavsett om man är tjock eller inte? Att vi undermedvetet påminner om kvinnors skapade plats, och om att det går att stå någon annanstans?

(Någon dag ska jag skriva om den där sjukt intressanta artikeln om att kvinnors hjärnor reagerar med rädsla när de ser tjocka kvinnor. Jag har ju redan skrivit lite på det temat, men det var flera år sedan.)

Annonser
47 kommentarer leave one →
  1. 5 maj, 2010 2:27 e m

    Tror helt klart att det finns något i det du säger. Jag undrar om det finns någon motsvarighet hos män. Att män skulle ta åt sig mer om de blir förolämpade när det gäller att klen eller nåt.

    • 5 maj, 2010 2:28 e m

      Mm, jag funderade på något sådant också.

    • konstmuppen permalink
      5 maj, 2010 2:58 e m

      Jo, eller rädsla för att vara feg och inte våga göra saker ;)

      • 5 maj, 2010 9:44 e m

        jo, det tror jag med, män som inte är ”riktiga män” som är för feminina är väl minst lika utmanande för andra män som kvinnor som är ”fula”, tjocka eller ofeminina är för andra kvinnor. Just det som du skrev att man påminns om att det går att ”stå någon annanstans” – det går att lämna stereotypen – det är provocerande och farligt eftersom jag tror att långt många fler skulle vilja våga göra det men klarar inte att kliva bort från den roll man förväntas bära!

  2. 5 maj, 2010 2:28 e m

    JA!

    Jävlar i mig Julia vad bra du är. Precis så! Precis det där dubbla!!!

    Holy smokes. Är så glad att du skriver om detta.

  3. 5 maj, 2010 2:37 e m

    Så jävla bra och intressant, Julia!

    Mest skrämmande misstänker jag att de tjocka kvinnor som faktiskt vägrar skämmas – och kanske till och med är nöjda med sina kroppar – är. Vanliga fetton har ju i alla fall vett nog att be om ursäkt för sitt utseende och sin hela existens och därmed kan de normalviktiga få ett viktigt övertag som gör att de känner sig bättre på så många plan: moraliskt, utseendemässigt, i fråga om självkontroll och så vidare.

    Men en kvinna som bejakar sin sexualitet, vågar ta plats och inte skäms för sig vägrar ju inrätta sig i hackordningen. Och vägrar offret mobbas hotas ju hela normsystemet.

    • 5 maj, 2010 2:38 e m

      Precis så! Det är nog bland annat därför de som vågar säga så vansinniga saker som ”Jag är ok och du är ok” eller ”Man får tycka om sig själv” får ta extra mycket skit. (Talar inte av erfarenhet eller så.)

    • 7 maj, 2010 8:05 e m

      Håller med angående hackordningen. Är mer än väl medveten om att det faktum att jag gillar mig själv stör normsnygga tjejer. Jag blir hotfull.

      Mitt sätt att hantera hackordningen har blivit att helt ställa mig utanför den. Den enda som har rätt att definiera mig är jag. För när allting kommer omkring är det vad vi gör mot oss själva som i sista änden spelar mest roll.

      Det andra som är ganska intressant med det här är ju att folk faktiskt bygger sina normer på vad som är ”ok att tycka” och inte. Vågar man ställa sig utanför dem hotar man även de undermedvetna normer som folk kanske innerst inne egentligen inte ställer upp på. Jämför t ex hur extremt homofoba människor ofta har dragningar åt samma kön. Folk som äcklas av fetton…

      Människors utseende är uppenbarligen snarare en ”kollektiv angelägenhet” än en individuell. För långt ifrån alla utvecklar ju någonsin en egen smak. Därav osäkerheten kring de som utmanar den ”kollektiva smaken”.

      Jag hotar den på två sätt. Dels genom att den normsnygga osäkra tjejen bygger hela sitt fejkade självförtroende på sin normsnygghet och dels genom att jag är nöjd och det är inte hon.

      Skulle kunna mala på om detta i oändlighet. Vet inte om det blev begripligt :)

      • 7 maj, 2010 8:07 e m

        Tilläggas bör nu att jag bara pratat i schablooner. Självklart finns det normsnygga tjejer som faktiskt är nöjda med sitt utseende. Men de flesta jag känner är i praktiken mindre nöjda med sina magar än jag.

  4. 5 maj, 2010 2:38 e m

    förlåt, ”Men en tjock kvinna som bejakar sin sexualitet…” skulle det förstås stå, även om det i någon mån gäller alla kvinnor.

  5. 5 maj, 2010 2:43 e m

    Män förväntas bli förolämpade när de blir kallade BÖG. För att mannens roll är att erövra kvinnor, isåfall. Och en del av bögars omanlighet är ju som bekant att de är klena. Och rent generellt ska män bli förolämpade över att bli kallade kvinnolika, ”feminina”.

    Men om kvinnors roll att behaga. Det här med att män glatt kan tilltala en främmande kvinna på stan genom att be om ett leende – det hänger ju också ihop med det där. Och med ”det där” menar jag nog egentligen inte uppgiften att behaga, när jag tänker efter, utan den övergripande principen att varje del av Kvinnors uppenbarelser är någon annans (mäns och kvinnors) rätt att ha synpunkter på (på ett annat sätt än mäns). För mycket kläder, för lite kläder. Pratar för högt, pratar för tyst. Jfr BOOBQUAKE – så jävla sunkigt (men det orkar jag inte gå in på nu för då blir jag på dåligt humör)

    Här är förresten en rolig artikel av en man som bestämde sig för att undersöka hur det är att vara en catcaller.
    http://www.washingtoncitypaper.com/articles/1859/nice-ass

  6. 5 maj, 2010 2:45 e m

    Och nu spammar jag, men jag tycker att en extremt intressant case study är hur Gabourey Sidibe behandlats av den amerikanska pressen och bloggarna efter Precious. Eftersom hon har har gått ut offentligt med att hon accepterar sin kropp har hon ju drabbats av en enorm mobbing under en hycklande välvilja: det är inte nyttigt att vara så fet, hon kommer aldrig få roller om hon inte går ned i vikt, hon hatar sig själv innerst inne fast hon inte vet det, osv in absurdum.

    Alldeles uppenbart blir folk skiträdda av att hon trivs i sin kropp…

  7. 5 maj, 2010 2:51 e m

    Tror du har väldigt rätt.

  8. 5 maj, 2010 3:10 e m

    Tror att du har helt ratt.

    Sarskilt nar man ar lite osaker pa ens intellektuella kapacietet, och det kommer ett ”tjockis!, da kanns det som allt, bade pa insida och utsidan, ar pa vag utfor….

  9. tommyhjalmarsson permalink
    5 maj, 2010 4:07 e m

    I vår kultur, bland män och även hos kvinnor, så är det ofta så att den kvinna som har en åsikt som inte gillas eller av annan anledning blir ful. I USA så har ”media” samma folkliga mentalitet. Mona Salin blir ful i folkmun men inte i media här Sverige.

    Hilleri Klinton blev ju en ful kärring i komedi och i media i USA. Men hon ser helt normal ut. Bill Clinton blev nästan ett offer där man förstod hans handling (otroheten i vita huset) eftersom kärringen hans är en sådan skata. När jag hörde detta bland bekanta, Hilliri som ful, så frågade jag om deras morsas utseende. Det blev oftast tyst.

    Sarah Palin eller Ann Coulter däremot som många anser ser bra ut råkar inte ut för samma sak, de blir hånade på samma sätt som George Bush blev. Män kan se ut hur som helst och använda tillmälen om kvinnor utan ifrågasättande, och mäns utseende nämns nästan aldrig i tex politisk kritik eller satir.
    ”Inte ens det klarar du av. Fetto.”, alltså tillmälen öga mot öga används ju för att såra under ytan. Och det tyder ju på att vissa grupper av människor behandlar man med andra normer än andra, tex överviktiga, överviktiga kvinnor längst ner. Den som som säger ”Inte ens det klarar du av. Fetto.” blottar också sin människosyn. Alla är inte lika.

    Både män och kvinnor förankrar denna kultur daglidags. Jämlikhet i lagen och på arbetsmarknaden kommer vi nog nå om typ 10-30 år, men i huvudet på folk, det tar nog 100-200 år till.

  10. 5 maj, 2010 5:22 e m

    Självklart är det så, jämför med slampa och liknande. En kvinnas roll är given, att vara fet, eller slampa, är att gå utanför sin roll eller göra den dåligt.
    Alltså ett underkännande av vem man är.

  11. Det evolutionära perspektivet permalink
    5 maj, 2010 5:22 e m

    Fet = Ohälsosam
    Ohälsosam = Oansvarsfull
    Oansvarsfull = Oknullbar
    Oknullbar = Utdöende

  12. Maria permalink
    5 maj, 2010 7:07 e m

    Vad jag känner igen mig i det du skriver!

    Sen är det intressant hur ens egna reaktioner på en förolämpning som ”Tjockis!” förändras om man som jag alltid varit större än det ideal som förespråkas.
    När jag var i tonåren kunde en sådan replik fälla mig totalt, allt mitt värde låg i hur jag såg ut. Numera är min reaktion mera ”Och? Var det något annat, eller?” Nu har jag förstått att mitt värde egentligen inte har med det att göra. Men det tog tid att nå dit.

    Tack för en intresant blogg!

  13. 5 maj, 2010 8:15 e m

    Intressant text men jag fungerar nog tvärtom. Säger någon att jag är ful slår jag dövörat till men börjar någon ifrågasätta mitt intellekt, mig som person el liknande tar jag åt mig… skumt det där var självkänslan sitter.

  14. Jack permalink
    5 maj, 2010 8:21 e m

    Jag tror det ligger en hel del i det du säger om dubbel förnedring för kvinnor. För män tror jag det fungerar lite annorlunda. Dels är det ju så att män pga av sin biologi har mindre underhudsfett än kvinnor, särskilt under tonårstiden. Så om man som kille trots detta blir fet, särskilt som ung, så har man, enligt normen, slarvat rejält (och omgivningen kommer kanske inte att håna öppet men iallafall tvivla på personens karaktär). Man har helt enkelt inte skött sig.Det handlar kanske inte nödvändigtvis om att vara jättesnygg men däremot ska man framstå som förnuftig, vuxen och ansvarstagande, vilket rimmar dåligt med fetma. (den där speciella äppelfetman som män kan drabbas av ju rent faktiskt också farligare för hälsan än kvinnors fetma.. tyvärr. så ett visst socialt tryck kring manlig fetma kanske ändå är legitimt)

    För män handlar det väl om att vissa sig kapabel. Kapabel att ta hand om sin kropp, att hålla den i trim och att ha en kropp som är ”socialt godtagbar” (tänker lite på raggningstips där det ofta kommer upp att man ska gå på gymmet regelbundet, för att skaffa sig muskler, hållning, stolthet och därmed social respekt)

    Sen är det ju lätt hänt att runda män/killar förlorar sina kantiga, maskulina drag (och kanske dessutom får manboobs) vilket för somliga nog är en rätt jobbig bieffekt. En fet kille/man kan se rätt omanlig ut helt enkelt (varierar mellan individer såklart men ändå)

    Jag vet inte om feta män/killar får ta lika mycket öppet hån som kvinnor men jag tycker det är ganska klart att man har rätt mycket att förlora respektmässigt på att vara fet som man. (Mitt eget ”gå ner i vikt”-rekord är på 17 kg på två och en halv månad och det hade jag inte kunnat pressa mig till om det inte hägrade en social belöning som främst handlade om att vara en vettig man, vettig människa).

  15. 5 maj, 2010 10:21 e m

    Jag lyssnade på Hallå P3 om fetma idag på väg hem och blev så SJUKT provocerad av det där tredjepersonsperspektivet dom la an. Alltså: frågan var ställd som ”ska vi låta tjockisar får vara nöjda”. Det var ett så uppenbart tilltal till dom normala, till icke-tjockisarna, att mänskor inom ett acceptabelt BMI skulle säga vad dom tycker om dom som brer ut sig.

    Varför ska min kropp inte få vara min egen bara för att jag är tjock? Varför måste den problematiseras? Det blir ett sorts dubbelt objektifierande, dels som kvinna, dels som tjockis: hela världen säger att den kroppen du har, den är inte din. Den är vår. Att ta på, att ställa krav på, att skambelägga och att äcklas av. Vem JAG uppfattar att jag är — snygg, kompetent, skicklig, driven, smart, sexig — etc, det spelar ingen roll, för min kropp är inte min att definiera.

    Långt och rambly men JÄVLAR vad arg jag är på att inte få definieras av vad jag gör eller är utan hela tiden tvingas in i nån sorts fålla av objektifierande och dumförklarande för att jag råkar ha både fitta och fett.

    • 5 maj, 2010 10:24 e m

      Word WORD.

    • 5 maj, 2010 10:36 e m

      Annan: Åh vad bra skrivet. PRECIS så känns det, den är inte min. Den är allas att bedöma och värdera. Fan vad jag hatar det.

      • 5 maj, 2010 10:41 e m

        Tack :)

        Det blir en sorts alienering inför den egna kroppen. Den ska ju vara min vän, liksom! Istället blir den något som jag blir bedömd efter, sällan fördelaktigt. Alltså är den min fiende, eller åtminstone konkurrent om att ge mest intryck.

    • 6 maj, 2010 12:02 e m

      ”råkar ha både fitta och fett” – whoaaaaa hej odödliga bevingade ord redan! Fantastiskt.

  16. Emma permalink
    5 maj, 2010 10:26 e m

    satt uppe i natt och kollade på amerikanska ”Surviver” på tv4. En av deltagarna kallades för ”Skinny Ryan” eftersom det fanns två Ryan… Denne ”Skinny Ryan” blev också utröstad eftersom ”han pga sin storlek inte kan tillföra något”. Under en tävling skulle de utse den största och minsta deltagaren och tjejen som var minst vägde 44kg. Jag funderade på varför inte kvinnan på 44kg blev utröstad om muskelmassan nu spelade så stor roll.. menmen

  17. 5 maj, 2010 10:37 e m

    Julia, du har banne mig några av de klokaste läsarna ever. Är så glad att jag prenumererar på just de här kommentarerna.

  18. 6 maj, 2010 11:03 f m

    Av någon anledning verkar det vara mer ok att ha extra kilo som kvinna om man har fått barn eller är det bara jag som märkt detta? Det tycker jag är både lite märkligt och intressant. Visserligen kan graviditeter (inte alla) orsaka viktuppgång men det kan även en massa andra saker som sjukdomar och mediciner. Eller så har man ätit för mycket, vad spelar det för roll?
    Det konstiga är att man måste ge en (bra) förklaring till varför man ser ut som man gör och vissa anledningar verkar vara mer ok än andra. (en snygg mammakropp vs en tjock fetto som äter för mycket chips…)
    De mycket smala kvinnor måste också försvara sig och förklara att de inte har ätstörningar osv.
    Varför kan man inte bara se ut som man gör utan att behöva ursäkta det på något sätt?

    • 6 maj, 2010 12:09 e m

      Du, här är du nåt intressant i hasorna.

      Man ska vara stolt över sin slappa mage och sina hudbristningar för att de är tecken på att man LEVT, på att kroppen använts till något FINT, att man fått BARN.

      Jag har haft en jävla massa hudbristningar sen jag kom in i puberteten, och jag har fortfarande inte vant mig vid dem riktigt. Eller inte accepterat dem. De går både på längden och tvären, och bildar för fan ett rutnät uppe på sidorna av låren vid ljumskarna. Och på andra ställen är de breda vita ränder. Och brösten är långrandiga. Och ingenting har jag att ”visa för dem”. Jag kan inte säga att jag är stolt över dem för att de visar att jag uträttat något här i livet. Jag bara växte snabbt, och hade genetiska/hormonella förutsättningar att få bristningar lätt. Jag kan inte ens säga att det är resultatet av en enorm och heroisk viktnedgång (den andra peppiga förklaringen som brukar användas).

  19. 6 maj, 2010 11:21 f m

    Ett tips som du kanske kan göra något av: Kolla upp Artur Lundkvist och Nils Beyer om Lena Nyman efter Jag är nyfiken – gul (och blå, kanske? minns inte, tror det var efter gul), när de skrev att hon hade en ”ointelligent kropp”. Jag tror att det var i tidningen Se, men är inte säker så här på rak arm. Vilgot Sjöman skriver om det i sina memoarer, bland annat.

    Inte för att Lena Nyman är tjock, utan för att de använde hennes kropp för att underkänna henne — som kvinna, som skådespelare, som intelligent varelse.

    • 6 maj, 2010 11:24 f m

      Oo, intressant. Känns lite som att jag läst om det förut också.

    • 6 maj, 2010 12:11 e m

      ”Ointelligent kropp” – det är ju ett fullständigt genialiskt tillmäle. Ett totalkoncept.

  20. 6 maj, 2010 11:52 f m

    Kan nog tänkas eftersom du läst filmvetenskap. Det verkar vara en sådan där sak som alla svenska filmvetare känner till och som dyker upp i någon passus här och där, men som ingen har gjort något av.

  21. John permalink
    6 maj, 2010 12:03 e m

    Intressant! Kom att tänka på hur föreställningar om kroppen och könen har utvecklats över tid. Thomas Laqueur skrev 1994 boken ”Om könets uppkomst. Hur kroppen blev kvinnlig och manligt”. Han beskriver bl a att all vi nu säger är genomsyrat av kulturella och sociala föreställningar eller fördomar, där är i sig inte några nyheter, men han gör det på ett mycket bra och tydligt sätt. Sedan förändras synen och synsättet under slutet på 1700-talet på kvinnans kropp och den börjar uppfattas som radikalt annorlunda än mannens, gränsen dras nu skarpt mellan könen. Och pga detta synsätt blir kvinnan tillskillnad från mannen, en slav under sin anatomi. – Kan inte detta då kopplas till dagens syn på hur man bör se ut eller inte? Med andra ord kan man dra den slutsatsen att vi, speciellt männen och hela samhället som helhet inte alls har förändrat vår syn på kvinnan så mycket som vi vill tro. Jag kan rekommendera att läsa denna bok som tar upp flera andra aspekter. Den är läsvärd.

  22. pernillaandersson permalink
    6 maj, 2010 5:18 e m

    Säkert även jobbigt att höra nedsättande saker om sin kropp som smal. (Själv har den äldre generationens kvinnor i min släkt en hang-up på det där. Man måste vara lagom, annars får man höra att man antingen är för tjock eller för smal)
    Vad gäller övervikt är det väl lite så att överviktiga äldre män har ”pondus” medan kvinnorna är tragiska matmissbrukare. Det här är förstås helt eller delvis könsbundet, tror jag.
    Men jag vet inte om jag håller med om att det är värre med förolämpningar som berör kroppen. För mig är det nog personlighetsrelaterade påhopp som känns värst.

  23. pernillaandersson permalink
    6 maj, 2010 5:28 e m

    En sak till apropå böcker. Jag rekommenderar läsning av Nina Björks ”Sireners sång”, om modernitet och kön. Den tar också upp det här med när kvinnan på 1700-talet från att ha varit sedd som ”bara” lite sämre än mannen övergick till att bli det andra könet: en varelse omöjlig att förstå sig på, ett naturväsen, en samhällsfara osv. Den här synen har i olika former hängt kvar genom moderniteten och relateras bland annat till dagens kommersialiserade kroppssyn och i förlängningen t ex anorexi.

  24. Ricardo permalink
    7 maj, 2010 7:48 e m

    ”Något slags dubbel förnedring eller förminskande. Först ett reducerande: Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll.”

    Tycker det var rätt trist och helt onödigt att du var tvungen att könskvantifiera lidandet av att bli kallad tjock. Ovanstående stämmer precis lika mycket in på män där förväntningen är att vara vältränad och muskulös. Tjocka tjejer har åtminstonde oftast stora bröst som kan lindra fördömandet.

    • 7 maj, 2010 10:55 e m

      Ja, personligen brukar jag ofta trösta mig med mina stora bröst när jag känner mig tjock!

      För övrigt vet jag tjocka män som också har bröst. Det kanske tröstar dem också.

      Tröttsamheten.

      • Ricardo permalink
        8 maj, 2010 2:00 f m

        Sista meningen var mest en illustration över hur löjligt det var att hävda att det drabbar ena könet mer än det andra.

        Den mer relevanta delen av kommentaren förblev obesvarad ser jag.

        • 8 maj, 2010 4:51 e m

          Nej, det du menar var den mer relevanta delen av din kommentar var Buhu, det är synd om män också, vilket är en jävligt tröttsam position att inta, eftersom de flesta feminister är 1. medvetna om att genussystemet påverkar alla, och 2. trötta på att bli skuldbelagda för att inte ta hand om alla andra problem i hela världen också.

          Och en liten extra objektifiering på slutet, så trevligt. Du är en Snäll Kille också, misstänker jag?

          • Ricardo permalink
            12 maj, 2010 12:05 e m

            Ok, så vi är medvetna om att det slår mot bägge parter men lägger ändå in värderingarna att det sannolikt slår hårdast mot kvinnor. Användbart.

            (Och allt som finns att säga om snällhet har sagts av Lena Ekman.)

  25. Ricardo permalink
    8 maj, 2010 2:00 f m

    Sista meningen var mest en illustration över hur löjligt det var att hävda att det drabbar ena könet mer än det andra.

    Den mer relevanta delen av kommentaren förblev obesvarad ser jag.

Trackbacks

  1. Tweets that mention Inte ens det klarar du av. Fetto. « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist. -- Topsy.com
  2. Olika besked « It's all gonna be fine

Lämna ett svar till Mariah Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s