Skip to content

”Det är väl bara att”

3 maj, 2010

Jag gillar verkligen att vara med i radio — även om jag måste lära mig att inte dansa i låtarna så jag blir andfådd när jag ska prata. (Jag blir väldigt sprallig av att prata i radio, tydligen.) Här kan man lyssna om man missade; jag är med från timme tre men det finns mycket bra att lyssna på innan dess också. (När jag får tid ska jag klippa ihop det som Handendär filmade under roadtrippen och helgens äventyr till en liten road movie.)

Det kändes som ett väldigt intressant samtal, och jag har fått massa fin respons — men det var också några  som kommenterade på programmets hemsida att om man är missnöjd med sin kropp är det väl bara att gå ner i vikt.

Först och främst: Jag har väldigt svårt för när folk säger ”Det är väl bara att…” — bara att träna mer och äta mindre, att skaffa en annan utbildning och ett jobb som betalar bättre, att skita i att påverkas av reklam, bla bla bla. Det är ett ganska nedlåtande avfärdande av vad någon annan försöker säga.

Men. Vi ponerar att det faktiskt bara är att gå ner i vikt, att äta mindre och träna mer. Vi bortser från att det blir svårare för varje gång, från att de flesta som går ner mycket går upp igen, från att många har svårt att hålla balansen mentalt utan att må dåligt eller gå överstyr, från att kroppen inte gillar svält. Vi säger att det Är Väl Bara Att.

Det förutsätter väl ändå att de enda som är missnöjda med sina kroppar är folk som är (gravt?) överviktiga. Att det finns något slags objektiv siffra antingen i kilo eller BMI där man automatiskt tycker om sig själv. Om du är missnöjd måste det betyda att du behöver gå ner i vikt. Om du går ner i vikt och fortfarande är missnöjd behöver du gå ner mer i vikt. Och så vidare.

Bevisligen är det inte så. En överväldigande del av befolkningen är mer eller mindre osäkra och missnöjda med sina kroppar. Oavsett hur de ser ut. Oavsett om de faller inom den accepterade normen eller inte, oavsett om de skulle vilja gå ner tre kilo eller trettio. Att då himla med ögonen och förklara att lösningen är att gå ner i vikt, inte att ifrågasätta normer eller relationen till sin kropp eller till kroppen som koncept eller till vikt eller vad det nu kan vara… nä. Det känns inte som vare sig en korrekt analys eller en respektfull inställning. (Det bästa: Kommentaren som sa att ja, det finns en norm i samhället som säger att tjockt är fult, det är inte samhällets fel om jag inte tycker om min kropp. Bestäm dig.)

Då är min halvskojande konspirationsteori från radiointervjun inte långt bort. Om de kan få oss att använda större delen av vår tid, ork och mentala kapacitet till att noja om kroppen och försöka åtgärda den, kan vi inte omstörta världen. Om vi för alltid tror att det som står mellan oss och lyckan är två kilo till så kommer vi stå kvar på vågen istället för på barrikaden.

En avslutande undran: Om man tror att det jag vill är att tjockisar ska tycka om sig själva (och förstås i förlängningen uppmuntra dem och alla att bli tjockare och tjockare) och inte att alla ska få tycka om sig själva så har man missförstått. Men ändå — varför skulle inte även tjockisar få tycka om sig själva, må lite mindre dåligt, om det nu vore så att alla som är smala var helt nöjda?

Annonser
25 kommentarer leave one →
  1. intefanny permalink
    3 maj, 2010 12:12 e m

    Precis, som om missnöje bara handlade om överflödskilon. För min del är jag missnöjd med saker som skulle vara så hur mycket jag än gick upp eller ner, saker som bara en plastikoperation kan rå på.

    • 3 maj, 2010 12:13 e m

      Ja, det också.

      Som jag sa i radion: Den drömkroppen jag ibland tänker på är en älvalik liten kvinna, och sån har jag inga som helst förutsättningar att bli.

  2. 3 maj, 2010 12:13 e m

    ”Vi har nån sorts uppfattning om att alla tjejer väger 62 kilo.” – sjukt träffande! Jag gjorde ett igenkännande ljud där jag satt när du sa det, och jag har aldrig insett att jag också tänkt det förrän nu.

  3. 3 maj, 2010 12:17 e m

    Det är normalt att hata sin kropp om man är ”tjock” eller tex. har nedsatt rörlighet, och onormalt att inte göra det då. Däremot är det onormalt att må dåligt över sin kropp på något sätt ifall den räknas som ”normal”.

    Om man tex. berättar att man har ätstörningar, och man är normalviktig, så får man ofta höra att ”det är väl bara att börja gilla dig själv, för du är ju inte tjock”. Underförstått: ”Om du däremot hade varit tjock, då jävlar…”

  4. anonym permalink
    3 maj, 2010 12:39 e m

    Jag tror också det är en ”konspiration”, och jag tror det är omöjligt för någon i samhället att inte bli berörd av utseendefixeringen. Särskilt äckligt är att det nästan blivit ok att mobba någon och hänvisa till att det är ”hälsosamt”. Som om någon fortfarande behövde informeras om läkarnas åsikter. Och mobbar vi inte nån annan så mobbar vi oss själva. Själv har jag ett BMI på exakt medelvärde och en självbild jag måste jobba med resten av livet pga tidigare ätstörningar. Det är då man allt som oftast får höra att : ”jamen det gäller ju inte dig, du är ju inte tjock.” Men det gäller i allra högsta grad mig, när kroppsmobbningen sätter igång vid fikabordet. För självbilden sitter i huvut.

  5. 3 maj, 2010 3:47 e m

    Älskar dina tjockisinlägg!

  6. 3 maj, 2010 3:54 e m

    Samma som verkar gälla precis ALLT i samhället; man försöker smita undan och ta genvägar genom att angripa symptomen istället för orsakerna. Det löser ingenting i längden.

  7. Monica permalink
    3 maj, 2010 8:34 e m

    Det är så man i bland undrar om det finns någon av oss kvinnor som inte är missnöjda med våra kroppar. Alla jag känner verkar ha någon form av ätstörningar eller annan ohälsosam kroppsfixering. Vi verkar ju faktiskt alla ha någon inre bild som vi hela tiden jämför oss med. Vi har fått lära oss att vi inte duger som vi är och på senare år tycker i alla fall jag att det blivit mer och mer vanligt att män uttrycker samma sak, vilket kanske kan tyckas bra för jämställdheten att de blir lika självkritiska som vi? Det för faktiskt tankarna till något konspirationsartat, hehe, den stora massan står framför speglarna med fingrarna i halsen….. ?

  8. 3 maj, 2010 9:17 e m

    Jag kan rekommendera boken Kopiornas uppror av Åsa Crona. Den är skriven 1993 !!! Och den är fortfarande aktuell som sjutton. Behandlar just detta.
    Sen tror jag på konspirationen som sjutton – hur annars hålla ner framförallt kvinnor som kräver att få lika mycket makt och lika mycket stålar för jobben de gör?

  9. 3 maj, 2010 10:00 e m

    Ja, konspiration eller inte så fungerar det himla bra! Läste nyligen någonstans (kommer tyvärr inte ihåg vart) att historisk kan man se att var gång vår ekonomi har går upp och kvinnor tar för sig mer i arbetslivet har kvinnokroppens ideal tajtats ner – tror tyvärr att vi själva är boven i dramat på många sätt – tror vi att vi måste bli mer manliga både till sätt och kropp för att få en plats på arbetsmarknaden? Ruskigt!!

    Tyvärr känner jag liksom flera andra påpekat inte heller en enda kvinna som inte har ett stört förhållande till mat på något sätt! Det läskigaste är för mig ändå hälsohysterin och ortorexin som är så sjukt utbredd och accepterad att det är galet!

    • 4 maj, 2010 11:22 f m

      Jag har också läst det där. Fast jag tror inte att det är vi själva som är boven i dramat, jag tror det handlar om försök till kontroll utifrån.

      • 4 maj, 2010 2:25 e m

        Ja, det är säkert kontroll från olika håll tror jag också, börjar säkert utifrån på många sätt men vad jag menade är kanske att kvinnor rätt lätt hakar på trenden och ”gör den till vår”, det finns många kvinnor som aldrig skulle kunna tänka sig att lämna smalhetsidealet och just uppmanar sina vänner och bekanta att det är det enda rätta… men sen vart de där uppmaningarna ursprungligen kommer ifrån är säkert något annat!

  10. bubblor permalink
    4 maj, 2010 1:01 e m

    Jag känner en kvinna som är mager intill anorexins gräns, hon har aldrig sagt till mig ”att det är väl bara att”, men till min mamma som är smal och fin säger hon ofta att det är väl bara att intressera sig för nåt annat än mat. Jag har alltid gillat henne, men nu ligger dom där orden där och irriterar mig vid varje möte.
    Jag är tjock och snygg, klok och glad, men låter mig störas av hennes uttalanden, som inte ens var sagda till mig, om än riktade….
    Din ide om att visa olika kroppar i bild är riktigt bra, att därtill se vikt och BMI är uppmuntrande för oss alla på tjockisskalan. Det är bra att se att alla snyggingar inte väger 55 kilo

  11. 5 maj, 2010 10:29 f m

    Det här med ”det är ju bara att” kan man se på två vis. Självklart så kan det sägas på ett nedlåtande och fördummande sätt, men när jag säger det till mig själv så är det för att förenkla det hela lite. Jag försöker numera köra efter uppmaningen ”just do it”. Tänk inte för mycket, gör det bara. Gå den där promenaden, låt bli den där chokladkakan. Gå inte så himla långt i analysen och ältandet och GÖR det bara.

    Mig har detta hjälpt iaf, och att inse att JAG har makten att förändra mitt eget beteende, mina egna tankar och i förlängningen, min egen kropp. Detta är MITT val, det kanske inte funkar för alla, men denna uppenbarelse har varit avgörande för mig när det gäller att må bra med mig själv, mina val och min kropp.

    • 5 maj, 2010 10:30 f m

      Fast det är en himla skillnad på att försöka peppa sig själv och att avfärda någon annan, tycker jag.

      • 6 maj, 2010 10:38 f m

        Håller jag med om helt och fullt, jag ville bara dela med mig av min nyfunna uppenbarelse. :)

  12. 26 maj, 2010 2:25 e m

    Jag är ett stort fan av din blogg och det du skriver. Jag har för några dagar sen tagit upp liknande tankar i ett inlägg på min egen blogg, och diskussionen som uppstod efteråt var mycket intressant.

    Läs gärna själv: http://www.klumpesnusk.se/2010/05/19/den-nakna-sanningen/

Trackbacks

  1. Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är « trollhare
  2. När kläder är mer än kläder « Hälsa är mer än en siffra
  3. Några snabba bloggtips på samma tema: « Linna Johansson
  4. mellan oss och lyckan | Novela Nessun Dorma
  5. År tre – recap « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  6. dagens citat 2011-04-07 « Novela Nessun Dorma
  7. Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är » Trollhare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s