Hoppa till innehåll

‘Cause you won’t get him wishin’ and hopin’

10 april, 2010

Idag skriver Wendela om huruvida man kan gifta sig om man är feminist.

Utan att vi behöver lägga alltför mycket i det är det något jag funderat på en del. Det är en fråga som på något sätt har både ett självklart svar (ja) och inget svar alls. Frågan om man som feminist kan köpa de historiskt laddade symboler som hör ett traditionellt bröllop till, som artikeln tar upp — vit klänning, slöja, morgongåva — har inte heller ett givet svar. Min inställning till nästan allt är ”om du reflekterat och bestämt dig är allt ok” (med rimliga undantag, förstås). Om du inte bryr dig om att klänningens färg (eller slöjan, eller kronan, eller vad det nu kan vara) ursprungligen signalerar att du är oskuld, kör hårt. Jag personligen skulle bara känna mig fånig i både vit tyllbakelse och stramt elfenbensfodral, men det är jag och jag tänker inte döma någon annan för att de gifter sig i vitt. (I alla fall inte så mycket.) Och jag tänker definitivt inte bestämma vad någon annan får och inte får göra inom ramarna för något slags Julia-sanktionerad feminism.

Jag diskuterade med en vän häromdagen som ville gifta sig, mest av praktiska skäl och lite av såna där generella jagälskardig-skäl, men som inte orkade med en stor fest och en ”vit jävla siden jävla klänning”. Fast hon vet att man inte måste, fast hon vet att man kan göra festen precis som man vill om man ens har den, så vill hon inte behöva stöka med allt det där och räknar med att det kommer springa ifrån henne. Och jag förstår henne — jag får lite ont i magen när jag läser att ett genomsnittligt svenskt bröllop kostar 54 000 kronor. Vad gör man med så mycket pengar? Var får man dem ifrån? Och kan man verkligen inte komma på roligare saker att göra med dem? Är det bara att det rullar iväg och man blir fartblind, att någon som först tänkte sig de tio närmaste på en strand plötsligt blir besatt av exakta ljuslila nyanser på bordsdekorationer?

Jag har aldrig funderat särskilt mycket på ”mitt” bröllop, för jag har aldrig räknat med att gifta mig. Lite för att jag inte riktigt tyckte det var min grej, och lite för att jag inte trodde att jag skulle hitta någon jag kunde tänka mig att (lova att) stå ut med för alltid (och vice versa, förstås). Nu plötsligt har det blivit både något jag kan tänka mig och en möjlighet — och nej, jag har inte puttat en ring on it, lugna ner er, men nej, Handendär får inte skrämselhicka nu, för vi Kommunicerar och grejer — och jag har verkligen ingen aning om vad jag vill. Ligger jag tjugosju år efter alla andra nu, eller är det bara en förljugen klyscha att alla kvinnor drömmer om och planerar sitt bröllop in i minsta detalj?

I vilket fall så är jag ändå ganska säker på att flera av de där sakerna som artikeln tycker kan vara problematiska inte kommer dyka upp. Ingen vit klänning, som sagt, och ingen slöja. Jag skulle aldrig kunna gifta mig i en kyrka, det skulle kännas förljuget på så många nivåer (även om jag som sagt skojar om ryskortodoxa bröllop och badbaljedop). Ring vill jag nog ha, men morgongåva bryr jag mig inte om och jag har inte några hollywoodska idéer om att pappa skulle ”ge bort” mig. Det jag vill, om och när, är att få berätta för min själs älskade och för de människor jag bryr mig om att vi är en enhet. Ifall de inte redan visste det.

Det och en jättefest. Alla orsaker att ha fest är bra orsaker.

Fast kanske inte för 35 000 kronor.

Annonser
81 kommentarer leave one →
  1. 10 april, 2010 1:52 e m

    Om en person vill gifta sig men avstår bara för att den inte mäktar med alla korkade (kristna) traditioner är personen i fråga ett viljesvagt mähä. Gör som du vill. Vårt bröllop tror jag kostade kring 2000 kr i Vegas. Sedan hade vi en stor men icke-pretto fest för att vi ville. Smuggelsprit och vegetarisk catering som våra föräldrar var snälla nog att bidra till ekonomisk. Tror allt gick lös på max – MAX! – 15 000 kr. Och då räknar jag högt.

    Do what thou wilt shall be the whole of the law, som Crowley sa.

    En sidonotering: Fler och fler svenska par anamar mollusktraditionen att pappan ger bort dottern vid altaret, trots at vi aldrigt gjort så i Sverige. Tack Hollywood.

    • 10 april, 2010 1:52 e m

      Word up på alltihopa, vilket kanske var givet eftersom vi säger typ samma saker. =)

    • Jag tycker du är... permalink
      10 april, 2010 3:39 e m

      Herr 138, ”I just can’t hate enough”. Akta dig för vem du kallar viljelöst mähä. Jag gör visst som jag vill. Men det kan inte du veta för du känner inte mig. Det fanns inte så många rader med information.

      Det hade du aldrig sagt till mitt ansikte. Återigen ett problem med att folk tror att de får säga vad de vill på internet.

      • 10 april, 2010 4:08 e m

        Nu blir jag förvirrad – han pratade väl inte om någon särskild?

      • 10 april, 2010 4:09 e m

        …eller så kanske jag hade det. Återigen ett problem med att folk tror att de känner människor och utgår från att alla som skriver på internet inte pallar backa upp det afk.

        Men jag beklagar om jag förolämpat dig. Jag borde ha skjutit in ett ”baserat på beskrivningen i blogginlägget ger personen intryck av att vara ett viljelöst mähäh”. Typ.

        Tristast är det ju för dig som avsår från ngt du vill göra för att du inte vill ha en ”vit jävla siden jävla klänning”. Åt helvete med traditionerna. Speciellt de kvinnoförtryckande kristna traditionerna.

        • 10 april, 2010 4:11 e m

          Det kanske var jag som förenklade för mycket också — det var mycket mer i diskussionen, jag tyckte mest det var så himla roligt formulerat med ”vit jävla siden jävla klänning”.

        • Tolkia permalink
          10 april, 2010 9:17 e m

          Vit jävla siden jävla klänning är f.ö. inte en kristen tradition på det sätt som antyds här, utan är snarare en modetrend där kyrkan hakat på. Att gifta sig i vitt blev inte allmänt förrän på nittonhundratalet. Jag kan för egen del störa mig lite på att alla traditioner som man tycker är larviga dissas som kristna förtryckartraditioner, utan att man egentligen har någon aning om hur det förhåller sig.

          • 10 april, 2010 9:59 e m

            Med tanke på att kristendomen som sådan från början till slut är just en förtryckartradition, är det lätt att allt korkat i världen stoppas in under Guds stora paraply. Men du har ju en poäng i att rätt ska vara rätt.

            Dock: Nu är jag ingen expert på just bröllopsklänningar, men jag har sinnessjukt svårt att tro att traditionen att kvinnan gifter sig i vitt (= oskuld = ren = äkta = inte besudlad = skänker det finaste hon har till sin man som redan satt på allt han kan) bara har 100 år på nacken. Vad grundar du det på?

            Jag kan för min egen del störa mig lika mycket på att all religiös galenskap ska bortförklaras med kultur och tradition, för att på så sätt spara prästerna och prelaterna ansvaret att vara sol-och-vårare.

          • 10 april, 2010 10:15 e m

            138: Fram till skiftet 1700-1800-tal gifte sig de flesta i svart klänning, för då kunde den användas och sys om och skulle hålla, det var ofta den fina klänning man (redan) hade — om man inte gifte sig i folkdräkt, till exempel. Sedan blev det ett slags markör att man hade råd att sy upp en vit klänning (även om den ofta färgades och syddes om sedan).

            Fast tydligen hade man vitt redan under antiken. http://sv.wikipedia.org/wiki/Brudkl%C3%A4der

            Det finns intressant att läsa om konfirmationskläder som haft en liknande utveckling — det finns till och med geografisk statistik om när och var det gick över från svart till vitt, och hur det går att matcha mot ekonomisk utveckling och klassmarkörer osv. (Jag har läst etnologikurs i kläder.)

            Tolkia: Jag har bara sagt att JAG skulle inte vilja ha vit klänning, av flertalet skäl, och att FÖR MIG skulle ett kyrkbröllop kännas mycket märkligt och hycklande eftersom jag inte är troende. Jag har mycket större respekt för till exempel min syster, som är djupt troende och hade ett vad jag vet ganska traditionellt katolskt bröllop, än jag har för folk som gifter sig i kyrkan för att det är så himla fiiint.

  2. 10 april, 2010 1:56 e m

    Vi bjöd våra vänner på en av våra vanliga, ostrukturerade fester. Sen vigde vi oss mitt upp i alltihop som en överraskning för alla utom några få invigda. Och vi hade skrivit hela ceremonin själva – man behöver ju inte följa några som helst manus med ”tager du” etcetera. Det kändes väldigt bra och var kemiskt befriat från vita kläder. Kostnad? Vin och mat som till ett vanligt partaj.

    • 10 april, 2010 1:57 e m

      Det har jag faktiskt funderat på som en generellt trevlig modell. Fast då kanske inte folk prioriterar att ta sig dit lika mycket som om de visste? Men den slumpfaktorn kanske också har sin charm.

    • 10 april, 2010 5:17 e m

      Så gjorde min syster och hennes man – de bjöd folk på midsommarfest och mitt i alltihopa dök brudparet upp i kostym och långklänning med en präst som vigde dem ute i skogen. =) De lagade maten själva och hade middagen på bygdegården som ligger typ 50 meter från deras hus. Jag tror inte de la ut särskilt mycket pengar på det hela.

  3. 10 april, 2010 1:58 e m

    Great minds think alike.

  4. Jag är anonym för att inte trampa nämnd person på tårna. permalink
    10 april, 2010 2:05 e m

    En vän till mig gifter sig inom en snar framtid för 200 000 kronor. Blir bortgiven av fadern och hela kalaset. Jag brukar inte vara arg. Jag accepterar typ allt. Men att den här personen som jag trodde att jag delade grundläggande värderingar med kan lägga 200 000 på ett bröllop gör mig tokig. Tokig. Jag har ont i magen och tårar i ögonen. Dom här pengarna (som hennes föräldrar sparat på ett särskilt konto sen hon var liten) skulle kunna gå till så mycket bättre saker. Hon behöver inte ge dem till barnen i Afrika (fast det vore fint) men varför inte låta dem gå till renovering av lägenheten, eller en resa med (fäst)mannen, eller varför inte leva på dem och ta mindre studielån? Det är som att hon plötsligt kommer från en annan planet. Ja, nu fick jag spy lite galla över detta.

    • 10 april, 2010 2:10 e m

      Oj. Ja, det är svårt när folk plötsligt gör saker man inte riktigt förstår.

    • Tolkia permalink
      10 april, 2010 6:47 e m

      Jag tycker väl iofs att det ingår i vänskapen att acceptera att ens vänner är som de är, så länge de inte typ skadar sig själva och andra. Och vill hon gifta sig stort så vill hon; även om hennes kompisar inte skulle ha använt sina pengar på samma sätt som hon, så kan jag inte se att de har mandat att bestämma hur hon får och inte får använda de pengar som faktiskt är hennes.

      • 10 april, 2010 10:22 e m

        Bestämma är det väl ingen som kräver, men man kommer ju alltid att tycka och känna saker, eller? Och om någon verkar ha slagit om i sina känslor och åsikter kan man bli fundersam.

  5. Karin permalink
    10 april, 2010 2:08 e m

    Problemet är ju också att det finns en gigantisk industri kring bröllop som gör att allt som inleds med det ordet blir typ dubbelt så dyrt som annars… Jag blev själv rätt förbluffad när jag började kolla runt på festlokaler och catering etc (för jo, vi började planera bröllop härom året innan planerna ändrades till bebis istället). Om man, säg, vill bjuda 15 personer var och de ska få ha med sina respektive och man sen vill ha en middag – för att det ändå är ett roligt och bra sätt att samla släkt och vänner och få människor som inte känner varandra att träffas och prata – och sen vill ha utrymme till dans – och om man då inte känner någon som råkar ha en stor lokal över eller har släkt och vänner som kan och vill laga mat åt stora sällskap – då är det lätt att lägga ut tiotusentals kronor utan att man gjort några extravaganta val öht.

    • 10 april, 2010 2:09 e m

      Absolut. Det är tydligen så att man rekommenderas att bara prata om ”fest” i så stor utsträckning man kan när man beställer och bokar och tar offerter, för då blir det typ hälften så dyrt. Bisarrt.

  6. 10 april, 2010 2:15 e m

    Anonym med galen vän som har ömma tår: Har du testat att bara ge din vän en redig lavett och säga ”SKÄRP DIG” med fast och myndig stämma?

  7. 10 april, 2010 2:23 e m

    Det som retar mig är att någon har bestämt vad säm är ”att gifta sig”. Vad hände med borherlig vigsel och gid middag för de närmaste på lokal?

    Jag är så FÖR att alla ska gifta sig som någon människa kan bli. Kan inte fatta hur många osm syltar in ig i varandra med banr, bilar, lägenheter, hus och gemensamma ägodelar utan att ha minsta aning om juridiken kring att bara vara sambo.

    Att de amerikanska bröllopssedvänjorna verkar ha tagit över Sverige, det är vi nog många so kollektivt spyr på.

  8. 10 april, 2010 2:45 e m

    200 000! De e många pluringar. En god vän till mig gifte sig i trädgården. Det kanske gick lös på 5 papp, men då bidrog många gäster med olika saker – som tex jag gjorde snacks till fördrinken osv. Det var ett helt fantastiskt fint bröllop, fast det regnade utanför partytältet. :D

  9. Jag är anonym för att inte trampa nämnd person på tårna. permalink
    10 april, 2010 2:49 e m

    138. Ja det har jag. ”du är bara avundsjuk för att jag är yngre än dig och har kommit så mycket längre i livet” blev svaret. Vi är förresten flera som har framfört åsikter i samma kategori som mina… det verkar inte hjälpa.

    • 10 april, 2010 2:50 e m

      Å herregud. Då har ju något rasslat loss rejält.

  10. 10 april, 2010 5:13 e m

    Med tanke på att man, om man vill, kan gifta sig i princip gratis så är 200 000 något dyrt för ett bröllop… borgerlig vigsel i Stadshuset är gratis (åtminstone i de flesta kommuner, fast jag vet inte om man betalar nåt för t.ex. hindersprövning och dylikt?), kläder kan man låna, eller använda nåt man redan har (de flesta har väl en kostym/en snygg klänning etc. i garderoben?), ringar kan kosta runt 500-lappen eller mindre per person om man väljer t.ex. rostfritt stål som är riktigt snyggt IMO, bröllopsmiddag kan man ha på en restaurang där man bokat bord för ett stort sällskap men alla betalar för sig själv (med tanke på att många ändå har kuvertavgift på bröllop) eller så har man en fest med ”knytkalas” och egen dryck medtages… och sen kan man lägga pengarna på en riktigt kul bröllopsresa istället.

    Så hade nog jag gjort, om jag skulle få för mig att gifta mig.

  11. ensam permalink
    10 april, 2010 5:24 e m

    Ja, det är en en förljugen klyscha att alla kvinnor drömmer om och planerar sitt bröllop in i minsta detalj. Visst har jag funderat ibland på hur jag skulle vilja ha det, men att planera utan den andra parten?? Har aldrig förstått alla de amerikanska kvinnor som pratar om att ”det är MIN dag, jag ska vara prinsessa” och liknande. Men det kanske beror på att jag alltid varit mer intresserad av att vara gift än själva ”giftandet”. Och jag skulle absolut inte vilja bli överlämnad.

    • 10 april, 2010 10:24 e m

      Jag kan fatta, även om jag inte håller med, folk som säger ”Det är VÅR dag, suck it up” men kvinnor som verkligen blir bridezilla-prinsessor fascinerar mig.

      Ja, jag brukar säga och/eller tänka att oavsett hur allting går är det viktigaste ändå att efter bröllopet är man (om inte saker går RIKTIGT jävla fel) gift med mänskan man älskar.

  12. thenostalchic permalink
    10 april, 2010 5:35 e m

    Om vi skulle gifta oss skulle det självklart bli en borgerlig vigsel, och framförallt skulle det vara roligt att klä upp sig och bjuda på en riktigt rolig fest till solen går upp för att fira sin kärlek till varandra. Men jag gillar ju tyll och lull-lull så det skulle inte vara jag om det inte blev lite sånt inblandat. Men jag skulle inte förvänta mig att min sambo skulle bära frack eller något sånt. Han hade mer än gärna fått ha sneakers på sig och något soft. Det handlar inte om kläder och budget snarare om kärlek och en riktigt kul upplevelse.

    • 10 april, 2010 10:24 e m

      Jag är absolut inte emot tyll och fluff. Jag tror det kan vara ganska snyggt med vita Converse under en tyllkjol, t.ex. Eller sneakers som i Brudens far. =)

  13. 10 april, 2010 5:46 e m

    Jag förstår inte riktigt problemet – man utformar väl sin ceremoni som man vill, köper de kläder man vill ha på sig, väljer bort de traditioner om man inte anser passar ens värderingar (vilket inbegriper alltifrån kyrkliga ceremonier till morgongåvor)?

    Man kan gifta sig i kyrkan på en tisdag och käka bröllopslunch vid närmaste korvmoj eller slå till med ett ståtligt borgerligt bröllop med megafesten Orvar – eller allt däremellan.

    Och man kanske inte ska tokdissa alla människor som råkar ha stor familj, släkt och umgängeskrets och vill bjuda alla på fest för att man tycker om dem.

    Vi hade 97 pers på bröllopsfesten, och då hade vi ändå varit mycket stränga med gästlistan. Alternativet hade varit – för oss – att inte ha någon fest alls. Och vi ville ha fest.

    Så festen gick loss på en jävla massa tusenlappar, men goddammit, det var det värt! Vi körde budget på allt annat i stället, som kompis som fixade hår, kompis som fixade blommor, kompis som sydde klänningen etc., och att inbjudningskorten råkade matcha klänningen beror bara på att jag gillar vinrött.

    • 10 april, 2010 6:03 e m

      Jag hoppas att du inte uppfattade det som att jag dissade vare sig folk med stora bröllop eller som vill gifta sig i kyrkan — som sagt, jag tycker att om man har reflekterat över vad man vill och gör det så lyckönskar jag.

      Och en fest som är dyr för att man har där massa folk man vill ha där är en annan sak än en fest som är dyr för att man har massa folk där som man tror att man borde, eller för att man har dansande dresserade påfåglar på varje bord. Tycker jag.

  14. 10 april, 2010 6:20 e m

    Jag minns att Jessica Valenti från Feministing.com fick en massa skit när hon bestämde sig för att gifta sig. Diverse feminister (eller ska jag säga, ett litet antal rabiata?) påstod att de två inte gick att kombinera, medans random haters sa typ ”höhö, giving in to the patriarchy”.

    Men, eh. Jo. Jag förstår mig inte riktigt på bröllop, personligen, men det har mer att göra med att jag är så långtifrån kristen man kan komma och länge princip-vägrade… Numera är det mer gammal hederlig cynism och ”kärlek varar inte” som står i vägen.

    Sen blir jag riktigt irriterad när folk (mest den äldre generationen) inte tycker att borgerlig vigsel räknas. Har en kompis som ska köra den varianten någon gång i sommar och har hört folk säga i lagom hyschade röster ”jamen det är ju bara för att hans pappa är MUSLIM”. Brudgummens, alltså.

    Och då blir jag bara skitarg och slänger ur mig att om jag nånsin gifter mig så blir det borgerligt, fast… eh. Kommer inte hända. Se ovan.

  15. 10 april, 2010 6:26 e m

    Det är ju rätt intressant också att svenska brudpar sett så mycket på amerikansk tv/film att de tror att det är normal svensk sed att pappan ”ger bort sin dotter” till brudgummen.

    Den svenska traditionen är ju faktiskt att brudparet gemensamt går ner för altargången, för att symbolisera att det inte är något tvång inblandat.

    Sen kan man diskutera sig blå om det ena och det andra. Satt senast igår och diskuterade med en manlig vän om skäl att gifta sig i stället för att ”nöja sig” med att vara sambo. Den diskussinen blev långvarig och intressant.

    Skulle jag själv gifta mig skulle det gärna få vara med hemsnickrad ceremoni på vårt sommarställe, somrigt och barfota – typ. Fest i flera dagar där en stor del av festen är att förbereda bröllopsmiddagen tillsammans. Inte flådigt, men roligt skulle det vara. En bra fest för att fira kärleken helt enkelt.

    MEN det är ju min dröm. Skulle det bli aktuellt skulle bröllopet utformas så att både jag och ”han” var nöjd.

    • 10 april, 2010 6:28 e m

      Det är det jag menar med hollywoodska idéer.

      Det var väl lite hallabaloo häromåret när en präst sa nej till det, och bruden hojtade om GAMLA SVENSKA TRADITIONER. Heh.

      Vad menades med ”nöja sig”?

  16. 10 april, 2010 6:34 e m

    Förresten, Ani-citat i titeln? Score.

  17. 10 april, 2010 7:33 e m

    Jag har aldrig förstått mig på folk som drömmer om stora bröllop och är beredda att spendera hur mycket pengar som helst på det. Sånt är hemskt tråkigt. Ibland känns det nästan som att vissa glömmer varför de gifter sig. I alla dessa förberedelser.
    Min kille och jag gifte oss på en vardag, ceremonin var hemskt rolig och allting kändes rätt så konstigt, varken hans eller mina föräldrar var närvarande.

    • 10 april, 2010 10:27 e m

      Jag förstår absolut att man kan vilja ha en jättefin fest och lägga pengar på det. Men ibland verkar det som du säger att man glömmer vad det är giftandet handlar om, och bara vill ha något slags bautafantasi.

  18. 10 april, 2010 8:36 e m

    ”Nöja sig” med att vara sambo: Eftersom jag är för äktenskap (så tillvida att jag drömmer om att uppleva det själv) så var det nog den åsikten som smög sig fram i uttrycket.

  19. 10 april, 2010 9:11 e m

    Jag jobbar som festfixare (mest företagsevent) men har till sommaren en hel del bröllop bokat. Att ett företag lägger flera hundratusen på en kväll förstår jag men har svårt att förstå hur privatpersoner, som inte verkar vara stenrika, kan göra det för ett bröllop. Vem vill de impa på liksom? Ok, de får en välregisserad fest och mat lagad av proffs men hundratusen… när och om jag själv gifter mig kommer det bli en betydligt enklare/billigare tillställning där fokus är på det där man faktiskt firar. (om jag då inte är gjord av pengar vid tillfället… )

  20. LisaW permalink
    10 april, 2010 10:06 e m

    Well, den dag du och Handendär ev bestämmer er för att legalisera snusket är jag glad om jag får vara med, jag hjälper till med det jag får och kan och jag hurrar hur det än tes sig. Mitt bröllop, som du var med på, kostade 25.000 kr. Ca. Ink klänning (vit), frack, smörgåstårta och hembakad kladdkaka till 200 gäster. Baske mig om inte ringarna också är inräknade. :) Och nej, jag har aldrig drömt om prinsessbröllop.

    • 10 april, 2010 10:28 e m

      Klart du är bjuden.

      …kanske.

      (Du får hjälpa till med att sjunga Tom Lehrer under ceremonin. Deal?)

      Jag minns inte kladdkakan, men jag minns det som att bröllopet var trevligt.

  21. Leilin permalink
    10 april, 2010 10:07 e m

    Intressant diskussion. Vi förlovade oss efter 9 år och två barn, men sen stannade vi liksom av. Ingen av oss har direkt bra andrahands-erfarenheter (läs föräldragenerationens) av äktenskap och det känns ärligt talat lite… ”vi borde nog gifta oss som riktiga vuxna” över det hela.
    Jag känner numera starkt för att strunta i det, det påverkar inte vårt förhållande åt nåt håll, vi är redan ”etablerade” och har barnen, oavsett – vill hellre välja honom och bli vald varje morgon, och blir jag en vacker dag det inte, löser det sig det också.

  22. 10 april, 2010 10:20 e m

    Shit, vad jag känner igen mig i det du skriver! Har aldrig tänkt att jag ska gifta mig. Jag har aldrig förstått poängen, det känns förlegat, det skulle absolut kännas som hyckleri att gifta sig i kyrka men inte ens borgerligt bröllop har känts rätt för vem kan någonsin lova en annan människa evig kärlek?
    Nu har jag hittat någon som jag känner mig totalt jävla hellycklig med. Giftermål känns inte längre som något omöjligt. Det är nåt fint i det där med att vilja lova. Att tro på det eviga. Att vara säkra på varann och vilja fira det. Vi är båda på samma tveksamma plan just nu men vi är inte längre lika tväremot som vi båda var innan Varandra. Och om det skulle bli av så blir det som i Äppelkriget. Picknick i det gröna och en jättestor kanelbulle ur en motorhuv istället för tårta.

    • 10 april, 2010 10:29 e m

      Å, det låter jättefint hela paketet. Mmm kanelbulle. Man kanske kan sätta ett litet brudpar i cernitlera mitt i den?

  23. 11 april, 2010 12:06 f m

    jag tänker inte rycka ut på någon manifestation för kyrkbröllopets försvar, men som en som förrättat en del vigslar i kyrkan så vill jag bara understryka några saker som iofs redan nämnts i kommentarerna. För det första finns det från kyrkans håll verkligen inte åsikten att kyrkbröllop = stort bröllop, vit klänning och massa traditioner av mer eller mindre märkligt slag. min första vigsel var en tisdag kl 10, brudbaret hade chinos och gympaskor och fyra gäster och det var otroligt fint. Jag har vigt brudpar i färgade och korta klänningar, med tärnor och marschalkar eller med bara några gäster, med inhyrda proffsmusiker och med backstreet boys på cd. Det som gör det till ett kyrkbröllop är att man (ibland med vissa modifieringar) följer kyrkans vigselordning. Jag tycker inte det har något egenvärde att alla ska gifta sig i kyrkan, men jag tycker inte heller det finns någon anledning att avvisa dem som söker sig till kyrkan för att man tycker att motiven inte är tillräckligt ”fina”.

    För övrigt kan jag ju säga att det bland folk i kyrkan, inte minst präster finns ganska mycket diskussion om problemet med kommersialiseringen (som börjar dyka upp vid dop också) och hollywoodeländet med brudöverlämning. Nästan alla präster har en strategi för att hantera det och det är vanligt att vägra.

    Sen vill jag bara höja ett litet varningens finger för det där med överraskningsbröllop. Det är inte helt ovanligt och jag har hört en del historier från andra präster som haft sådana (har inte haft nån själv) och det är verkligen inte alltid som det blir lyckat. Till exempel är det inte ovanligt att familjen/nära vännerna blir arga och känner sig lite snuvade, många prioriterar inte en vnalig fest som de skulle med ett bröllop etc. En kompis hade ett dop som också var en överraskningsvigsel, och när en syster till brudgummen (som trodde att hon var syster till doppappan alltså) råkade se paret klädda i brudkläder längst bak i kyrkan började hon störtgråta och det gick nästan inte att börja för att hon var så förkrossad. Man kan ju tycka att det är fånigt och irrationellt, men man måste kanske räkna med att folk inte alltid är så rationella.

    Om man inte vill göra någon stor grej så är det fullt möjligt att ha en liten vigsel (kyrklig eller borgerlig), man gifta sig på arlanda och sticka på bröllopsresa direkt, man kan gifta sig på en ambassad eller i en svensk kyrkan utomlands, man kan göra precis som man vill.

    Dock tycker jag alla samboförespråkare som tycker det är fånigt att gifta sig snarast bör upprätta testamenten och/eller samboavtal tillsammans med en jurist, för det kan get ugly annars.

    • 11 april, 2010 7:54 f m

      Får jag fråga vad du tycker om folk som gifter sig i kyrkan för att det är så fint men tycker att prästen ska prata lite mindre om Gud? För det är såna jag tycker ska gifta sig någon annanstans.

      • 11 april, 2010 11:25 f m

        Hmm, jag kan ärligt säga att jag aldrig varit med om det. Det som är svårt är när brudparet (eller ärligt talat, oftast bruden) har väldigt starka åsikter om även det som är kyrkans ordning och uppfattar sig som kund som köper en tjänst och därmed kan bestämma allt (typ kunden har alltid rätt) och inte som deltagare i en kyrklig rit. Min erfarenhet är att ganska mycket ändå går att väga ihop med parets uppfattningar och kyrkans traditioner, ordningar och uppfattningar. Men visst har det hänt att det blivit problem, ex vis vid brudöverläming som jag någon gång tvingats gå med på (det var en lång historia som inte riktigt får plats här).

        Det jag mest syftade på, var att jag upplevt (vilket också finns stöd för i religionssociologisk forskning) att många svenskar tycker det känns viktigt med kyrkan vid stora tillfällen i livet och därför vill döpa sina barn eller gifta sig i kyrkan även om de inte har särskilt formulerad tro eller går i kyrkan annars. Riten ger ett uttryck för något som är större än en själv och även om det inte är ens eget språk så ger kyrkans språk om detta ett djup och ett sammanhang som man vill vara en del av. Det sätter en i sammanhanget av historia och framtid och att vara en del av något större. Och det kanske man beskriver som ”fint” eller ”mysigt”. Det var det jag menade, att jag tycker att en sådan längtan är värd att ta på allvar och att sådana skäl att vilja gifta sig kyrkan är det inte min uppgift som präst att bedöma.

        Sedan är det en helt annan sak om man med ”fint” bra menar att det blir en passande kuliss för ens egen show. Om någon har extremt starka ”kunden har alltid rätt”-idéer och inte alls är beredd att ha en konstruktiv inställning så blir det ju onekligen väldigt svårt.

        Som sagt har jag aldrig varit med om att någon vill att man ska prata mindre om Gud. Däremot händer det att folk hellre vill ha fler solosånger och färre psalmer, att de har synpunkter på vilka bibeltexter som läsas (vilket jag tycker är rimligt och några av de som nu finns i ordningen är lite problematiska) eller att de inte ser vigseln som en sammanhållen rit där prästen är så att säga ansvarig för att hålla ihop allt. Men jag har faktiskt snarare varit förvånad över hur lite åsikter de flesta haft vad gäller innehållet. Jag har upplevt att de flesta haft stort förtroende för min och kyrkomusikerns kompetens för att göra det till en bra helhet.

        Sen ska ju sägas att de flesta par jag vigt har varit i småstaden där jag jobbade förut + kompisar (som såklart medvetet valt just mig) och jag misstänker att situationen är annorlunda i stockholm. Jag har hört skräckhistorier om brudpar som surfar runt på församlingarnas hemsidor för att välja en präst som ska passa bra i stil/vara tillräckligt snygg för att passa i den perfekta bilden. och sånt är ju svårt att inte uppfatta som en nedvärdering av en yrkeskompetens.

        • 11 april, 2010 11:29 f m

          Ja man kan ju inte ha en rödhårig präst om man har rosa som tema, hur skulle det se ut? Jisses.

          (Jag tänkte mer på det du kallar kulisstänkandet.)

          Det är jätteintressant att få höra om det här från din sida, du får gärna blogga mer om det — om du inte redan gjort det och jag inte sett det.

          • 11 april, 2010 11:56 f m

            nej, jag har nog faktiskt aldrig bloggat om det. kanske kan bli ett inlägg fast nog inte idag.

  24. 11 april, 2010 1:52 f m

    Om jag gifter mig så har jag bara ett enda krav: en svan av is. Får vara i vilken storlek som helst, bara det är en svan av is. Varför? Jag har inte den blekaste aning. Jag vill bara ha det och har alltid velat ha det.

    • 11 april, 2010 7:50 f m

      Det låter ganska roligt, om än lite blött.

      (Nu har jag en bild av en femcentimeterssvan av is ur en iskubsform i huvet och fnissar lite.)

  25. 11 april, 2010 6:56 f m

    Nu blir det kanske lite osammanhängande, då jag skriver medan jag tänker, men så här ungefär: hur man gör spelar kanske mindre stor roll än hur man tänker runt det? med det menar jag att man kanske kan ha vitt och tårta och hår och hela eländet om man bara vet vad det symboliserar, om man analyserat och gjort en värdering att jo, man vill iallafall. Tänker man inte igenom bröllopets och äktenskapets symbolik och bara kör, men ändå är/kallar sig feminist, undrar jag vad meningen med det sistnämnda är? Jag skrev om det för några år sedan (http://www.tatortstimotej.com/2007/06/18/brollopsidioti-ar-det-nya-svarta/), inte helt sammanhängande heller.

    • 11 april, 2010 7:49 f m

      Det är det jag menar med att reflektera och bestämma sig.

      (Fast jag tycker man får kalla sig feminist även om man bara kör.)

  26. 11 april, 2010 11:03 f m

    …hmm, ja, det känns allt vettigare att inte kalla sig för feminist (oavsett mina åsikter ;). Ärligt talat, vad spelar det för roll om man gifter sig eller inte, och vad man i så fall har på sig/om man gifter sig i kyrkan (eller kan man inte vara troende och feminist) oavsett om man är feminist/socialist/humanist?

    Däremot håller jag med om att det är märkligt att gifta sig i kyrkan för att det är fint eller ha kläder som man inte trivs i/vill ha, oavsett vad man kallar sig.

    Själv gifte jag mig i vit marängklänning (som f.ö. var både billig och bekväm), maken i kostym och med närmsta familjen närvarande såväl i kyrkan som på efterföljande middag/fest. för vår del var det inte aktuellt att lägga ut några (med våra mått mätt) enorma summor på bröllopet, men vill man/kan man så är det också okej.

    • 11 april, 2010 11:06 f m

      Jag tror att folk väcker såna här resonemang för man kan inte bortse från historien, och det finns olika åsikter om huruvida man kan ta beslut utan att ta hänsyn till hur de relaterar till historien. Typ: ”Äktenskapet/bröllopstraditioner/rostbröd har x y z historiska associationer, hur känner jag för det?” och sen får man bestämma hur man känner för det OCH huruvida man tänker låta det påverka ens beslut och handlingar.

      För många spelar det roll, och jag tycker det ska få spela roll.

  27. 11 april, 2010 12:33 e m

    har inte orkar läsa alla kommentarer så jag kanske kommer med nåt gammalt, men anyways:

    varför är det mer omoraliskt att lägga 200 papp på en grym bröllopsfest som man bjuder alla sina kompisar på än att spendera dem på att renovera tex köket? jämfört med hur barnen i afrika ™ har det är det ändå vansinnighetspengar slängda i sjön, spelar roll vilken sjö liksom. jag skulle lätt kunna lägga sjukt mycket pengar på en bröllopsfest, mycket hellre än att åka på nån form av lyxsemester eller kakla om mitt hem. 200.000 kanske är lite mycket även för mig, men det handlar ju bara om relativa referensramar. sen skulle jag inte tycka att det var värt att lägga lejonparten av pengarna på en vit klänning just, men riktigt juste mat i en riktigt juste lokal, det vore nåt! och att alla ska få komma.

    • 11 april, 2010 12:37 e m

      Jag talar bara för mig själv, men jag tror att det jag reagerar på är att man måste göra ganska mycket för att komma upp i 200 000 (även om jag uppfattade det som att den summan var för hela bröllopet), och bara en del av det är sånt som faktiskt gör festen grym och spelar roll.

      Grym fest är jag helt med på, det är alla de där detaljerna som jag tycker kan bli lite väl stora och som känns sådär kommersiellt skapade mer än något annat. Typ: Lokal och mat gör festen grym, dekorationer gör litegrann men egentligen bara till en viss gräns, och nu kommer jag bara för det inte på någon dyr konstig detalj.

  28. 11 april, 2010 12:47 e m

    jo, 200.000 är mycket, I agree, men det kanske det inte är om man tjänar mycket och verkligen inte behöver spara sig blå för att slänga en sån fest.

    sen undrar jag lite över varför just bröllop och pengar är skamförknippat. om man köper en stor flådig bil kostar den väl lätt en kvarts miljon? nog kan man hävda att den går att använda mer än en dag etc etc, men minnen från en fest som betyder mycket för stannar hela livet. är det ”sämre” att lägga pengar på en ickemateriell fest? eller har det just med brudens centrala roll i det hela att göra och utgår från samma ståndpunkt att kvinnors handväskor inte får kosta men männens leksaker ju är riktiga grejer som innehåller elektronik? asså jag har inte funderat över detta förut, men nu började jag just tycka att det känns lite fiskigt.

    • 11 april, 2010 12:57 e m

      Jag tror att man både uppskattar och minns festen lika bra utan ganska många av de dyra detaljerna – det är väl sällskapet och tillfället som gör det? Min personliga känsla är att det handlar mycket om idén om perfektion, som man ändå inte kan uppnå. Men ja, det är klart att man får göra precis som man vill, särskilt om man har råd med det.

      Om jag ska svamla helt fritt tror jag att det kanske mer handlar om att mycket av det som följer med idén om bröllop utgår från, typ, att det att bli gift är målet för alla kvinnor, och då ska segern fanimig firas och då om ingen annan dag ska du få vara prinsessa osv osv. Den här tanken om den MAGISKA dagen, som bygger främst på att du gifter dig, inte att du gifter dig med personen du älskar. Hm. Vet inte om resonemanget går fram? Menar alltså absolut inte att alla som gifter sig resonerar såhär, utan att det är en samhällelig diskurs och till viss del också en kommersiell sådan.

      Nu var jag för övrigt på väg att börja ranta om diamantindustrin men det orkar jag inte.

      Sen förstår jag inte en bil för en kvarts miljon heller, men jag är fel målgrupp för så många saker.

  29. caviargauche permalink
    11 april, 2010 5:58 e m

    Jag ogillar att bröllop och brudar alltid ska förminskas till något fjantigt, ”bridezillas”, utseendefixerat och hollywoodinspirerat. Det är att förlöjliga något som är väldigt viktigt för många människor, kvinnor som män.

    Jag saknar en vettig diskussion om äktenskap ur ett feministiskt perspektiv, för någonstans blir det bara jävligt lätt att håna det genomsnittliga 50,000 kronor-bröllopet, ingraverade ringar, bröllopsmässor och folks personliga val runt dessa traditioner. Det är som att man idag måste ställa sig över sånt där ”kvinnligt fjanteri”.

    Helt plötsligt är det fel att vilja ha en jättefest. Man ska ha något enkelt. Ingen vit maräng. Usch och fy. Helst ska man ha en 50-talsklänning från en second hand-affär, och gärna slava och stressa 25 timmar i köket själv för att kunna säga ”nä, vi ville bara göra något enkelt och hemmagjort. Ett charmigt spontant bröllop, som faktiskt ställer kärleken i centrum, inte som de där hemska stora bröllopen.” Det är påminner mig som samma falska bild av ”rätt” idealiserande av kvinnor som diskuterades genom indiekillars ”eko-runkande” till Zoey Deschanel (jag läste om detta på några bloggar för ett tag sen, kanske denna?)

    Pengar och stil är något man bestämmer själv, ett personligt val man gör som par. Jag och min blivande man lägger sjukt mycket pengar på vårt bröllop, för att vi vill. För att det är grymt roligt att kunna bjuda familj och vänner på en jättefin middag, med asgott vin och fri bar hela kvällen. Andra gifter sig i rådshuset, över lunchen. Det är också helt fantastiskt, om det är så man vill ha det. Och jag önskar att folk kunde prata lite mer om de förväntningar, roller, svårigheter, juridiska konsekvenser, ekonomisk gemenskap, sammanhållning, trohet, framtidsvision osv som man behöver tackla inom ett äktenskap, i stället för att hacka på kvinnor som tycker det är roligt att dekorera och designa borddukningar.

    Jag är trött på att ska behöva skämmas för att det faktiskt är helt jävla grymt fantastiskt roligt att gifta sig, och att det är helt underbart att få samla alla människor som man älskar, som får möta och umgås med alla människor som ens älskade partner älskar, och tillsammans bara ha det roligt, dricka mängder av rödvin och hylla kärlek, familj, vänskap och andra fantastiska relationer som existerar runt omkring en.

    • 11 april, 2010 6:23 e m

      Jag vet inte om jag kan skriva tydligare en gång till att det enda jag skrivit är att JAG skulle känna mig fånig i en maräng, det betyder inte att jag menar att någon annan är fånig i maräng. Jag är inte en marängtjej, bara. Och jag klär inte i vitt.

      Jag har också sagt flera gånger i kommentarerna att jag inte ställer mig emot stora fester eller mot nånting, egentligen, bara att det är flera saker där som jag inte förstår och att jag är skeptisk till vissa samhälleliga inställningar, och till bröllopsindustrin. Inte heller är det något fel i att tycka det är roligt att dekorera och designa borddukningar, det hoppas jag det inte verkar som att jag tycker.

      Det kanske är något i kommentarerna du reagerar på mer än bara min text för sig, men jag vill förtydliga.

      (Det var inte jag som skrev om eko-runkning till Zooey Deschanel.)

      • 11 april, 2010 6:51 e m

        Kan ngn, snälla, berätta vad eko-runkande är.

        • 11 april, 2010 6:54 e m

          Att runka ekologiskt, dvs till Rätt Sorts Tjej.

  30. 11 april, 2010 7:03 e m

    Det låter… som en totalt befängd term. Orimligt. Finns det en motsvarighet för kvinnor?

    Vad gör Zooey till Rätt Sorts Tjej? För att hon spelade vegansk hippie/blodpundare i ”True blood”?

    • 11 april, 2010 7:18 e m

      För att hon är en sån där snygg men inte bimboblond, lagom quirky tjej som framstår som intelligent och ”äkta”.

  31. 11 april, 2010 7:35 e m

    Oj, vad det snurrar i skallen efter att ha läst ditt inlägg. Det är liksom en intressant fråga om en fråga som egentligen inte är en fråga.

    http://ufo-fiffi.blogspot.com/2010/04/kan-en-feminist-gifta-sig.html

  32. sce permalink
    11 april, 2010 8:16 e m

    Jag tror många gifter sig för att dom tror att äktenskapet ska lösa den biten,ja jag tror att många tror det.

  33. 12 april, 2010 10:59 f m

    Det här är ju jätteintressant!

    Jag är gift sedan snart tre år tillbaka och har nog ärligt inte reflekterat över om giftermålet och min feminism skulle strida mot varandra. Men så var vi också noga med att hela bröllopsgrejen skulle vara vår grej, på vårt vis. Borgerlig vigsel med bara de närmsta närvarande följt av middag och fest på restaurangen jag jobbade på när vi träffades, där vi blev ihop, där vi förlovade oss… Vi la strax över 30 000 på middagen för 60 gäster, men lät övriga saker vara billigare. Det blev väl totalt 40000 med skor, kläder, ring och blommor inräknade, vilket vi finansierade med hjälp av vinsten från en lägenhetsförsäljning.

    Bröllopet var främst ett sätt att visa att vi vill leva ihop.

    Sen bytte ingen av oss efternamn (byta från ett vanligt -son namn till ett annat? onödigt) vilket gör att folk antar att vi inte är gifta, alternativt byter mitt efternamn till hans ibland. Det i sig kan jag tycka är lite lustigt ibland. Som t.ex. när vi var på en fest och jag inte hittade mig på bordsplaceringen eftersom jag stod med fel efternamn.

  34. 12 april, 2010 1:10 e m

    Oj vilken intressant tråd detta blev! Håller med om ursprungstanken med blogginlägget, att jisses – varför lägga så mycket pengar på en enda dag? Samtidigt så går det nog åt lite pengar om man vill ha en sjysst fest och inte låta gästerna betala. Om man inte vill laga mat får man ju köpa ett paket, och jag tror kuvertavgiften på de flesta ställen neråt sthlm går loss på 1000-lappen (och uppåt, uppåt), så även om man bara bjuder de närmaste kostar det. Trodde faktiskt medelsvensson gjorde av med bra mycket mer än 54000, så jag blev positivt överraskad.
    Jag var tidigare inne på att jävlar vilken fest det ska bli om jag gifter mig… men så fyllde jag trettio, fick min superduperfest, så nu är jag mer inne på att kanske göra ett litet bröllop bara för dem jag verkligen vill ha med. Kanske 20-30 pers i hembygdsgården där jag kommer från. Jag skulle lägga pengarna på ringarna (som man ska ha resten av livet) och bröllopsresan.
    Sen tycker jag att man gifter sig innan man skaffar barn – det är en bra mycket större committment att skaffa barn (eller huslån för den delen) tillsammans än att gifta sig. Lika bra att klara upp juridiken först.
    Nån som har tips på hur man gör ett bra borgerligt bröllop? De jag varit på har inte varit så bra – snabba, kalla, opersonliga. Kyrkbröllopen har varit finare, men jag är ju så okristen man kan bli. Nu låter det som att jag planerar, men jag bara kollar läget.. ;)
    http://sarixa.wordpress.com/

  35. Annika permalink
    13 april, 2010 11:49 f m

    Men alltså…vore det inte mer ofeministiskt att INTE gifta sig?

    Juridiken för ett gift par skyddar den svagare parten, som i många fall är kvinnan. Arv etc går inte att reglera lika väl i egna avtal, vad jag förstått.

    Bröllopsfester etc anser jag däremot vara en annan diskussion. :) Menar, man måste inte ha en stor fest. När bröllop var omodernt men de ändrade skattereglerna (sent 80-tal?) var det många som gifte sig i rådhuset i vanliga kläder och höll det hemligt. Det är ett avtal.

    Festa och leka prinsessa är nåt annat. Men säkert kul. :) Jag hade bara önskat att folk hade lite mindre fester oftare istället, så de inte kände att de var tvungna att bränna 100k på ett bröllop, när vi vet att ca 50% skiljer sig…

    • 13 april, 2010 11:51 f m

      Det är ett väldigt relevant påpekande. (Fast man kan ju tycka att det är ofeministiskt att ge efter för samhällets ondska i så fall. Eller nåt. =) )

  36. 24 april, 2010 6:52 e m

    Kan du inte visa fittan lite istället för att gnälla??

  37. Jag tycker du är... permalink
    24 april, 2010 11:29 e m

    Ew!
    Jag tycker du är…

  38. 25 april, 2010 7:43 e m

    Nu har jag till slut bloggat lite om kyrkvigsel: http://www.martaaxner.net/2010/04/25/vem-far-gifta-sig-i-kyrkan-och-hur/

  39. 15 augusti, 2011 9:33 e m

    Alla tjejer bryr sig inte om att plannera in i minsta detalj :-P Jag och min sambo diskuterar och har bestämt datum, men jag klarar inte av tanken att plannera var, hur och vilka som ska komma! Tanken skyggar inför sådana planer… är bara glad för ATT och för NÄR. :-)

Trackbacks

  1. Det romantiska är politiskt « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. Jag hade fel och det står jag för « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  3. År tre – recap « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  4. Om äktenskap och normer och normativitet « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s