Hoppa till innehåll

Tjåkis, en introduktionsföreläsning

10 mars, 2010

Hälsa är mer än bara en siffra skrivs det massa bra, framför allt om kroppar och vikt och självkärlek och sådär. Och jag känner att jag blir inspirerad, och lite hetsad att försöka ta tag i alla de där tankarna som vill ut. Jag har både skrivit och läst mycket om de här frågorna, på tidigare bloggar och lite varstans, men det är länge sen. Och det behöver sägas. (Jag har plockat fram lite gamla texter också och tänkte lägga upp dem typ i veckan.)

Men först känns det som att det behövs lite kontext.

Jag har alltid varit knubbig, mer eller mindre. Har alltid haft en problematisk relation både till min kropp och till mat. Under några år i tonåren varvade jag självsvält och (mildare? kan man säga så?) hetsätande. I perioder åt jag väldigt lite. Vägde mig varje dag, tränade i smyg på rummet. Hatade min kropp på alla de vis. Ganska klassiskt. Jag har blivit mer sams med min kropp, men jag har fortfarande dagar och perioder av osäkerhet och frustration. Det är svårt att tvinga hjärnan att lyssna mer på tankar om health at any size, om fat acceptance och fat pride och om luriga kvinnoideal än på den kritik inifrån och utifrån som de där kvinnoidealen bär med sig.

För ett antal år sen började jag träna och räkna kalorier. Var på gymmet till slut fem-sex gånger i veckan, drog ner mer och mer på vad jag åt, använde mig av matdagbokstjänster på nätet så jag kunde hålla koll på vad jag fått i mig och vad jag förbränt, så jag kunde kompensera åt ena eller andra hållet, och veta exakt när jag kunde unna mig något. Gick upp tidigt på invägningsdagar och drack lite kaffe så jag skulle bajsa och kunna väga några hekto mindre. Höll mig på rimlig nedgång, gick väl ner runt ett halvt  kilo i veckan, precis som det rekommenderas. Lyckades med styrketräning också se till att jag inte förlorade särskilt mycket muskelmassa utan mest fett (trots att jag skulle gått ner mer om jag låtit musklerna ryka också). Gick ner en sådär femton kilo på något år. Heja mig.

Men det tog upp så sjukt mycket av min tid och tankeförmåga. Läste på mer och mer, tänkte på vad jag skulle äta nästa gång, vad jag fick äta, vad jag ville få äta. Gick ibland och tränade två gånger på en dag, tränade hemma, gjorde utfall och knäböj i tvättstugan när maskinen tog för lång tid på sig. Ett tag var det en liten del av mig som tänkte att jag ska inte alls stanna när jag nått min målvikt, jag vill fortsätta tills jag blir allvarligt benig och folk börjar fråga om jag mår bra. Samtidigt som jag inte gillade hur mitt bröstben började synas ganska fort ovanför brösten, eller att mina händer och fötter blev seniga, långt innan någon skulle kalla mig mager, så ville jag att mina höftben skulle sticka ut ännu mer. Det var som att det var ett gäng väldigt olika Julior som skulle samexistera — som handlade, som kände, som observerade, som mådde. Inte bra.

Sen började jag plugga saker som tog mycket mer tid, och kunde i längden inte fortsätta träna lika mycket. Klarade mig inte heller på samma (o-)mängder mat. Tappade bort de lite galna rutinerna, på gott och ont. Gick lite i taget upp alla kilona igen. Förstås.

Idag saknar jag tränandet. Har inte riktigt hittat tillbaka till det. Det var svårt att tråckla runt pendlande och konstiga scheman, och jag gav väl lite upp. Jag kan sakna den där mindre kroppen också — men jag saknar inte det livet som ledde dit och följde med. Träningen kan jag nog komma igång med, om än i mindre utsträckning, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det där med mat. Jag äter relativt nyttigt, men jag gillar sött och fett, vad ska jag säga. Och jag är rädd för att ”tänka på vad jag äter”, för jag vet hur lätt det är att börja tänka för mycket, att hålla för mycket koll. Att försöka balansera en avslappnad inställning till mat med en skev kroppsuppfattning och känslomässigt ätande är inte lätt. Men jag försöker.

Så. Det var det. Då vet ni.

Tillägg: Lite tidigare texter härifrån om tjåkis: Om att smickra eller kamouflera, om befrielsen, om defekter, om att vara och säga tjock, om bikininoja, och om fett, feminism och populärkultur. Bör kanske lägga till taggen där också.

Annonser
38 kommentarer leave one →
  1. 10 mars, 2010 11:07 f m

    <3 <– för att du skriver så uppriktigt och ärligt och bra.

  2. 10 mars, 2010 11:07 f m

    Fint berättat. Det jag har mest problem med personligen är att varje dag måste vara ett förbannat beslut. Att det liksom aldrig går över, tankarna och det jobbiga. Och man är inte alltid lika ”duktig” och ”klok”. Inte alla dagar. Inte i alla situationer.

    Jag brukar alltid länka till det här inlägget, och nu gör jag det igen.
    http://bisonblog.blogs.com/kajen/2008/07/ofta-vljer-jag.html

    ”I en värld där det extrema är norm och det sunda extremt är det svårt att navigera rätt. För jag är inte alkoholist. En alkoholmissbrukare får hjälp i 12-stegsprogrammet för att sluta dricka. En matmissbrukare måste sluta och börja äta samtidigt. Det är som att låta en alkoholist dricka bara lite sprit varje dag.”

    • 10 mars, 2010 11:11 f m

      Ja, det är så evigt sant. Att det är i det närmaste omöjligt att låta mat bara vara mat — till och med när man gör ”rätt” så TÄNKER man på att man gör rätt. På vad alternativet skulle vara. Och så vidare.

  3. 10 mars, 2010 11:12 f m

    Bra där …

  4. 10 mars, 2010 11:52 f m

    I hear ya. Har också varit ”mullig” större delen av barndomen, och sedan gått till ”kurvig”, ”rund” eller helt enkelt lite tjock som vuxen. 2008 gick jag ner 13 kg genom att räkna kalorier och börja motionera, men nu har jag gått upp dem igen + 7 kg till. Alla fatshionistabloggar och flikr har hjälpt mig mycket med min tjockissjälvbild och gjort att jag vågar klä mig snyggare även när jag är stor, men; Jag går upp i vikt när jag mår dåligt. Att vara modell större är för mig ett resultat av olycka och sorg, av att tröstäta, tröstsittastill och komma in i en jättedålig ätcirkel. Så det är hemskt svårt att acceptera den högre vikten för mig.

    Sedan är det det här med att vardagen blir lite jobbigare. Antingen blir alla kläder för små, eller så slutar jag använda vissa klädesplagg för att de helt enkelt inte sitter snyggt, som jeans, skjortor och tighta kjolar. Handla kläder blir mer jobbigt än roligt. Jag vill inte gå till gymmet, inte gå ut, ofta inte gå på fester och vara störst osv.

    Vet att du inte har några fler svar än vad jag har, ville bara skriva lite om hur min vikt påverkar mig.

  5. 10 mars, 2010 11:56 f m

    Ja du Julia.. Jag har aldrig i mitt liv gillat min kropp, men jag har ALDRIG varit överviktig förrän i vuxenålder. Det hela startade med en kille som på skoj kallade mig tjockis i mellanstadiet å sen dess har jag trott att jag var tjock. Helt galet hur lätt man påverkas i den åldern. Nu har jag hittat mitt sätt att få till en bra kropp och en bra balans med träning och kost som inte kostar varken mycket tid eller tankar. Underbart!!
    http://www.metrobloggen.se/wallis

  6. 10 mars, 2010 1:43 e m

    Jag skulle kunna kopiera det där inlägget och låtsas att det var jag. För det är jag. Till och med den där delen att jag idag saknar träningen är jag. (Har dock fortf. tid kvar på två olika kaloriräknar-sidor). Skönt att höra att man inte är ensam i världen. Men hur går man vidare? Man får det ju upptryckt i ansiktet rätt ofta att man borde gå ner i vikt (hämta ut p-piller -> vill du träffa en dietist? och varje gång det står nyheter (40% i Sverige (typ) är överviktiga) tar jag åt mig personligen -> förlåt att jag är tjock och förstör statistiken). Blargh. Fattar inte varför de måste göra choklad så himla gott.

  7. Anna Loverus permalink
    10 mars, 2010 1:53 e m

    Jag är Idag där du var förut. Framförallt går jag runt och tror att folk inte skulle tycka om mig om jag gick upp några kilon. Så jag lägger på ett smile och hoppas att ingen genomskådar osäkerheten.

    Samtidigt som jag vet att det är mig och inte min kropp som folk faktiskt värdesätter.

    Ändå går jag runt och tror att jag är ful, det sitter så djupt i mig. Jag försöker acceptera den kropp jag har, ta väl hand om den och fokusera på annat som känns mer givande. Men det är svårt, det ända man kan veta säkert är att man hittar fel i allt om man letar.

    Det är bra att du belyser det. Det får mig att fundera och det ger mig perspektiv!

    • 10 mars, 2010 1:55 e m

      Tack! Jag tror att man måste prata om det högt för att kunna bearbeta det; när saker kommer ut i luften blir de ofta lättare att hantera och titta på.

  8. 10 mars, 2010 2:20 e m

    Jag var livrädd för att bli tjock. Jag blev det när jag var liten. Jag trodde att jag aldrig skulle få vara snygg eller ha roligt eller känna mig bra om jag gick upp i vikt. Sedan dess har jag i två omgångar börjat äta medicin som gjort att jag gått upp i vikt. Nu är jag tjock på riktigt och har slutat vara rädd. Det värsta jag kunde tänka mig (rent kroppsligt alltså) hände och det var banne mig inte så farligt. Jag har ändå alltid trott att jag var tjock, även när jag hade storlek 36. Nu vet jag att jag är det, och det är helt OK. Det enda jag oroar mig för nu är att andra inte ska förstå att min vikt är ett val — jag vet att jag kan gå ned, om jag skulle tycka att det var värt besväret. Men jag gör inte det. Jag är nöjd som jag är. Jag vill bara inte bli sedd som ett misslyckande för att jag har mer kroppsfett än andra.

  9. 10 mars, 2010 2:54 e m

    Så otroligt bra och viktigt, Julia.

  10. 10 mars, 2010 3:10 e m

    Så otroligt viktigt det Annan skriver tycker jag. För när man pratar om ideal handlar det så mycket om ens eget huvud. Men ideal är inte bara självbild, det är vad andra tycker också (no shit! men faktiskt, lite bortglömt) . Och så otroligt b att det inte räcker med att vara nöjd själv, steg två är att motivera att man är det för omvärlden. Och det är en omvärld som inte bara har estetiska preferenser, utan lägger in moraliska värderingar i dem. Övermäktigt!

  11. 10 mars, 2010 6:05 e m

    Jag har sluppit undan viktkomplex i mitt liv, men jag avskyr hur omgivningen tar sig friheter att kommentera och försöka pådyvla ett tänk jag inte har. Först var det ”tänk på vad du äter” när jag var tjockare och lycklig, sedan var det ”du ser så otroligt välmående ut” när jag gick ner 15 kg när jag var deprimerad och aptitlös. Fuck’em all, deala med era egna problem iställelt för att försöka ge mig några, känner jag.

  12. Ett fan permalink
    10 mars, 2010 6:51 e m

    För vad det är värt, så tycker jag du ser fulländad ut som du är.

  13. Karin permalink
    10 mars, 2010 7:10 e m

    Åh, så bra. Tack, för att du är så ärlig. Känner igen mig så mycket! För mig har det handlat om att jag under gymnasiet hade en ”bra balans” då jag tränade regelbundet och ”kunde” äta ganska mycket som jag ville och höll samma utseende (fast jag även då tänkte lite på mat och nojjade över ”magen”). Sen flyttade jag utomlands, tränade inte, festade mer… Och sen dess har det bara varit en uppåtgående utseendekurva (vill inte prata om vikt, bryr mig inte om vad kilona säger, men om hur kroppen ser ut, och det behöver inte alltid hänga ihop…), hur mycket jag än tyckt att jag ”försökt”, inom ”hälsosamma” ramar (vilket under flera år var att följa de ”normala” råden från tidningar och livsmedelsverket om lightprodukter, färre kolhydrater, mindre portioner… mindre av allt! Vilket jag fick beröm över av en dietist! Lite galet, tycker jag i efterhand) Hunger, magproblem, väldigt mycket tankar på mat och måltider… Sen vände jag, åt LCHF-kost ett tag, och även om det kändes för extremt i längden så fick det mig iaf att släppa ”fetträdslan”, att inse att jag kan vara mätt längre än 2h, och samtidigt på nåt sätt också uppskatta min kropp mer precis som den är! Inse att jag kommer inte komma tillbaka till gymnasiets utseende, och att jag är jävligt fin och bra precis som jag är. Nå, jag jobbar på att känna så genuint, men, insikten finns där i alla fall.

    Oj vad långt det blev. Men tack för att du skriver om detta! Det är verkligen värt att uppmärksammas. Och det som Annan och sofia d skriver om, om att kunna känna ett behov av att motivera sitt utseende för omvärlden, det är också intressant och viktigt!

  14. 10 mars, 2010 7:53 e m

    Åh, roligt att du skriver om det här. Det behövs!

  15. 10 mars, 2010 8:00 e m

    Mycket, mycket bra. Och viktigt.

  16. 11 mars, 2010 5:10 f m

    Så himla bra, ärligt, skrivet Julia.

    Även det Annan skriver ljuder igenkännande i mig.

    Jag funderar nog lite till och bloggar om det.

    Ser fram emot de kommande texterna här!

  17. 11 mars, 2010 7:17 f m

    Har (och är väll även idag till viss del) varit precis på samma ställe, alltid varit lite rund men gick på allvar upp när jag började min medicinering. Det är ett tungt men ett mycket viktigt ämne att ta upp och diskutera omkring. Det är väldigt starkt av dig att så öppet och ärligt berätta om det.

  18. 11 mars, 2010 8:46 f m

    Gud vad jag känner igen mig. Jag har ”alltid” varit tjock (inte alls alltid inser jag nu, men då tyckte jag det) och i princip alltid bantat.

    Efter andra barnet var jag kraftigt överviktig, på riktigt. Dock lyckades jag gå ner mellan 20-30 kilo och har nu ca 8-9 kilo kvar till normalvikt. Men här är jag fast. Jag har haft dessa 8-9 kilo kvar i två år nu och jag bantar konstant. Jag svälter mig på dagarna och svullar på helgerna. Jag tänker på vad jag äter och på mitt utseende och på hur jag ser ut hela tiden. Då menar jag verkligen Hela Tiden.

    Någonstans har det ändå nått mig att jag har hållt samma vikt i två år. Det är en vikt som jag trivs någorlunda i, det är en vikt som visserligen är för hög, men som ändå passar mig på något sätt. Det är en kropp som känns som ”jag” och jag kan känna mig snygg i den. Varför ska jag då tvinga mig att må dåligt året runt, varför ska jag låta bli att äta/äta för mycket, varför ska jag plåga mig själv istället för att bara vara nöjd?

    Frågan är väl hur mycket lyckligare jag skulle bli av dessa 8-9 kilo som ska bort, för att det ska väga upp (pun intended) att vara såhär besatt i så många år…

  19. 11 mars, 2010 12:30 e m

    Tack för alla fina kommentarer. (Lite för trött och upptagen för att hinna svara på var och en just nu.)

  20. 11 mars, 2010 7:40 e m

    En gång på en föreläsning för dem år sen åt jag en liten mjölkchoklad, kanske 40 gram. Jag sa till tjejen som satt bredvid att oj, nu får jag gå hem istället för att ta bussen och hon tittade på mig som jag var ett ufo. Jag tror jag fattade då att jag hade blivit knäpp av bantning.
    Det går ju att vara smal, men man blir en så himla tråkig person. Särskilt om man älskar mat. Att jämt tänka vad man blir minst fet av istället för vad som gör en lyckligast. Blä.

  21. 12 mars, 2010 10:22 f m

    Håller helt och hållet med problematiken med att vara tjock och vad folk tycker om det. Min syster har frågat mig ett flertal gånger om jag funderat på att gå ned i vikt, och följt upp med att ge mig råd om mindre portioner, tänka på vad jag äter och träna lite mer. Jag har tänkt på att gå ned i vikt, men tycker ofta att det tar upp för mycket tid i min vardag(precis som du säger) att tänka så mycker hela tiden på vad och hur mycket jag äter, och jag tränar boxning tre gånger i veckan. Det som stör mig är att hon ju inte bara kommenterar min kropp och vikt, alltså min yttre person och avfärdar den som felaktig, men antar också att jag inte tänkt på det eller inte vet hur jag ska tackla det, och alltså fördömer hela mig! Som att jag är tjock för att jag inte är medveten om att träning och god kost är bra för dig. Hon antar ju också att jag äter onyttigt och inte tränar, vilket är långt ifrån sant.
    Jag fick dock lite upprättelse då vi var ute och sprang tillsammans och det blev uppenbart att jag hade mycket bättre kondition än henne. Det visar alltså att vikten inte nödvändigtvis säger mycket om hälsan.

  22. Anna permalink
    15 mars, 2010 11:14 e m

    Det här med mat och träning alltså, det är verkligen ett gissel.
    Det är så svårt att hålla det på en normal nivå åt båda hållen, särskilt om man är som du och jag, såna som alltid varit knubbiga och alltid haft en konstig relation till mat på något sätt.

    De senaste åren har jag inte tränat alls och nästan inte alls tänkt på vad jag har ätit. Jag har inte gått upp våldsamt mycket i vikt som man skulle kunna tro, men sen jag slutade gymnasiet så har jag ju ökat några kilo, det vet jag. Så nu har jag börjat simma. Jag försöker intala mig att jag gör det för att jag ska må bra och bli starkare, men innerst inne tänker jag bara i bantarbanorna; jag gör inte detta för att må bra utan för att gå ner i vikt. Som sig bör, som jag borde vilja. På ett sätt känns den motivationen bra, jag skulle gärna tappa några kilo, men alltså, vilken tid det tar! Att ständigt tänka på vad man ska äta, hur mycket, att vara hungrig, att tänka ”nu avstod jag från att äta, nu var jag duktig”. Det känns så onödigt. Det känns som att gå tillbaka till tiden när jag var 14 och hatade min kropp. Jag trodde liksom att jag kommit längre än så. Jag gillar ju min runda kropp! Och jag älskar att äta god mat och unna mig något sött ibland. Men något inom mig kan inte acceptera det, något inom mig hetsar mig att köpa Alli eller gå på pulverdiet för att snabbt snabbt snabbt tappa kilon. Det är så vedervärdigt att träning alltid ska bli förknippat med viktminskning..

  23. 16 mars, 2010 4:48 e m

    Mina tankar berör Helens och Agnes kommentarer.

    Jag blir också tjock när jag mår dåligt. Tröstäta och tröstsitta still – you betcha! Och den onda cirkeln är så mycket större och komplex än det förenklade (jag tycker att) man hör: man tröstäter, blir tjockare och tröstäter för att man är tjock och blir tjockare av det, typ.

    När jag dippar så sätter jag mig ner, blir tjockare, får ont i ryggen, vill ingenstans för byxorna är svåra att knäppa och topparna asar upp i midjan, oroar mig över min ekonomi, jag har inte råd att köpa nya kläder, blir sittande och deppar, och det är inte bra för produktiviteten och inkomsterna, går inte ut och dansar för jag jobbar inte det jag behöver, så jag är inte värd att roa mig, sitter mer, i soffan, får mer ont i ryggen, tittar mer på TV, blir deppad av det jag ser, repeat until fade.

    Om att få komplimanger när man går ner i vikt – va fan. Jag är en sån som går ner i vikt när jag mår bra och är aktiv och rör på mig. Men många magrar när de blir deprimerade. Hur kan man utgå från att det är positivt? Senast jag gick ner i vikt drastiskt (drastiskt i kilon, inte över tid) fick jag komplimanger från ytliga bekanta, från kollegor. EN person kommenterade min omfångsminskning med orden ”Du har gått ner i vikt – är det bra eller dåligt?”. Heder.

    Och OM det nu är så att det är positivt – va fan i alla fall. För vad säger komplimangerna, om inte: ”Du är finare nu än du var förut. Bli inte som du var förut, tack.”

    Det är väl en sak om man vet att någon har ett projekt på gång, men det här var ju inte så. Och jag hade visserligen gått från min hittills högsta vikt, men jag var nog inte mer än ”medelöverviktig”.

    Jag har, som många andra här verkar det som, under min uppväxt trott att jag var tjock. Det var jag inte. När jag ser bilder på mig som 13-åring – SPINK! Och när jag hittar nån klänning jag hade som 19-åring – PYTTE! Men saken är den att det handlar ju inte om tjock, det handlar om STOR.

    Som flicka lärde i alla fall jag mig att flickigt är LITET. Liten är söt, är tjejig. Mindre än killarna – det blev viktigt att vara … ja när? Jag vet inte riktigt. Men vilken fasa att vara stor. Och det räcker ju med att vara lång för att vara stor. Jag var lång. Och hade störst fötter. Och därför växte jag upp i tron att jag var tjock. Satan alltså.

Trackbacks

  1. Goddagspilt yxskaft « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. Klarar du av att inte träna en vecka? « Skriv det på näsan!
  3. Några snabba bloggtips på samma tema: « Linna Johansson
  4. År tre – recap « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  5. Vikt, ideal och kroppssyn | i am SAn
  6. Tjock? (del 1) | body acceptance

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s