Skip to content

TV-reporter, så funkar det:

21 augusti, 2009

(Pretentiös underrubrik: ”En dag i Julia Stepanovnas liv”.)

Folk är ofta nyfikna på mitt jobb och hur det funkar, så jag tänkte att jag kunde dra igenom en vanlig arbetsdag. (Inte för att folk jag träffar på fester garanterat läser min blogg, men ni kan i alla fall få veta.)

Jag börjar halv nio, och då tittar jag på kvällens och morgonens sändningar, läser lite andra medier, kollar min mail. Vid nio har vi morgonmöte, och då diskuteras sändningarna och dagen planeras. Då får man generellt ett utlägg, det vill säga vad man ska göra den dagen. Det kan vara så pass uppstyrt att redaktören (eller man själv eller någon annan) redan bokat intervjupersoner, eller halvuppstyrt så att man får lite instruktioner och önskemål — eller så får man bara en beställning om att ”göra nånting på” en grej. Så får man själv räkna ut hur man bäst ska berätta om det (självklart med hjälp från redaktörn om man behöver spåna lite). Man får också veta ungefär hur långt inslaget ska vara, och när det är tänkt att gå. För det mesta jobbar man till kvällens sändning, eller till morgonen därpå, men ibland gör man också burkar, alltså inslag som antingen ska gå vid ett bestämt senare datum, eller sparas till när de behövs för att fylla en sändning.

Sen beror det förstås lite på vad man ska göra, och när och hur långt bort, men generellt så läser man då in sig lite på frågan, och plockar ihop sin utrustning. Vi jobbar alla som videoreportrar, vilket betyder att vi intervjuar, filmar och redigerar själva. Så jag tar en kamera, sätter i laddat batteri (och tar med extra om jag ska filma mycket) och tömmer minneskortet om det inte är gjort. Sen drar man iväg — ibland bara några gator bort, ibland till Enköping.

På plats gör man intervju och tar helst sjukt mycket klippbilder. Översiktsbilder, halvbilder, närbilder, bilder med skärpedragningar eller roliga vinklar eller panoreringar eller zoomningar. Bilder på gubbar och tanter som går genom korridorer och in på sina kontor, när det vill sig illa. Ibland gör man flera intervjuer med olika personer, och kanske åker till någon ytterligare plats och tar fler bilder. Ofta visar man inte en och samma bild i mer än fyra-fem sekunder. Om man då behöver bildsätta säg en minut reporterprat, kanske lägga lite bilder över en intervju som är lång så den inte blir tråkig, så blir det många bilder man behöver, särskilt som man inte alltid vet vilka som kommer funka sen — det kan bli konstiga associationer med det som sägs, eller så blir rytmen konstig. Helst ska man ha med sig så mycket bilder hem att man inte använder hälften. (Och så blir man ledsen för de var ju så snygga!) Och så gör man ibland en ståa eller ståuppa, där man själv pratar in i kameran.

Väl tillbaka på redaktionen tankar man in materialet i en redigeringsdator. Helst ska man redan då skriva in en påa, alltså en påannons som programledaren läser innan inslaget, i programmet där sändningarna pusslas ihop. Sen jobbar folk lite olika — jag brukar göra så att jag tittar igenom intervjuerna och plockar ut ett par bitar som jag tycker verkar bra, så kallade synkbitar (en intervju kallas för synk). Sen skriver jag speakertexter eller spikar som binder ihop inslaget, och helst leder bra mellan synkbitarna. Sen lägger jag på klippbilderna, och sen är det finmeck. Hur länge bilder ligger, kanske testa olika ordning, fixa så ljudnivåer och övergångar ligger bra, och så. Eventuellt gör jag flera olika versioner i olika längder.

Sen skickar jag det till en sändningsdator i Stockholm, och lägger på namnskyltar via ett separat program.  De flesta dagar lägger jag också upp det på webben och gör en liten artikel, men den processen har massa tråkiga steg mellan program så den drar jag inte.

Ibland jobbar man kväll, då börjar man två och jobbar till tio. Ibland betyder det att man går på något som händer sent och gör ett inslag, eller att man klipper om andras inslag till sena sändningen eller morgonen därpå. Det varierar. Om man jobbar morgon börjar man fyra och slutar tio.

Det var det, i grova drag. Breda streck. Eller nåt.

(Fotnot: Vissa termer skiljer sig mellan olika arbetsplatser. Vi kallar det för en vox eller voxpop när man frågar folk saker på stan; andra kallar det för till exempel enkät. Vi använder i det nya systemet begreppet elive-bilder för bilder som rullar medan programledaren läser ett telegram, och elive+säg när det följs av en synkbit. Det senare kallas också för upplägg — men på SVT för en Palinare, efter Olle Palin.)

Annonser
16 kommentarer leave one →
  1. 21 augusti, 2009 10:58 f m

    oh jävlar, hinner du alla de där momenten under en dag?

  2. 21 augusti, 2009 11:02 f m

    Ja. Och några till.

  3. 21 augusti, 2009 11:03 f m

    men shit, det låter jättestressigt. eller? är imponerad.

  4. 21 augusti, 2009 11:11 f m

    Intressant!

  5. 21 augusti, 2009 11:23 f m

    Ibland är det stressigt, ibland är det inte. Men ja, det är ganska mycket.

    Björn: Ja nu vet du!

  6. 21 augusti, 2009 11:30 f m

    Men om man är själv med kamerna och gör en sådandär ”ståa”, sätter man då kameran på ett stativ och pratar själv in i den?

    Och följdfrågan på det: Ser det inte lite tokigt ut då?

  7. 21 augusti, 2009 11:45 f m

    Ja. Och lite ja.

  8. 21 augusti, 2009 1:07 e m

    julia, får jag rippa din så funkar det-idé? tänker att alla borde vilja läsa om mitt yrke också, hehe…

  9. 21 augusti, 2009 1:31 e m

    Självklart! Kör hårt. =)

  10. Masja permalink
    21 augusti, 2009 6:02 e m

    Vad kul, nu vet jag äntligen vad du håller på med. :-) Jag undrar om det skulle vara lika roligt om jag beskrev vad jag gör under en arbetsdag. Fast det måste förstås vara under terminstid.

  11. 21 augusti, 2009 7:25 e m

    Ja, Masja, berätta du med!

  12. 21 augusti, 2009 11:14 e m

    Det låter spännande! Vad har du gått för utbildning?

  13. 22 augusti, 2009 6:17 e m

    dummie: Jag har en magister i filmvetenskap, sen har jag gått journalistlinjen på JMK, gamla journalisthögskolan i Stockholm.

  14. 5 november, 2012 2:27 e m

    och om man vill bli en nyhetsreporter hur gör man då ??

Trackbacks

  1. Two can be as bad as one « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. Christians digest for July 10th | Christians lifestream

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s