Hoppa till innehåll

Pray it won’t fade away

15 augusti, 2009

Elin twittrade att hon höll på att börja grina av Beyoncés ”Halo” i studion. Privatmeddelanden följde.

Jag: Har jag sagt att jag funderade på ett inlägg om varför så många går igång på Halo? Med murar och att lova sig själv att inte falla och allt.
Elin: Alltså jag har inte gillat låten förrän idag när jag stod utmattad och livstrött i studion och ba naj inte börja lipa.
Jag: Man ba ”Ååå såsigt. Bah.” Sen slår den i precis rätt/fel tillfälle och man förbannar och älskar Bey-bey.
Elin: Ja såsig var rätta ordet.

Jag har verkligen funderat på det där. Det är flera som sagt att det är liksom deras låt, både personer i och utan(för) relationer. Och jag tror det är för att den lyckas slå an så många av de där sakerna som jag skrivit om förut — balansen mellan rädsla och mod, mellan att ge upp och att hoppas, att inte vilja och vilja.

Vi är så många som bygger de där murarna. Murarna runt oss själva, runt våra ömmande svidande hjärtan och runt våra känslor. Vi lovar oss själva att inte falla igen, att nä fy fan, nu räcker det, aldrig mer och ingen chans.

…men vi vill. Lite grann vill vi, vi vill att någon ska om inte riva murarna så klättra över dem, för att vi är värda det, för att de vill få vara med där innanför. Men helst att murarna bara ska kollapsa som frigolit och marshmallows, oförmögna att stå emot. Vi vill få falla, tryggt och mjukt och lyckligt, så det nästan inte känns som att falla — kanske som att falla i slowmotion, filmiskt och med håret fladdrande, ner på en vackert bäddad säng, eller kanske i gräset fast vadderat så man inte slår sig.

Och ibland, kanske, är det någon som kommer och får bryta mot alla reglerna vi satt upp, får komma in och bli allt vi ser. Vi låter oss själva bryta mot alla reglerna. Eller vill. Vi tar alla de riskerna.

Men vissa av oss har också minnet av att slitas lite mellan de där hårda reglerna, de stenristade tankarna om vad som är OK och vad vi accepterar — som kanske innebär att vi då hellre är ensamma — eller att ta det man får, gilla läget, och eventuellt må dåligt och känna sig billigt köpt och som något slags känslomässig sell-out. Då blir det där med att få bryta mot alla regler inte lika vackert längre. Eller är det det? Den stora riktiga kärleken är ju den som överkommer svårigheterna, den som man måste jobba lite för. Tänker vi oss. Den som vi uppoffrar oss för, nästan offrar oss själva och de där som vi var nyss, de starka och egna och bestämda, som var säkra på vilka vi var och vad vi ville.

Då kanske vi låter någon bli allt vi behöver och lite till. Och frågan är hur bra det är egentligen. För någondera parten. Oavsett om det håller eller inte.

(Hela grejen om änglar och glorior tänker jag ens inte ta upp, för då mår jag nog bara illa.)

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. 15 augusti, 2009 8:00 e m

    Det som man ogillar men inte kan stå emot slår på något sätt an så jävla hårt. Undrar om B vet vad hon har ställt till med?

  2. 16 augusti, 2009 1:27 f m

    Du är så jävla bra!

  3. 16 augusti, 2009 1:32 f m

    Itsgonnabefine: Ja. Och nej. Eller så kanske hon gör.

    Steelwheels: Å tack!

  4. 16 augusti, 2009 6:12 e m

    Vadå såsig? Det är ju årets låt typ, igenkänning eller ej. Stå för att ni gillar Beyoncé så kommer era liv bli bättre.

    last.fm/user/AgnesA

  5. 17 augusti, 2009 8:43 f m

    Agnes skriver bra om Beybey-cred här: http://bastjustnu.blogspot.com/2009/08/dagens-postfestivaliska-stresssyndrom.html där jag också svarar, vilket jag glömde göra här men gör nu, att jag faktiskt helt oironiskt gillar Beyoncé men inte var så förtjust i just den här låten i början. Jag tyckte den var just såsig. Och att refrängen var lite väl repetititititititiv, till och med för min smak.

  6. 17 augusti, 2009 1:01 e m

    Remember those walls you built? Well, baby, they’re tumbling down.

    :)

  7. Mia Ankarvall permalink
    23 augusti, 2009 6:33 e m

    Det skumma är att den stora kärleken verkar få oss att växa till men samtidigt ge plats för den andre att göra det. En paradox jag gillar. Förmodligen har väl den rätta sortens stora kärlek svaret på det där medmänskliga som inkluderar ”du & jag” på ett sätt som både är subtilt och medvetet.

    Jag gillar den där känslan om att veta att man är på rätt väg, men att man inte vet vart det leder. På något vis utvecklas man alltid när man älskar. Om man ser till att älska sig själv samtidigt vill säga. Annars har man nog inte koll på vad kärlek är, då är det nog mer bara behovsuppfyllan.

    Kärlek kanske är att fylla andras behov samtidigt som man öppnar för att någon annan ska kunna fylla ens egna. Jag tror man har en mur så länge som man inte vet med sig sina egna behov, eller så länge som man bara erbjuds ett substitut för det man verkligen behöver. Tack och lov för murar säger jag bara. I annat fall så skulle man vara arenan för de där grandiosa som vill visa sig älskvärda men inte vet ett dugg mer än egoboost.

    Håller med om att låten växer med tiden.

  8. Linda Wenneson permalink
    25 augusti, 2009 8:28 e m

    Den svenska versionen är nästan stråt vassare:

    Kram Linda

  9. 25 augusti, 2009 8:42 e m

    Oj, den hade jag helt missat.

Trackbacks

  1. Two can be as bad as one « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  2. Remember those walls I built? « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s