Skip to content

(Men använd inte ordet värdegrund. Tack.)

25 juni, 2009

(Den här texten har legat och blivit pillredigerad i ett antal månader. Jag insåg att det var dags att släppa sargen för så himla komplicerad är den inte. Varsågoda.)

Jag kan tycka att det är bra med principer. Och att hålla fast vid dem. Att ha riktmärken och integritet och allt sånt. Ännu mer när det är svårt — att kunna stå på sig även när folk, inklusive man själv, blir lidande.

Det jag däremot kan ha svårt för är när folk håller fast i principer för principens skull. När en fråga, ett ställningstagande, får något egenvärde i sig, blir större än allt annat. Och just med relationer blir det så påtagligt, när vänner och bekanta (och jag är verkligen inget helgon själv) får för sig att det är viktigt att vara en viss sorts person — oftast att vara något slags Stor Människa. Att när verkligheten och kartan inte stämmer överens är det kartan som får gälla, oavsett hur dåligt man själv eller någon annan mår av det. Gärna så att man kan visa för alla andra att man Kan (och kanske är lite bättre än de andra, för principerna ska gärna delas med av till andra).

Exempel: Att det ses som något slags seger, ett tecken på vilken fantastisk människa man är, att vara vän med sina  ex. Att det har just något slags egenvärde, och är något man ska anstränga sig för att åstadkomma.

Ja, det är klart att för det mesta blev man ihop med någon för att man gillade dem som person, och det kan vara ledsamt när någon som var en del av ens liv försvinner. Men för det mesta gör man också slut av en anledning. OCH för det mesta är det den ena parten som gör slut, vilket innebär att den andra har en hoper känslor, både positiva och negativa kvar att hantera. Härav följer att det kanske inte är det allra bästa att fortsätta umgås, till och med om man undviker att prata om nya romantiska äventyr. Eller? Man kan absolut vara vänskaplig, till och med vän, med ett ex. Men om det inte känns bra ska man inte fortsätta pressa bara för att.

Exempel: Att envisas vid att hålla fast vid att ha en öppen relation, oavsett hur jobbigt det kan vara i allmänhet eller i stunden, att det blir viktigare att vara sådär frigjord och lite bättre än alla andra även om man egentligen skulle behöva säga ”du, kan vi pausa det ett par veckor? pallar inte just nu” eller kanske inte pallar alls. (Eller att envisas med en monogam relation, för den delen.)

Exempel: Att också vara den frigjorda fina öppna människan som ligger runt en massa, med vem som helst var som helst när som helst hur som helst. Även om det kanske egentligen skaver och inte känns helt hundra, man vill egentligen vara ihop med folk man ligger med, man har inte sådär jättehög sexdrift, eller vad det nu kan vara.

Exemplen fortsätter; ni kan säkert komma på ett gäng själva.

Det jag menar är att man är inte en sämre människa för att man är kompis med sina ex heller, eller har en öppen relation eller ligger runt — men de har inget egenvärde i sig om det är så att det inte funkar för en. Och det är så tröttsamt, så ledsamt, så frustrerande när folk nästan går isönder för att de så desperat ska vara den sortens människa som klarar av saker de egentligen inte klarar av (till och med om det bara är just då).

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. 25 juni, 2009 4:28 e m

    Word Jullan, verkligen.

  2. 25 juni, 2009 5:41 e m

    Tack.

  3. 25 juni, 2009 6:39 e m

    Så jävla mycket word. Jag har väntat på det här inlägget och det vet du.

  4. 25 juni, 2009 6:43 e m

    Ja, jag vet. Varsågod. Och tack. =)

  5. 25 juni, 2009 9:42 e m

    Jag skulle vilja att du utvecklade det hela mer konkret för du är något intressant på spåren men jag kan inte formulera vad själv.

    Jag tycker att man ska skilja på att saker kan ha ett egenvärde för en själv men inte för andra.

    För mig är det väldigt viktigt att ha en god relation till mina ex (av olika anledningar). Men det vore förmätet att tycka att de som inte har det är sämre människor.

  6. 25 juni, 2009 11:45 e m

    Vad är det du vill att jag ska utveckla.

    Jag menar väl med egenvärde i det här fallet att det är något som bara Är Bra, oavsett verklighet, eller hur man ska säga.

  7. Tina permalink
    26 juni, 2009 8:12 e m

    Bra, bra! Har tänkt på att ibland förekommer principer liksom åt andra hållet också. T.ex. att man har principen att otrohet absolut inte går att förlåta, trots att man kanske inte alls tycker att en otrohetsincident är lika påfrestande som det ofta anses att man bör tycka.

Trackbacks

  1. Berusning är default mode « Isabelle Ståhl – istället för sömn
  2. Värdegrund – sunt förnuft – fördomar – diskriminering « Kristen Vänster
  3. Two can be as bad as one « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.
  4. Om äktenskap och normer och normativitet « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s