Hoppa till innehåll

We are family, I got my big sista with me

6 juni, 2009

Det är svårt att förklara vilken ro jag kan få av att få prata med min syster — även om hon säger saker som ”vill du ha mat nu eller ska du vänta och äta med de vuxna?” och även om ron ibland förtas lite av sådär arton stojande-dramatiska-krångliga-ledsna-hungriga-sällskapssjuka barn (ok, de är fyra, men det handlar om kvalitet som övergår i kvantitet på något sätt).

Det är en ro i själen som kommer lika mycket av att vi skrattar så vi tjuter av helt absurda små saker — när jag gör något slags full Martin Ljung som säger ”uschäkta fröken var e schtanniolen” och syrran får något förklarat i blicken och piper andfått ”foliehatt!” och viftar trattigt ovanför huvudet och barnen sticker in huvudena och tittar på oss som att vi borde låsas in — som av att vi sitter till långt in på natten med nästan-glömda glas vin och pratar om kärlek och rädsla och livet och dåtiden och framtiden och att göra avkall på sig själv (och jag inser en hel del tidigare omedvetna saker när jag får säga dem högt, när syrran ifrågasätter och jag måste förklara både för henne och mig själv) och jag missar sista bussen och blir nedbäddad i en soffa i en Leningrad Cowboys-tröja.

Vi pratade (igen) om varför vi aldrig ryker i luven på varandra fast vi kanske borde, den hårdföra katolska familjemodern och den förvirrat-ateistiska amoraliska singeltjejen, men det är nog något med att vad fan som än händer är vi släkt och kommer inte ifrån det hur mycket vi än skulle hata och inte prata med varandra, och då kan man lika gärna utgå från ömsesidig respekt och se var man hamnar. Eller nåt. Men också att vi båda två är den övertänkande typen som nästan hela tiden känner efter och omvärderar, även om vi för det mesta kommer fram till att vi hade rätt hela tiden. Så jag vet att även om jag inte förstår och håller med så är hon inte bara en medjamsande relischös galning. Och i gengäld är inte jag bara en samhällshjärntvättad ängslig hipster. Typ.

Samtidigt finns det många frågor där vi tycker nästan likadant, fast av helt olika anledningar, från helt olika håll. Och det är ganska roligt.

Det är en ynnest att ha henne, att ha henne att prata med och att ha någon som förstår mig lite grann och har varit med så länge att hon kan säga att jag har blivit en bättre människa, att jag inte bara är knäpp — men också när jag faktiskt ska skärpa mig och sluta jiddra börja trolla. Att ha någon som är så lik mig men också så olik att hon kommer med de där nya infallsvinklarna — eller att jag kommer på dem för att jag släpper ut tankarna i luften. Och samtidigt att känna att jag ibland får henne att inse saker, att hon också har någon nytta av mig mer än att jag är lite rolig och sätter in i diskmaskinen.

Jag vet att jag är lite sådär känslosåsig nu. (Fast jag är nykter. Igen.) Oroa er inte, det är ångest och snorkigheter på G också.

One Comment leave one →
  1. LisaW permalink
    7 juni, 2009 6:14 e m

    Jag var inte beredd. (På detta blogginlägg.)
    Nu är jag ju fukt-ögd.

    Finfina lillasyster.
    Love you.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s