Hoppa till innehåll

Då var jag en av Dom andra…

16 maj, 2009

… eller ”när var jag inte en av Dom andra?”

Det kommer väl inte som en nyhet för någon som läst ett tag att jag var mobbad när jag var liten. Det var både regelrätt mobbning — som lågstadiekillarna som frågade varför jag hade blöja på mig; det hade jag inte, de tyckte väl att det var ett roligt sätt att säga att jag hade stor rumpa — och att jag inte fick vara med eller kände mig välkommen. Höstterminen i fyran gick jag i princip inte i skolan alls för att jag inte pallade att bli behandlad så som jag blev.

Sen satt det liksom kvar i huvudet på något sätt i mellan- och högstadiet, efter att jag bytt skola, så jag var liksom impopulär i mitt huvud trots att jag inte alls längre var utfryst. (Inte för att jag var cool, men jag var inte utfryst.) Och det innebar väl att jag höll mig på avstånd i något slags defensiv känsla, att jag blev en outcast i min egen värld, och så blev det något slags cirkeleffekt. Även sen på gymnasiet, där jag först gick ett år i svensk skola och var mobbad av några killar men hade ett gäng vänner på min sida, och sen två år i USA där jag hade en stor tight vänkrets och ingen alls som hackade på mig, kunde jag nog inte riktigt släppa den vaga undermedvetna känslan att det var på nåder, det var så länge, det kanske till och med var på skoj.

Det är som sagt inte helt lätt, det där, om huruvida man var ful eller inte när man var liten. Jag vidhåller att det spelar ingen roll om det finns någon objektiv sanning — det handlar om hur man upplevde det och vad det gjort för vem man är idag. Jag tror att mymlan kan ha rätt i att utanförskap kan sitta inuti. Jag håller mig fortfarande ganska lätt lite på min kant för att inte kunna bli sårad — och jag har väldigt lätt för att tolka fel, tolka snett, tolka elakt. Ingen är så hård mot mig som jag.

(Brunchrapporten har ett specialprogram på måndag, sex timmar ”om dom andra”, om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, 10.02-16.00 i P3. De har bett folk blogga om sina egna erfarenheter. Jag skulle kunna skriva sådär femton inlägg till om de frågorna, men jag tror jag stannar här för att inte förstöra dagens goda humör.)

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 16 maj, 2009 1:25 e m

    Mmm. Utanförskap _kan_ sitta i en själv. Men gör det inte alltid. Däremot kan man formas av det man är med om och utveckla ett ”inifrånutanförskap” som du kanske gjort…

    I mitt fall har jag mest bara bestämt mig för att om jag inte duger som jag är får det vara. Det är både enkelt men också svårt, för ibland vill man ju så gärna vara en av dom som inte är dom andra…

  2. 17 maj, 2009 4:50 e m

    Åh, jag känner igen mig så himla mycket!

    Nu när jag går på universitetet ser jag fortfarande mig själv som den fula knäppa tjejen även om ingen annan gör det. Det är svårt att anpassa sig till det nya när man varit ful och knäpp i så många år!

Trackbacks

  1. Sagor från livbåten » Bloggarkiv » Då var jag en av Dom andra
  2. Hur jag blev en av “de andra” – eller: Ordet “normal” är en bluff « trollhare
  3. Åsiktstorped » Jag ÄR en av De Andra
  4. Dom andra « Messerschmitt
  5. En av de andra. Eller kanske de tredje? | Psykbryt.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s