Skip to content

Is it fast enough so we can fly away?

24 augusti, 2008

Kombinationen bilfärd i mörkret och lukten av ett paket kreteker slängde mig obönhörligt bakåt i tiden, till åren runt sjutton-arton, när jag bodde i San Diego.

Med jämna mellanrum ringde telefonen halvsent på kvällen och det meddelades att om en kvart är jag utanför din dörr, nu drar vi. Beroende på vem det var och hur energisk föraren kände sig så tutades det från gatan eller ringdes på dörren, och så försvann jag iväg. Vi körde omkring utan mål eller plan, på motorvägen och i små förorter, inne i stan och längs med vattnet. Ibland åkte vi till Hillcrest, regnbågskvarteren, och gick på Condoms plus och tittade på sexleksaker. De mer avancerade sakerna var i ett inre rum, där de yngre inte fick komma in.

Mest pratade vi. Rökte och pratade. Om livet och kärleken, på det där extremt djupa och visa sättet man bara kan göra när man är sjutton-arton. Och vi berättade saker vi inte riktigt kunde berätta annars – det är något med mörkret och bilen som gör det. Det är nästan alltid lättare att prata i bilar. Jag tror det handlar om att man inte behöver se varandra i ögonen. Föraren måste titta på vägen, passageraren fram kan eventuellt vända sig bakåt men behöver absolut inte göra det. I baksätet är det såpass mörkt att man inte riktigt ser varandra även om man är två. Utan ögonkontakt berättar man om sakerna som gör ont, de man är rädd för och kanske hoppas på.

Någon gång berättade jag saker jag sedan ångrade. För att någon berättade dem vidare; för att någon bestämde att mitt intresse behövde ageras på och om jag inte gjorde det skulle hon ta tag i det åt mig. Men mest lärde jag mig att berätta om mina känslor och vara sårbar, något jag var och fortfarande är ganska dålig på. Men det tar sig.

Jag och Annan cruisade omkring lite i, typ, Örby, sen när jag kom hem igen. Det var också trevligt, särskilt när vi drog upp indiepopen och sittdansade med. Men nu är det mycket länge sen jag tog en mikro-roadtrip. Satt i mörkret och berättade saker.

Någon som ska med?

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 24 augusti, 2008 7:25 e m

    Ja! Jag vill. Det låter fantastiskt. Vad fint du skriver med bilåkandets självutlämnande effekt. Jag har aldrig tänk på det innan, men mycket sant.

  2. 24 augusti, 2008 7:41 e m

    Fin text. Tack.

  3. 24 augusti, 2008 7:58 e m

    Tack själva och varsågoda. Eller så.

  4. 24 augusti, 2008 8:34 e m

    Man behöver ingen bil för en roadtrip, livet är ju en, eller kanske mer som berusad trippande längs catwalken, men man rör på sig, med eller utan hjul, två steg framåt och en back, växellådan knorrar och protesterar, men fan vad man lever och avslöjar ens mörkaste hemligheter, ljuger, förvränger, baktalar, tomma ord, vägar fulla med fallna änglar, on the road and fuckin´off, vem bryr sig bara det händer nå´t,.ska du med, vågar du ta en walk on the wild side?

  5. 25 augusti, 2008 1:15 f m

    Giraff … ja, det var det nog … men kom rätt sent och såg bara tjejerna i lianerna (?). Sen rann vi vidare över stan.

    Fint skrivet förresten, roadtrips är den perfekta resan. Om man så bara bilar genom Sverige. Eller på bakgatorna i södra Sthlm.

  6. Lisa W permalink
    25 augusti, 2008 2:35 e m

    Titta ut genom fönstret nästa gång det honkar ute på gatan – då är det jag och den mintgröna lilla insekten som vill ha dig med ut på dåligheter!

    Men – sånt här fin-åkande är ju inte det mest miljövänliga man kan ägna sig åt… on a not so poetic and very BORING note.

Trackbacks

  1. (Och så blev jag sugen på en kaka, förstås.) « Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s