Skip to content

Vad ”cis” är och inte är

22 juli, 2016

Imorse läste jag den här ledartexten av Lisa Magnusson, om att det är trist när feministiska diskussioner och kamper ska tappa fokus pga krokben och hån. Och det kan man ju generellt hålla med om.

Men jag fastnade på den här biten:

Snart urartade projektet till fullskaligt krig, där upprorsmakarna helt uppenbart njöt i fulla drag av att håna människor de överhuvudtaget inte visste någonting om, och anklaga dem för att vara vita, heterosexuella, biologiska kvinnor.

”Cis” kallas det på akademikerspråk, och det är en grov förolämpning. Vit, heterosexuell och biologisk kvinna betyder nämligen privilegierad. Och privilegierad är dåligt att vara, eftersom man enligt den moderna ideologiska logiken då liksom har lite mindre rätt att uttala sig.

Jag kommenterade på Lisas Facebooklänk och frågade om hon menade att cis betydde vit och heterosexuell, och hon sa att oj nej det var inte meningen, den hade redigerats en hel del inför att få plats i tryck och hon skulle ändra. Gott så, tänkte jag.

Sen kollade jag igen lite senare. Då hade ordet ”vit” tagit bort. Men ordet cis förklarades fortfarande som akademikerspråk för heterosexuell biologisk kvinna.  (Tillägg: Lite senare var det redigerat ytterligare.) Och det är ju faktiskt inte något av de tre orden som stämmer.

Cisperson är, väldigt förenklat, den som inte är transperson. Helt enkelt en person vars kropp, juridiska kön och könsidentitet hänger ihop enligt normen.

(Från transformering.se:s ordlista)

Cis betyder på sin höjd att man är ”biologisk” X som också själv identifierar sig som X. Inte att man är heterosexuell eller att man är ”biologisk” något alls, vilket är en ganska bökig term över huvud taget. Sexualitet hör faktiskt inte ens till begreppet.

En homosexuell man kan vara cis. En ”biologisk kvinna” kan vara transman och för den delen också heterosexuell, det vill säga attraheras av kvinnor.

Ja, det finns folk som tror att cis betyder generellt privilegierad, eller är en förolämpning som slänger in dig i majoritets- och normgrupp och därmed idiotförklarar dig, men det gör det inte och det är det inte.

Det är en bra och användbar term både i allmänhet och för att påpeka att det finns en poäng i att sätta ord på normen för att inte göra den osynlig och självklar. Då är det dumt att man befäster en felaktig och dålig förklaring till vad det betyder.

Utöver det kan jag tycka att det är onödigt att dissa privilegiediskussioner, för ja, vit/heterosexuell/cis/medelklass/normfungerande innebär ett privilegium gentemot respektive minoritetsgrupp. Och det kan vara vettigt att inte prompt uttala sig i alla diskussioner då. Och det är inte alltid mest konstruktivt att döma ut folk på ett otrevligt sätt, eller alls, men samtidigt har många ägnat så sjukt mycket tid åt att bli kritiserade för dålig ton eller ifrågasatta när de lyfter något, att de kanske inte orkar vara trevliga mer.

Det kan vara sant samtidigt att folk slänger sig med cis som ett skällsord OCH att vita heterosexuella cispersoner dels har privilegier och dels inte kan kräva tolkningsföreträde i alla sammanhang.

Fortsatt bästa möjliga vård

22 juli, 2016

Den här texten skrev jag en arg dag i mitten av juni. Sakernas tillstånd kvarstår.

Den 1 mars 2016 är förändringen av Psykiatri Södra Stockholms organisation klar. Vi är nu rustade för att fortsatt ge bästa möjliga vård med ett mer specialinriktat fokus. Vårt arbete att vidareutveckla säkerhet och kvalitet fortsätter dock, det är en ständigt pågående process.

Det är ett jävla hån. Jag letar efter ett telefonnummer för att försöka hitta någon som vet vad som händer, och får veta att jag får (fortsatt) bästa möjliga vård.

Det är förstås möjligt att den är skitbra. I wouldn’t know. Jag har väntat sen i höstas på att träffa min senaste behandlare. (”Bästa möjliga” kan ju också vara en sann beskrivning utifrån förutsättningarna.)

Vi måste prioritera patienter som är högrisk, sa han till mig i telefon när jag ringde i mars för att fråga när jag kunde få en ny tid. Han var sjuk när vi skulle träffas i november, och igen när vi skulle träffas i februari. Kanske maj, sa han då. Om han jobbade på det nya stället. Det gör han inte, får jag veta nu, i juni – och i systemet finns ingen anteckning om vem som ska ta hand om mig nu. Koordinatorn ska få ett meddelande om att jag finns och vill ha en behandlare och träffa en arbetsterapeut. Det framgår inte varför jag inte redan finns – eller om jag nu blir prioriterad framför någon annan. Som inte orkat ringa. Eller om jag prioriteras ner för att jag mår bra nog att orka ringa.

Jag kanske borde ha slutat anstränga mig och sett till att må sämre och sämre tills jag hamnade på akutlistan.

Alltså, ifall ni missade: Jag har inte träffat en behandlare sen i… augusti förra året, typ. Man kan ju tycka att det inte skulle behöva gå ett år mellan träffar, i alla fall inte när det fortfarande pågår någon slags behandling.

Jag får inte skriva egenremiss till arbetsterapeut eller för att prova ut eller beställa hjälpmedel. Och de går inte att köpa på annan väg. Helst ska man träffa vederbörande i samband med en sjutton veckor lång kurs (på riktigt 17 veckor, inte en dramatisk överdrift) där man själv och gärna ens anhöriga ska avsätta ett antal timmar i veckan för att lära sig mer om sitt funktionshinder. Det är som att det förutsätts att man redan är sjukskriven, alternativt har extremt förstående arbetsgivare och inga problem med att berätta för dem att man är trasig. Kursen ges nästa gång 2017. Kanske.

Den här behandlaren hann jag alltså aldrig träffa. Den innan träffade jag en gång. Den innan träffade jag i över två år medan han drog ut på utredningsprocessen, missade steg i den, glömde göra saker som behövde göras, och till råga på allt struntade i att fylla i journalen ordentligt så att när jag till slut ringde och försökte få tag på honom och fick veta att han hade slutat så såg det ut som att jag skulle behöva börja om från början.

Jag frågade en sköterska förra hösten om fysisk aktivitet på recept. Hon sa att det ska behandlaren skriva ut. Jag sa att jag hade bett min behandlare om det i över ett halvår och sen hade han slutat. Hon frågade vem det var, suckade och gick och hämtade ett receptblock.

En grej är i alla fall bättre efter flytt och omorganisering: receptförnyande per telefon. Jag ringer någon gång under våren och talar noga in personnummer, medicin, dos – och blir på riktigt förvånad när medicinen några dagar senare finns att hämta på apoteket. Innan har jag fått ringa flera gånger och påminna, även om mediciner som börjar ta slut eller helt tagit slut och som har ganska jobbig avvänjning. Eller fått fel dos. Eller fel medicin. Eller bara ett av två recept.

Det är fan sorgligt när man blir alldeles glad för att en enkel liten sak funkar som den ska.

Jag är inte ensam. Det är flera tusen nya patienter bara på min nya mottagning. Kort om läkare, kort om behandlare, kort om personal över huvud taget. Det är inte deras fel men det är så enormt jävla frustrerande. Jag behöver inte så mycket tid, jag behöver inte så mycket hjälp (kanske?) och det är slöseri med min tid att ringa och ringa och ringa och ringa – och det är slöseri med min tid att må sämre än jag behöver under tiden.

Om Orlando och vapen och hat

14 juni, 2016

Igår skrev jag på Facebook:

One of my haha-silly-Julia anecdotes is that when we moved to San Diego, I fell asleep the first night worried about what I thought were gunshots but were in fact fireworks over Sea World. Silly foreigner!

But then there was a shooting at a nearby school. And then a lockdown where we sat in our classroom while a boy walked through the school who’d threatened to shoot his girlfriend. And innumerable instances of gun violence that were close but not close enough to give me the same nightmares.

There were also recurring issues of whether the Gay/Straight Alliance should be allowed to operate in the same ways and as visibly as other school clubs.

When I go to Pride or LGBTQIA spaces or events in the US, I have very different thoughts and awarenesses than when I do here. (NB: Through the luck of the draw and timing and probably societal structures I live with a man and not a woman, which means that my experience is different than others’ and than it could have been.) There is homo-, bi-, and transphobic violence in Sweden as well, don’t get me wrong, but it takes different forms and isn’t as likely to leave the same large-scale devastation.

Hatred and intolerance kill, directly and indirectly. Guns mean that someone’s rage and hateful decisions can grow exponentially. Both of these things are true, but neither of these things have to be an everyday truth.

I read in a comment somewhere that grief is love that has nowhere to go, but I think that our grief has a lot of places to go. We need our anger and sadness and frustration to breed action and constructive change.

Karriärslistan

10 juni, 2016

Det känns som att jag snor jättemycket listor av Cinderalley, men hon är så bra på att hitta dem!

Vad ville du bli när du var liten?

Författare, skådespelare, uppfinnare.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Inte så gammal. Jag vet inte, jag mådde så dåligt att jag nog inte riktigt tänkte särskilt mycket framåt. Men kanske författare.

Gick du någon nischad gymnasielinje?

Nä. Gick sam-hum ett år, fast innan det hann bli särskilt mycket hum, och sen flyttade vi till USA.

Vad hade du för betyg?

Jag hade nog bara A:n i USA, nåt enstaka B, och så något VG och G här och där från första året i Sverige.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Bästa var drama, engelska, historia. Sämst var nog gympa och företagsekonomi.

Utbildade du dig efter gymnasiet?

Ja. En magisterexamen i filmvetenskap vid Stockholms Universitet, som också innehåller ryska, etnologi, praktisk filosofi och litteraturvetenskap, och sen journalistprogrammet på JMK.

Vilket var ditt allra första jobb?

Jag jobbade ett jullov på en postorderfirma, där jag bland annat ringde folk vars kreditkort inte gått igenom och slog in paket.

Vad har du mer haft för yrken?

Yrken har jag nog inte haft så många; har varit bokuppställare på universitetsbiblioteket men det var inte så länge.

När hamnade du i den banan du är i idag?

2008, när praktiken började på TV4. Men jag brukar skoja om att jag inte duger till så mycket annat.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?

Oj. Jag vet inte, det varierar nog från dag till dag om jag tycker att jag är det. Men för det mesta känns det rätt.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Att förklarar saker så man förstår, att hitta på bra saker, att få andra att bli bättre, att leverera i tid och enligt beställning.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Ibland ifrågasätter jag saker som jag kan tycka är viktigt att diskutera men som jag egentligen vet inte är någon mening att försöka ändra. Och jag är inte jättebra på skittråkiga saker men vem är det.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

Fått politiker att ändra rutinerna för barn vars föräldrar missat förskoleavgiften; sålt slut på magnettejp efter ett TV-tips; varit en bra arbetsledare i en kaosig situation.

Vad går ditt jobb ut på mest?

Det beror så mycket på. Just nu på Metro handlar det om att analysera, planera, coacha, hitta på, gå på möten, förklara saker, och ha helhetsperspektiv. Vilket säger typ ingenting.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?

Kanske satsa på keramik på heltid. Eller vara folkhögskolelärare.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Telefonförsäljare, förskolelärare, militär, parfymtestare.

Vad gör du om fem år?

Ingen aning.

Vad gör du när du är 60 år?

Ännu mindre aning.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Jag vill ha ett visitkort med bara mitt namn på, eftersom alla ändå vet vem jag är. Så kanske inget visitkort alls.

Bröst och att ta plats

9 juni, 2016

På lördag är det invigning för utställningen Bröst – fotografier av Elisabeth Ohlson Wallin, på Kulturen i Lund. Bilderna som Elisabeth tog till årets Rosa band-kalender ställs ut, tillsammans med några texter av smarta typer — och mig. Min text finns i katalogen och i kortad version upphängd i utställningen, men jag har också fått tillstånd att publicera den här ifall ni inte kan ta er till Lund.

Om ni kan det så pågår utställningen till 4 september, och då är det finissage där jag kommer att vara och prata!

 —

Ta plats

 

Att ta plats kan vara en revolutionär handling. En protest, en demonstration, en markering. Ett krav. En utmaning. En livsnödvändighet.

Att obevekligen ta sig både fysiskt och personligt utrymme, att inte göra sig mindre eller osynlig. Att låta sin kropp fylla ut dess silhuett, att låta sin röst fylla luften, att låta sina känslor vara så stora som de faktiskt är.

Det är aktivism. Att aktivt ta beslutet, att aktivt genomföra det. Kroppen i sig, de kubikcentimetrar den tar upp, kan vara en aktivistisk handling. Hur den för sig, hur den låter, hur den stretar emot. Vi pratar inte om att uppta plats, att använda den – vi pratar om att ta den. Det är inte något som vi kan få, det är inte något som bara finns. Det är något som vi måste ta. Vi måste kräva den, tillgodoräkna oss den, ockupera den och utnyttja den.

Det är provocerande. Det märks. Det stör.

Att ta exakt den plats som kroppen behöver blir att kräva för mycket. Att ta den plats som själen behöver blir ett angrepp, en obehaglig inkräktan på alla andras rätt att slippa tänka och ifrågasätta.

Elisabeth ger kroppar plats. Ger själar plats. Berättar om de som inte får synas, inte höras. Angriper och inkräktar, stör och berör. Hennes kamera ger skarpare konturer och tydligare skugga.

Du kanske inte ens vet om att du gör det. Du vet inte att du är en protest, du vet inte att du är en utmaning.

För vissa är plats en självklarhet. Den som hör till normen behöver inte ens ta plats, det är bara en del av dem. De har plats.

Och om du inte tar den plats du behöver, den plats du vill ha, så kanske du kan lura någon att du är som normen, eftersom du inte behöver anstränga dig. Eftersom du är självklar. Eftersom du allra helst inte ens märks. Om du inte stör så mycket så kanske du kan få finnas ifred. Men du kommer att misslyckas, om och om igen, och du kommer att straffas varje gång du försöker finnas till.

Det finns kroppsaktivister, som arbetar med att ifrågasätta normer och utmana alla de krav som ställs på oss. Men det finns också de som tvingas att vara aktivister bara genom att finnas till.

Det kan handla om att vara kvinna. Om att vara tjock. Om att ha en kropp som fungerar annorlunda än de flestas, att ha en hudfärg eller ett utseende eller ett uttryck som uppfattas som avvikande. Att röra sig på fel sätt, att låta fel, att vara för mycket av den man är. I olika sammanhang är det olika kroppar som får ta plats, och alla andra får försöka kräva sig den – och straffas för det.

Det finns kroppar som får finnas och kroppar som inte får finnas. Om du inte duger kan du få visa dig på nåder, men du betalar för ynnesten genom att dra ihop dig så mycket som möjligt. Bli så liten som möjligt. Inga starka färger, inga stora gester, inga höga röster. Visa din tacksamhet och din skam. Du tar inte plats, du får den på nåder och den kan när som helst tas tillbaka.

Det är som att folk ser världen som en buss, där det är tydligt avgränsat hur stort ett säte är och hur många det finns, och då blir all extra plats man försöker ta en stöld. Mina breda lår trycker ihop dig, stör dig och gör dig obekväm.

Men världen är inte en buss. Världen är mycket mycket större än så, och det tar inget från dig om jag får vara den jag är, om jag får synas och höras och röra mig och vara den jag är. Det blir inte mindre ljud kvar i världen till dig, inte färre ord eller sämre kärlek, för att jag låter och pratar och älskar. Jag nöter inte ut jorden extra mycket med mina tunga steg.

Alla kroppar får finnas framför Elisabeths kamera.
Alla kroppar, alla berättelser.
Hon skapar dig en plats och fixerar den i tid och rum.
Den finns kvar även de gånger då du inte orkar bråka.

Men folk vill inte släppa ifrån sig av utrymmet. De vill helst ha en ledig plats bredvid sig på bussen, för säkerhets skull. Då blir det en protest bara att finnas till. Att ta plats.

Det finns till och med enskilda kroppsdelar som inte får ta plats. Som ska gömmas undan. Som bara får ta plats på extremt specifika villkor. Ska brösten vara med så ska de antingen visas precis lagom mycket, på millimetern, eller slängas fram helt och hållet och då är det en sexuell markering. Bara bröst är aldrig bara bröst.

Även här kan man prata om bröst som får finnas, och bröst som inte får finnas. Brösten vi vill se har en viss form, en viss ålder, en viss storlek, ett snävt spektrum av hudfärger. Ju fler av kraven man kan pricka av, desto bättre. Har de använts till sitt biologiska syfte vill vi helst slippa se spåren av det. Har de råkat ut för något får de bara visas upp som ett trauma, som en påminnelse om dödlighet och tragedi och människans inneboende styrka.

Elisabeth fick idén att separera brösten från kroppen och sen ge dem tillbaka. Göra dem till något eget, som fick ta plats för sig, med men inte på kroppen.

De är en del av oss men de är inte oss. Även bakom brösten finns vi kvar, som olika människor i olika kroppar med olika liv och förutsättningar.

Att skamlöst visa upp sig, att inte följa reglerna, är en protest.

Det kan handla om att visa att alla kroppar finns. Alla sorters kroppar. Stora och små, breda, smala, mjuka, fasta, ljusa, mörka, starka, svaga, med hjälpmedel, med skador, med ärr, med tatueringar, med prickar och linjer och skiftningar och hår och alla saker som kan finnas på en kropp. Att lära ögat och hjärnan att kroppar inte ser ut på ett enda sätt, att det finns mer än alla perfekta kroppar på stora tavlor och din enda kropp som är annorlunda.

Ibland handlar det om att visa att alla kroppar kan vara vackra och åtråvärda. Att använda ett vant och bekant bildspråk på ett oväntat sätt, med kroppar som inte brukar få vara med.

Samtidigt är det inte ett självändamål. Det är inte så man hittar eller visar sitt värde. Man har inget ansvar att vara vacker, eller åtråvärd. Man har ingen plikt att ta hand om sig, att göra det bästa med det man har. Man får ha hängiga bröst i uttöjd BH, man får ha synliga resårlinjer genom byxorna, man får ha dålig hållning och valkar och beniga axlar och en rak midja.

Det kan handla om att inte göra sig vacker – i alla fall inte på det sätt som vi har lärt oss. Att inte lura ögat, inte smickra, inte omforma, inte markera, dölja, maskera. Att klä sig ”för” sin kropp är så ofta att klä sig mot den. Du ska skapa illusionen av en annan kropp än den du har, eller i alla fall visa att du vet om dina brister och gör ditt bästa.

Det kan handla om att visa att vi är inte våra bröst, vi är inte bara våra kroppar. Vi är hela personer med så många delar, och alla delarna får ta plats.

De måste få göra det. Annars ser vi till att de gör det. Vi kräver det, vi stjäl det, vi ockuperar det, och för varje liten plätt vi tar växer världen, så att alla får plats.

Uppgiften var inte att vara behagfull. Men inte heller att göra sig ful. Bara att vara den man är. Alla har vi uttryckt det på olika sätt, genom något som Elisabeth har sett i oss. Vi är oss själva i solidaritet, i hopp, i frustration. Vi är våra kroppar men samtidigt inte. Vi tar våra bröst i ett fast grepp, håller dem framför oss och visar upp dem. Här. Det här är vad det handlar om. Men också inte.

Jag är mitt eget demonstrationståg varje gång jag går hemifrån. I mjukisbyxor, i tajt klänning, i löst sjok. I svart, i prickigt, i starka färger. Jag finns och jag upptar den plats jag upptar – och jag tar mig den. Varje dag, varje gång. Jag kräver den, jag bär den med mig och jag försvarar den med mitt liv.

Jag ber inte om ursäkt för det utrymme min kropp tar. Jag ber inte om ursäkt för den uppmärksamhet jag tar med min röst, med mina handlingar, med min aktivism och mina åsikter.

Jag borde ha skämts för min kropp. Jag borde ha bett Elisabeth att få vara påklädd bakom mina bröst så att ingen skulle förstå hur olik min kropp är de som förtjänar att fotograferas. Jag kunde ha kamouflerat min mage, mina veck och hårtussar. Men Elisabeth pekade på min plats, hon gav mig den och jag tog emot.

För ibland. Ibland kan man faktiskt få plats.

Honoria et heroica

7 juni, 2016

Richard Swartz skriver i DN om hur svenskan dör ut för att alla använder engelska istället. Typ.

Såhär tyckte jag på Facebook:

Det finns ett gäng ord i den här texten – t.ex affisch, passagerare, virtuell, fasad, ornament, artefakt, folkloristisk – som vid olika tillfällen adopterats in i svenskan till exempel för att franska eller latin sågs som finare än svenska. (Jag tror inte att det är en stilistisk poäng från Swartz sida, utan snarare en form av hemmablindhet.) Jag stör mig också på onödiga anglicismer och annat fånigt, men jag tror inte att svenskan hotas av att restauranger får utrikiska namn.

Dessutom är jag ganska säker på att de flesta svenskar känner till om inte ”sour cream” så åtminstone ”nail file”. Ska man använda sig av de vardagliga ord som svenskar inte känner till ska man föreslå köksredskap, som durkslag.

Vad är grejen? Det finns massa länder där det införlivats fånigt många ord från både engelska och andra språk, där det egna språket ändå talas. Det finns massa länder där man använder engelska för att döpa företag för att det verkar coolare, eller för att det ska funka även vid expansion (utländskt ord) och ja, det kan verka lite fånigt men det betyder inte att indiska eller japanska eller kinesiska eller franska eller svenska är hotade.

Samt, som jag lite elakt sa i mina egna kommentarer: Att prata om att man bor i Österrike, där de anstränger sig för att hålla tyskan ren, är att lägga upp för väldigt enkla och dåliga skämt.

Samt samt, någon påpekade att med tanke på populära chips torde de flesta svenskar ha stenkoll på vad gräddfil heter på engelska.

Jo. Ja.

6 juni, 2016
tags:

Jag la ju ner. Jag insåg att det verkligen var meningslöst bloggande så mycket av det där på slutet, och att det var fånigt att göra klart blaj bara för att göra klart. Men jag har en hel del planer och anteckningar kvar, så det kanske blir lite sommarbloggande ändå. Eller inte.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 112 andra följare