Skip to content

Stöld eller erfarenhet?

20 augusti, 2015

Ibland så har jag känt mig lite som en bluff för att jag i samtal upprepar saker som jag hört eller läst, som att det var min egen kunskap. Att jag liksom verkar smartare än jag är för att jag råkar kunna en grej.

För ett par veckor sen insåg jag att det är det som kunskap är. Att man tillskansar sig nya fakta. Man hör nåt, man kollar upp om det verkar stämma, och sen har man det som en ny kunskapspunkt i hjärna.

Jag vet saker för att jag har lärt mig dem, inte för att jag har snott dem av någon. Jag har samma rätt att veta och säga saker som den som sa det innan mig. The fuck, hjärnan, vad håller du på med?

Bokutmaning 2015

19 augusti, 2015

Jag hittade den här läsutmaningen – jag tror att den egentligen är till början av året och så ska man jobba på att välja utifrån den, men jag har lyckats pricka en hel del av kategorierna ändå. Först trodde jag att man bara fick ha med en bok en gång, men flera andra har kört på överlappning. Om jag räknar rätt har jag sexton? av kategorierna kvar. Eventuellt färre, om jag går in i min redan-läst-lista och letar dåliga recensioner eller förbjudna böcker. Så jag borde klara hela listan, särskilt om jag planerar lite klurigt. (Jag har velat komma igång med Dark Tower-serien av Stephen King och Gunslinger kom ut 1982, mitt födelseår – jag blev lite besviken att den inte också är över 500 sidor, eftersom jag tycker att de alla verkar vara gigantiska, men det är först den tredje som kommer upp dit. Och så vidare)

A book with more than 500 pages
A classic romance
A book that became a movie
A book published this year – Giovanna Fletcher, Dream a little dream
A book with a number in the title – Robin Sloan, Mr Penumbra’s 24 hour bookstore
A book written by someone under 30 – Viktor Barth-Kron, Gröna gården
A book with nonhuman characters – Matt Haig, The humans

A funny book – Drew Hayes, The utterly uninteresting and unadventurous tales of Fred, the vampire accountant
A book by a female author – (71 av 85 än så länge)
A mystery or thriller – YS Lee, A spy in the house
A book with a one-word title – Gunilla Brodrej, Shopstop
A book of short stories – Margaret Atwood, Stone Mattress
A book set in a different country – Roberta Rich, The midwife of Venice
A nonfiction book – Marie Kondo, The life-changing magic of tidying

A popular author’s first book
A book from an author you love that you haven’t read yet – Terry Pratchett, Raising Steam
A book a friend recommended – Paula Hawking, The girl on the train
A Pulitzer-Prize winning book
A book based on a true story – Julia Hansen, Det växer
A book at the bottom of your to-read list
A book your mom loves – Jessie Burton, The Miniaturist
A book that scares you – Liv Strömqvist, Kunskapens frukt
A book more than 100 years old
A book you can finish in a day – Loretta Chase, Not quite a lady
A book with antonyms in the title – Sarah Waters, The paying guests
A book set somewhere you’ve always wanted to travel – Roberta Rich, The midwife of Venice

A book that came out the year you were born
A book with bad reviews
A trilogy
A book from your childhood
A book with a love triangle – Therese Bohman, Den drunknade
A book set in the future
A book set in high school – Robyn Schneider, Extraordinary Means
A book with a color in the title – Viktor Barth-Kron, Gröna gården
A book that made you cry – Åsa Grennvall, Deras ryggar luktade så gott
A book with magic – Charlaine Harris, Midnight Crossroad
A graphic novel – Alison Bechdel, Fun home
A book by an author you’ve never read before – Paula Hawking, The girl on the train
A book you own but have never read – Helen Slavin, The extra large medium
A book that takes place in your hometown – Sofia Olsson, Hetero i Hägersten
A book that was originally written in a different language – Agatha Christie, Liket i biblioteket

A book set during Christmas
A book written by an author with your same initials – Jennifer Saunders, Bonkers
A play
A banned book
A book based on or turned into a TV show – Mamrie Hart, You deserve a drink
A book you started but never finished

Duktig Flicka (TM) vs duktig

15 augusti, 2015

Jag lyssnade på Alice Teodorescus sommarprat och där fanns mycket jag inte höll med om men framför allt påminde det mig om att jag i våras ville skriva om det här med duktig flicka.

Då som nu handlade det om att man inte ska racka ner på duktiga flickor (eller pojkar) för många gånger är duktighet enda möjligheten att göra en klassresa, att ta sig någonstans, att åstadkomma det man vill.

Och jag tycker att då har man missförstått Duktig Flicka, som koncept och som problem. En Duktig Flicka är inte en flicka som är duktig. Det är bra att vara duktig. Jag är för att vara duktig. (Om man vill och kan och orkar och bryr sig.) Att anstränga sig, att göra sitt bästa, att vilja något — you go, Glenn Coco.

Duktig Flicka är när duktigheten är ens främsta identitet, det som definierar en. När det inte finns utrymme för misslyckande, när minsta antydning till brist gör det tungt över bröstet och ens möjligheten att inte vara bäst stjäl sömntimmar. När ribban är så högt lagd att den vilar högst ovanpå ställningen och vibrerar av minsta väderomställning, men det går inte att sänka den för det går bara inte. När man sväljer undan, biter ihop, fixar, löser, ställer upp, slätar över. Är Duktig.

Man kan tycka lite allt möjligt om varför och vem och vad, men jag tycker inte att man ska förminska och säga åt någon med magsår och hjärtklappning att det bara är att tagga ner lite, och jag tycker inte att man ska himla med ögonen åt de som ifrågasätter och problematiserar.

Ja, det är ett privilegium att kunna kritisera duktighet, att kunna ta det lugnt. Att lita på att det löser sig. Men det är inte en privilegierad position att kunna ifrågasätta Duktig Flicka. Även för klassresenären kan Duktig Flicka vara problematiskt — och kanske ännu mer så, om man får lära sig att det är det som ska rädda dig, det är så du bevisar din rätt att vara med och så du förtjänar nyckeln till de rätta salongerna. Då är priset för misslyckande ännu högre.

Jag är duktig. Det står jag för. Ibland är jag Duktig, och det jobbar jag på.

Mobbade barn med automatångest

24 juli, 2015

Jag insåg häromdagen att när någon är väldigt trevlig mot mig, så är min första instinkt ofta att tro att de är ironiska eller skojar. Hur jäkla sjukt är inte det? Att en mobbad och ensam och osäker barndom har lämnat så djupa spår i mina synapser att jag inte kan föreställa mig att någon faktiskt kan gilla mig som jag är och kan vilja vara uppriktigt snäll och glad. 

Jag var ju medveten innan om att jag lätt kan bli orolig att någon ogillar mig eller har tröttnat på mig, men att jag inte ens kan ta positiva interaktioner för vad de är?

(Och även nu så är jag inte helt säker på om jag borde tolka dem som positiva. Det kanske ÄR så att de är hånfulla?)

Sommarfrågelista

14 juli, 2015
tags:

(Jag tror att den är från Underbara Clara från början.)

Hur länge ska du vara ledig?

Tre veckor. En och en halv vecka kvar. Längtar nåt enormt.

Vilken del av sommaren ser du mest fram emot?

Att göra ingenting, tror jag. Och att bada. Och att åka på Camp Stickavinabada med Rätt avigt-gänget. Och att göra ingenting.

Vad kommer du shoppa inför semestern?

Inget, tror jag? Ville ha en hängmatta men de var slut när jag väl lyckades övertala Handendär att bestämma sig för att det var en bra idé.

Vilken pryl kommer du att uppskatta mest i sommar? 

Mörkläggningsgardiner, är det en pryl? Gillar att det är ljust så här års, men gillar också möjligheten att sova länge. Annars misstänker jag att vår nyinköpta blender kommer få göra rätt för sig.

Var kommer du att rensa?

Verkstan/garaget/förrådet, vad man nu vill kalla det för, och vinden. Lika mycket rensa som försöka få ordning, men det behöver röjas. Sju månader efter flytten är det massa mög som flyttats in och ut där för att inte vara i vägen.

Vad äter du helst i sommar?

Varmrökt lax med potatis och romsås. Och frukt.

Vad kommer att stressa dig i sommar?

Säkert att semestern tar slut snabbare än man vill.

Vilket är bästa sommarstället?

En badklippa, en gräsmatta, en soffa med en bok.

Var badar du helst?

I vatten. Vill bara bada. Badabada. Men gärna Hellasgården, badplatsen ganska nära oss som Anna tog mig till förra sommaren (då jag inte ens hade övervägt Sköndal som någonstans att bo), eller Årstabadet.

Vad läser du i sommar?

Ikapp!

Hur kommer du minnas semestern när du ser tillbaka på den i september?

Som skön, och säkert alldeles för kort. Men välbehövd.

Identitet, legitimitet och etnicitet

2 juli, 2015

Jag har funderat en del på identitet senaste tiden. På olika identiteter, sammanblandade identiteter, claimade identiteter, viktiga identiteter, allt möjligt. (Det vaknade lite igen på grund av Rachel Dolezal, men det är inte huvudsakligen det som varit grejen i min lilla hjärna.) Jag tuggar fortfarande på det här men jag ville få fundera högt och jag hoppas att jag kan formulera mig på ett någorlunda vettigt och rimligt sätt.

Disclaimer: Det är inte synd om mig, och det är definitivt inte mest synd om mig. Jag vill inte kapa någon diskussion, jag försöker reda ut saker i mitt eget huvud — men jag vill också väldigt gärna vet vad ni tänker, för det finns så många smarta människor därute.

Såhär: För mig är det en viktig del av den jag är att jag inte bara är svensk. Min mamma är född någon annanstans och kom hit i vuxen ålder med min storebror, jag har ett till språk och en till kultur och en familjehistoria som i vissa stycken låter som en märklig tegelstensroman, och jag har ibland fått ta skit för vissa av dessa saker. Min andra kultur och mitt andra jag kommer med ett paket av fördomar och idéer. Jag är uppvuxen i en förort där nästan alla omkring mig också pratade ett eller flera andra språk hemma, där många flytt undan olika sorters förtryck och faror.

Samtidigt är jag född här och har min svenska pappas svenska efternamn. Jag rasifieras ytterst sällan och även om jag också har fått min beskärda del av frågor och det där envisa ”men egentligen” så är det inte tillräckligt ofta att jag kan hävda att det är ett problem. Jag uppfattas generellt som svensk och jag både är och uppfattas som vit. Ovanpå det också feta privilegier av språk, utbildning, klass, och så vidare. Min mamma har upplevt rasism och förtryck på grund av sitt ursprung och sin brytning men inte på samma nivå som många andra — och jag upplever i princip inget alls. Om man tänker sig en stege eller pyramid av etnisk ”status” i samhället är jag bara något litet skutt från toppen, kanske glider lite neråt ibland beroende på sammanhang men inte så det stör.

Jag är andra generationens invandrare, men inte jämt. Jag ser mig själv som svensk, men inte bara svensk. Svensk och. Svensk plus. Nån jäkla klyschig klämkäck formulering. Det är en del av min identitet, men det är en identitet som jag för det mesta kan välja själv att bära synligt eller inte.

Och det är en identitet som jag inte alltid vet om jag har rätt att hävda.

Ibland är det svårt för mig att komma ihåg att jag inte egentligen hör till den grupp som rasifieras, som på grund av utseende, namn, språk, ursprung eller en kombination av dessa behandlas på helt andra sätt än jag. Obs: Det är inte så att jag aktivt tror att jag hör dit, men jag måste liksom tänka på att inte hänga med i ett vi som jag inte har — inte förtjänat, det låter konstigt, men liksom inte har delat de upplevelserna med och inte ska försöka claima? Jag kan både i stunden och i efterhand inse att jag typ suttit och pratat med folk som att jag försöker lajva att jag är med dem, att mina upplevelser är samma som deras för att jag ibland får frågan var jag kommer ifrån, eller för att folk skojar om trashiga/fulla/galna ryssar, eller vad det nu kan vara.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på det, och hoppas att de inte tyckte jag var allt för dum i huvudet. Om det inte vore ännu märkligare att höra av sig och be om ursäkt för att jag klampade in så skulle jag nästan vilja göra det. Hej, förlåt, jag tror inte egentligen att jag förstår hur du har det, jag tror inte att våra liv är samma, jag blir stressad i sociala situationer och typ börjar prata borsjtj eller produkter för lockigt hår för att försöka hitta nåt gemensamt. Och så är jag lite dum i huvudet ibland.

Jag är ju just då inte bättre än en genomsnittlig vit svensk som typ börjar prata om hur mycket de gillar falafel. Eller nåt. Eller är det mer okej, om jag själv vet att jag är inte bara? Eller är det mer okej om jag öppnar med det? Eller är det fortfarande på nivå ”jag har en kompis som är X” eller ”jag har läst massa intressanta krönikor om det här”?

Om jag pratar om rasism eller strukturer vet jag inte om jag borde göra det som ”svensk” eller som ”annan”. Om jag inte säger något så är jag ju typ svensk, och då är jag antingen ett positivt exempel på att även svenskar kan bry sig, eller så är jag någon som inte vet vad de pratar om. Om jag sätter på mig ursprungs-hatten så är jag antingen någon som talar i egen sak, eller någon som försöker köpa sig legitimitet genom att hävda en svag länk till en utsatt grupp.

Det här är alltså inte saker som jag har hört någon säga om mig eller någon annan, utan något som jag kan känna i mitt eget huvud, att jag inte vet vad jag ska inta för position och hur mycket plats jag ska ta. Jag backar gärna för de som har mer tolkningsföreträde, mer att säga och mer att både vinna och förlora — och jag anstränger mig verkligen för att respektera folks behov och krav och önskemål — men jag vill samtidigt också vara med. Både i kamp och i samtal. Och jag tycker så himla mycket om att få prata med andra människor som har, om inte samma erfarenheter som jag så ändå andra erfarenheter än den pursvenska. Som jag kan relatera till. Som förstår saker som andra vänner inte förstår.

Men jag kanske inte alls kan relatera till dem. Jag kanske bara tror att jag kan det? Jag kanske kan relatera men bör backa ändå? Jag kanske måste acceptera att de här sakerna är viktiga för mig både ideologiskt och privat, men de är inte lika viktiga som mitt ansvar att hålla käft och stötta snarare än delta och tala. Mitt behov av att få Vara Med kanske bör stå tillbaka för andras behov av både slutna rum och det gemensamma rummet.

Som sagt: Det här är långt ifrån den viktigaste frågan att diskutera. Det är långt ifrån synd om mig. Men allt eftersom begrepp som svenskhet och etnicitet blir både luddigare och viktigare, allt eftersom diskussionen blir större och vi dessutom blir fler som inte enkelt kan bestämma bara en identitet — och allt eftersom jag också inser just att jag nog har betett mig dumt förut och inte har någon garanterad rätt att vara med, så… fan. Jag vet inte. Det är liksom det som är problemet. Jag vet inte ens vad det är jag försöker fråga. Det blir så lätt att det är som att man vill att någon ska säga ja, du är okej, just du får vara med, kom så pratar vi om konstig släktmat och tävlar i diktaturanekdoter. Varsågod, carte blanche och passerkort. Och det är inte det, jag vill inte ha en tillräckligt-invandrare-stämpel.

Jag vet inte vad jag vill. Fundera, antar jag.

HEJ JULIA DET HÄR ÄR DIN HJÄRNA

1 juli, 2015

Inatt drömde jag att jag av outgrundlig anledning börjat på en journalistutbildning i Göteborg. Detta trots att allt annat var som på riktigt, alltså att jag redan gått en journalistutbildning, jobbat i snart tio år och har hem och relation i Stockholm.

Sen upptäckte jag att mina lärare dels inte kunde skillnaden på de och dem, och dels använde rasistiska ord i infomaterial. Sen hittade jag inte mitt studentrum eller mitt postfack eller mina böcker, och sen hade jag inga kläder på mig.

Jag tror att det börjar bli dags för semester. Tur att det bara är tre och en halv vecka kvar…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 111 andra följare