Skip to content

Postmässe-whatnot

27 september, 2016

bokmassekollage.jpg

Intensiv bokmässa. Frustrerande, också — jag såg ganska lite av svartklädda puckon eller civilklädda idioter, men det är ändå så bisarrt hur helgen blev om man inte bara tittade på högar med böcker eller mässkavajer. Jag funderade innan på om jag skulle stanna hemma som en markering (jag är bara en person, och inte särskilt känd eller relevant — men alla personer är bara en person och en gånger många är många) eller om jag inte ville låta folk hålla mig borta (men igen, se ovan) och dessutom PMS på det… Jag vet fortfarande inte vad som är rätt eller fel beslut.

Jag åkte, i alla fall, och pratade om feminism och aktivism och gemenskap och historia och garnsamlande och slöjdhyfs och massa andra saker på och utanför mässan. Så på ren boknivå är humöret högt. Träffade trevliga läsare och människor som glatt upptäckte boken på plats, signerade, såg den fina tygpåsen varstans i vimlet.

Nu är jag fortfarande lite trött, men glad. Funderar på livet, så där som man gör.

Bokmässan 2016!

19 september, 2016

Dags att börja ladda. Mitt organiserade schema just nu:

TORSDAG:

kl 16 – Signering Galagos monter

(Och så DJ-ar jag på Galagos fest på Pustervik mellan 21 och 22. Kan gå hur som helst.)

FREDAG

kl 14 – Samtal med Sara Granér, Seriescenen
kl 15 – Signering Galagos monter
kl 16 – Samtal, Ordfronts monter
kl 16.45 – Samtal, Hemslöjdens förlag

LÖRDAG

kl 14 – Signering Galagos monter

SÖNDAG

kl 13 – Öppen signering Galagos monter

 

Och på hållkäftenjagräknar.se finns framtida kalaserier också, uppdateras kontinuerligt.

Håll käften, jag bloggar

9 september, 2016

ska%cc%88rmavbild-2016-09-09-kl-14-20-59

Okej. Boken kom ut för sådär tre veckor sen. Efter en vecka beställdes det tilltryck på en andra upplaga. Whee!

Jag var på Syfestivalen i Göteborg, sålde 300 böcker, signerade allihop, sålde lite keramik, blev trött men hade väldigt roligt. Whee!

Folk verkar gilla boken! Whee!

Snart ska jag till bokmässan. Whee! Sen Syfestivalen i Stockholm. Whee!

Tack alla som köpt och läst och hört av sig och instagrammat. Hoppas vi ses under hösten.

Vad ”cis” är och inte är

22 juli, 2016

Imorse läste jag den här ledartexten av Lisa Magnusson, om att det är trist när feministiska diskussioner och kamper ska tappa fokus pga krokben och hån. Och det kan man ju generellt hålla med om.

Men jag fastnade på den här biten:

Snart urartade projektet till fullskaligt krig, där upprorsmakarna helt uppenbart njöt i fulla drag av att håna människor de överhuvudtaget inte visste någonting om, och anklaga dem för att vara vita, heterosexuella, biologiska kvinnor.

”Cis” kallas det på akademikerspråk, och det är en grov förolämpning. Vit, heterosexuell och biologisk kvinna betyder nämligen privilegierad. Och privilegierad är dåligt att vara, eftersom man enligt den moderna ideologiska logiken då liksom har lite mindre rätt att uttala sig.

Jag kommenterade på Lisas Facebooklänk och frågade om hon menade att cis betydde vit och heterosexuell, och hon sa att oj nej det var inte meningen, den hade redigerats en hel del inför att få plats i tryck och hon skulle ändra. Gott så, tänkte jag.

Sen kollade jag igen lite senare. Då hade ordet ”vit” tagit bort. Men ordet cis förklarades fortfarande som akademikerspråk för heterosexuell biologisk kvinna.  (Tillägg: Lite senare var det redigerat ytterligare.) Och det är ju faktiskt inte något av de tre orden som stämmer.

Cisperson är, väldigt förenklat, den som inte är transperson. Helt enkelt en person vars kropp, juridiska kön och könsidentitet hänger ihop enligt normen.

(Från transformering.se:s ordlista)

Cis betyder på sin höjd att man är ”biologisk” X som också själv identifierar sig som X. Inte att man är heterosexuell eller att man är ”biologisk” något alls, vilket är en ganska bökig term över huvud taget. Sexualitet hör faktiskt inte ens till begreppet.

En homosexuell man kan vara cis. En ”biologisk kvinna” kan vara transman och för den delen också heterosexuell, det vill säga attraheras av kvinnor.

Ja, det finns folk som tror att cis betyder generellt privilegierad, eller är en förolämpning som slänger in dig i majoritets- och normgrupp och därmed idiotförklarar dig, men det gör det inte och det är det inte.

Det är en bra och användbar term både i allmänhet och för att påpeka att det finns en poäng i att sätta ord på normen för att inte göra den osynlig och självklar. Då är det dumt att man befäster en felaktig och dålig förklaring till vad det betyder.

Utöver det kan jag tycka att det är onödigt att dissa privilegiediskussioner, för ja, vit/heterosexuell/cis/medelklass/normfungerande innebär ett privilegium gentemot respektive minoritetsgrupp. Och det kan vara vettigt att inte prompt uttala sig i alla diskussioner då. Och det är inte alltid mest konstruktivt att döma ut folk på ett otrevligt sätt, eller alls, men samtidigt har många ägnat så sjukt mycket tid åt att bli kritiserade för dålig ton eller ifrågasatta när de lyfter något, att de kanske inte orkar vara trevliga mer.

Det kan vara sant samtidigt att folk slänger sig med cis som ett skällsord OCH att vita heterosexuella cispersoner dels har privilegier och dels inte kan kräva tolkningsföreträde i alla sammanhang.

Fortsatt bästa möjliga vård

22 juli, 2016

Den här texten skrev jag en arg dag i mitten av juni. Sakernas tillstånd kvarstår.

Den 1 mars 2016 är förändringen av Psykiatri Södra Stockholms organisation klar. Vi är nu rustade för att fortsatt ge bästa möjliga vård med ett mer specialinriktat fokus. Vårt arbete att vidareutveckla säkerhet och kvalitet fortsätter dock, det är en ständigt pågående process.

Det är ett jävla hån. Jag letar efter ett telefonnummer för att försöka hitta någon som vet vad som händer, och får veta att jag får (fortsatt) bästa möjliga vård.

Det är förstås möjligt att den är skitbra. I wouldn’t know. Jag har väntat sen i höstas på att träffa min senaste behandlare. (”Bästa möjliga” kan ju också vara en sann beskrivning utifrån förutsättningarna.)

Vi måste prioritera patienter som är högrisk, sa han till mig i telefon när jag ringde i mars för att fråga när jag kunde få en ny tid. Han var sjuk när vi skulle träffas i november, och igen när vi skulle träffas i februari. Kanske maj, sa han då. Om han jobbade på det nya stället. Det gör han inte, får jag veta nu, i juni – och i systemet finns ingen anteckning om vem som ska ta hand om mig nu. Koordinatorn ska få ett meddelande om att jag finns och vill ha en behandlare och träffa en arbetsterapeut. Det framgår inte varför jag inte redan finns – eller om jag nu blir prioriterad framför någon annan. Som inte orkat ringa. Eller om jag prioriteras ner för att jag mår bra nog att orka ringa.

Jag kanske borde ha slutat anstränga mig och sett till att må sämre och sämre tills jag hamnade på akutlistan.

Alltså, ifall ni missade: Jag har inte träffat en behandlare sen i… augusti förra året, typ. Man kan ju tycka att det inte skulle behöva gå ett år mellan träffar, i alla fall inte när det fortfarande pågår någon slags behandling.

Jag får inte skriva egenremiss till arbetsterapeut eller för att prova ut eller beställa hjälpmedel. Och de går inte att köpa på annan väg. Helst ska man träffa vederbörande i samband med en sjutton veckor lång kurs (på riktigt 17 veckor, inte en dramatisk överdrift) där man själv och gärna ens anhöriga ska avsätta ett antal timmar i veckan för att lära sig mer om sitt funktionshinder. Det är som att det förutsätts att man redan är sjukskriven, alternativt har extremt förstående arbetsgivare och inga problem med att berätta för dem att man är trasig. Kursen ges nästa gång 2017. Kanske.

Den här behandlaren hann jag alltså aldrig träffa. Den innan träffade jag en gång. Den innan träffade jag i över två år medan han drog ut på utredningsprocessen, missade steg i den, glömde göra saker som behövde göras, och till råga på allt struntade i att fylla i journalen ordentligt så att när jag till slut ringde och försökte få tag på honom och fick veta att han hade slutat så såg det ut som att jag skulle behöva börja om från början.

Jag frågade en sköterska förra hösten om fysisk aktivitet på recept. Hon sa att det ska behandlaren skriva ut. Jag sa att jag hade bett min behandlare om det i över ett halvår och sen hade han slutat. Hon frågade vem det var, suckade och gick och hämtade ett receptblock.

En grej är i alla fall bättre efter flytt och omorganisering: receptförnyande per telefon. Jag ringer någon gång under våren och talar noga in personnummer, medicin, dos – och blir på riktigt förvånad när medicinen några dagar senare finns att hämta på apoteket. Innan har jag fått ringa flera gånger och påminna, även om mediciner som börjar ta slut eller helt tagit slut och som har ganska jobbig avvänjning. Eller fått fel dos. Eller fel medicin. Eller bara ett av två recept.

Det är fan sorgligt när man blir alldeles glad för att en enkel liten sak funkar som den ska.

Jag är inte ensam. Det är flera tusen nya patienter bara på min nya mottagning. Kort om läkare, kort om behandlare, kort om personal över huvud taget. Det är inte deras fel men det är så enormt jävla frustrerande. Jag behöver inte så mycket tid, jag behöver inte så mycket hjälp (kanske?) och det är slöseri med min tid att ringa och ringa och ringa och ringa – och det är slöseri med min tid att må sämre än jag behöver under tiden.

Om Orlando och vapen och hat

14 juni, 2016

Igår skrev jag på Facebook:

One of my haha-silly-Julia anecdotes is that when we moved to San Diego, I fell asleep the first night worried about what I thought were gunshots but were in fact fireworks over Sea World. Silly foreigner!

But then there was a shooting at a nearby school. And then a lockdown where we sat in our classroom while a boy walked through the school who’d threatened to shoot his girlfriend. And innumerable instances of gun violence that were close but not close enough to give me the same nightmares.

There were also recurring issues of whether the Gay/Straight Alliance should be allowed to operate in the same ways and as visibly as other school clubs.

When I go to Pride or LGBTQIA spaces or events in the US, I have very different thoughts and awarenesses than when I do here. (NB: Through the luck of the draw and timing and probably societal structures I live with a man and not a woman, which means that my experience is different than others’ and than it could have been.) There is homo-, bi-, and transphobic violence in Sweden as well, don’t get me wrong, but it takes different forms and isn’t as likely to leave the same large-scale devastation.

Hatred and intolerance kill, directly and indirectly. Guns mean that someone’s rage and hateful decisions can grow exponentially. Both of these things are true, but neither of these things have to be an everyday truth.

I read in a comment somewhere that grief is love that has nowhere to go, but I think that our grief has a lot of places to go. We need our anger and sadness and frustration to breed action and constructive change.

Karriärslistan

10 juni, 2016

Det känns som att jag snor jättemycket listor av Cinderalley, men hon är så bra på att hitta dem!

Vad ville du bli när du var liten?

Författare, skådespelare, uppfinnare.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Inte så gammal. Jag vet inte, jag mådde så dåligt att jag nog inte riktigt tänkte särskilt mycket framåt. Men kanske författare.

Gick du någon nischad gymnasielinje?

Nä. Gick sam-hum ett år, fast innan det hann bli särskilt mycket hum, och sen flyttade vi till USA.

Vad hade du för betyg?

Jag hade nog bara A:n i USA, nåt enstaka B, och så något VG och G här och där från första året i Sverige.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Bästa var drama, engelska, historia. Sämst var nog gympa och företagsekonomi.

Utbildade du dig efter gymnasiet?

Ja. En magisterexamen i filmvetenskap vid Stockholms Universitet, som också innehåller ryska, etnologi, praktisk filosofi och litteraturvetenskap, och sen journalistprogrammet på JMK.

Vilket var ditt allra första jobb?

Jag jobbade ett jullov på en postorderfirma, där jag bland annat ringde folk vars kreditkort inte gått igenom och slog in paket.

Vad har du mer haft för yrken?

Yrken har jag nog inte haft så många; har varit bokuppställare på universitetsbiblioteket men det var inte så länge.

När hamnade du i den banan du är i idag?

2008, när praktiken började på TV4. Men jag brukar skoja om att jag inte duger till så mycket annat.

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?

Oj. Jag vet inte, det varierar nog från dag till dag om jag tycker att jag är det. Men för det mesta känns det rätt.

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

Att förklarar saker så man förstår, att hitta på bra saker, att få andra att bli bättre, att leverera i tid och enligt beställning.

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Ibland ifrågasätter jag saker som jag kan tycka är viktigt att diskutera men som jag egentligen vet inte är någon mening att försöka ändra. Och jag är inte jättebra på skittråkiga saker men vem är det.

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?

Fått politiker att ändra rutinerna för barn vars föräldrar missat förskoleavgiften; sålt slut på magnettejp efter ett TV-tips; varit en bra arbetsledare i en kaosig situation.

Vad går ditt jobb ut på mest?

Det beror så mycket på. Just nu på Metro handlar det om att analysera, planera, coacha, hitta på, gå på möten, förklara saker, och ha helhetsperspektiv. Vilket säger typ ingenting.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?

Kanske satsa på keramik på heltid. Eller vara folkhögskolelärare.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Telefonförsäljare, förskolelärare, militär, parfymtestare.

Vad gör du om fem år?

Ingen aning.

Vad gör du när du är 60 år?

Ännu mindre aning.

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?

Jag vill ha ett visitkort med bara mitt namn på, eftersom alla ändå vet vem jag är. Så kanske inget visitkort alls.