Idag skulle jag göra ett inslag och utöver det också fråga folk på stan om de är skrockfulla, apropå dagens datum. Redaktörn känner till min skepsis till voxar, och log lite förtjust, men sen blev det en diskussion på morgonmötet om man ska göra såna halvtrötta saker — fredagen den trettonde, första april, kanelbullens dag —  som utmynnade i att det ursprungliga inslaget ställdes, och jag fick i uppdrag att göra något roligt på fredagen den trettonde. Delvis för att redaktörn också tyckte att vi gnällde lite mycket och borde komma med idéer själva. Gör det bättre själv då, typ.

Så jag fick nåt slags kreativt ryck och ringde Uppsala Auktionskammare för att fråga om de gör något särskilt med sina speglar idag. De var upptagna, så jag fick åka till IKEA istället (och undrade hur många års otur de skulle dra på sig om de hade otur nog att alla speglar åkte i golvet). Jag åkte också till universitetet, där det ska installeras massa nya professorer — teologen jag först letade efter gick inte att få tag på, så jag pratade med mannen som sköter festligheterna, och frågade om halkskydd på trapporna, sufflörer åt rektor, och så vidare. Hade jag haft mer tid hade jag kanske också åkt till ett katthem, frågat en kioskägare om de sålde färre lotter idag, kollat med en nyckelfirma vad de rekommenderar för att nycklarna inte ska hamna på bordet, jagat korpar… Mycket finns det man kan göra.

Och man kan göra bättre själv då. Såhär blev det.

Jag tänker vara lite fräck och helt sonika klistra in mammas blogginlägg från i onsdags, för det var fint och jag vet inte hur många av er som klickar dit regelbundet. (Men gör det; hon har också skrivit om sina minnen från murens fall, till exempel.)

Old friends

Many, many years ago when I was a teenager my parents had a friend whom we mostly met during summer holidays in Karelia. He was a scientist and a true Russian intellectual. My mother first met him during a rainy walk when they discovered that they had lots of common friends, and they decided to meet again next day and introduce their spouses. As they were about to part, this man said: ”To be honest, I must warn you: I am a Party member”. They became close friends, and one of the favourite pastimes was fishing. I spent hours upon hours in a boat with him, rowing and listening to his stories about theories of universe. Pulsars had just been discovered. Big Bang wasn’t common knowledge. It was very exciting. I had always been fascinated by astronomy (I wanted to become an astronomer, but that’s another story). But in the first place I was fascinated by this man’s genius. It’s easy to have a crush when you are a teenager, but it’s easiest when you meet a brilliant mind. At least for me.

He was already then internationally famous, member of dozens of academies and learned societies, honorary doctor everywhere, award-winner, but he was bitter about the Nobel prize, because there wasn’t any in astronomy.

Many years later he and his wife called me in Stockholm where he was giving a lecture. We invited them for dinner. Staffan, who was as good then as he is now at cooking, made oven-backed fish with spinach. The great scientist looked at the green mess on his plate and asked: ”Do I have to eat this?” Staffan was a bit upset.

One day I was sitting in front of the TV and suddenly saw my childhood love and fishing companion. He had just been awarded the Nobel Prize. Astronomy or not.

If you want to know more, read this.

Jag är lite trött och korkad och full av snor, men jag har ett fint tips för den som är intresserad.

Igår var jag med och startade Geek Women Unite, efter en helt underbar nördmiddag som jag säkert kommer att vara hög på i veckor. Gå med i Facebookgruppen, vetja. Beskrivningen där:

Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är detta gruppen för dig.

Vi är kvinnor, vi är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!

Dock kräver vi att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och vi kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller vi oss rätten att blockera dig, och peka och skratta.

Vi tror inte på automatiskt systerskap, men vi tror på att det finns en poäng i att ifrågasätta och arbeta mot vissa normer och stereotyper inom nördskaper, och att hitta styrka och gemenskap och lycka tillsammans. Och så är det kul att göra nördiga saker tillsammans.

(Nästan genast startades parallellgruppen ”I support Geek Women”, för den som gillar grejen men som inte identifierar sig som kvinna och/eller nörd. Den kan man gå med i här.)

Jag vaknade vid… säg två-tre? inatt av att det spelades Belle & Sebastian ganska högt ganska nära mitt öra. Jag blev lite förbryllad av att mina övernattare bestämt sig för att ha lite disco i vardagsrummet, tills jag insåg att nej, det var grannarna ovanför som lyssnade. Väldigt väldigt högt. Sådär så jag hörde varje ord och varje gitarrknäpp. Jag gillar de melodiösa skottarna, det gör jag, men där och då var det faktiskt inte helt OK. (Jag låg och var gammal och förnärmad och tänkte och på en TORSDAG! Febertröttma gjorde det inte bättre.)

Sen hjälptes det hela inte heller av att de verkade ha den klassiska Spotify-kampen så nästan ingen låt spelades mer än någon halv minut, eller av att de verkade testa nåt slags indie-aerobics. SKUTT skutt skutt duns duns DUNS skutt SKUTT.

Jag var helt övertygad om att jag skulle somna ifrån i ren utmattning, och vakna och de fortfarande skulle spela. Men det tystnade efter nån halvtimme.

Jag har typ bestämt att det är ett bra tecken att jag blev sjuk nu.

Man blir sjuk på semester, man blir sjuk när man är ledig, för att kroppen är klok nog att inte bli sjuk när den är stressad och hotad, och sen när man slappnar av lite så har kroppen tid att bekämpa infektionen. Typ. Och jag tänker att det här betyder att jag ändå lite grann börjat stressa ner och slappna av. Och så blir jag sjuk, för kroppen är inte lika stressad och hotad och har tid och ork och mod att ta tag i.

Kanske.

Jag fick en spikmatta i födelsedagspresent av Elin också, och kan berätta att den där första upplevelsen mattas av lite. Och att det inte är jätteskönt när det plötsligt kommer fyra kilo katt och lägger sig ovanpå en, men sen är det nästan lite mysigt.

Nu är jag sjuk istället. Då är folk mystiskt snälla mot mig.

Jag har fyllit år. Nu är jag jättegammal. Jag och Anna hade gemensamt fölsedagskalas, med tema nittital.

Jag var en trumpen grungeare, Anna var en tandvärkssöt panda. Vi såg båda genast ungefär fjorton ut. (Huruvida vi bara återskapade våra egna tonår låter vi vara osagt.)

Alla var gräsligt fina. Det kom en syster Graaf, doktrar Greene och Weaver från Cityakuten, Patrick Bateman (lite fusk eftersom filmen kom 2000 men vi bestämde att den GJORDES på nittitalet) och hela Fucking Åmål!

Sen var jag lite trött. Eftersom jag är sådär gammal nu.

Jag filmade invigningen av Uppsala International Sacred Music Festival ikväll (varning, hemsidan har inbäddad musik).

Fyra kvinnor sjunger, i så där nästan smärtsamt, overkligt, vackra stämmor, på vad jag tycker låter som polska. De sjunger en Fader Vår som är tillräckligt nära den jag själv bett så många gånger för att jag ska känna igen den. Och jag överväldigas, jag börjar gråta i den nersläckta domkyrkan. Stora tysta tårar rinner nerför kinderna, och jag får anstränga mig för att inte snörvla så det ska plockas upp av kameramikrofonen.

Saker kan drabba mig så där. Folksamlingar som sjunger, som demonstrerar, som anstränger sig för ett gemensamt större goda. Men när det handlar om tro, om religiösa riter och psalmer och predikan kan det ibland bli lite jobbigare, lite svårare och tyngre att bära, att värja sig.

Jag har en ganska okomplicerad relation till min egen tro, eller snarare brist därpå — eller, så okomplicerad som den nu kan vara. Jag tror inte, så var det med det. Inte ens den barnatro jag försökte uppamma satte sig särskilt djupt; det gick typ bara inte.

Men jag skulle nästan vilja.

Jag kan ha en massa åsikter om till exempel min systers tro, om hennes samfund och vad det står för och vad det gör. Men samtidigt kan jag ibland bli avundsjuk. På den vissheten, den tryggheten. Vetskapen att det finns ett som är evigt, en fast mittpunkt som alltid finns och alltid finns med en. Att man är del av ett sammanhang och något större, något som finns utanför och oavsett en själv, men som man får vara del av. Något som man inte ens tror, något som man vet. Och något som är facit. Man kan göra fel, men man har något absolut att förhålla sig till.

Jag kan längta efter en sån fast punkt. Ett sammanhang, en trygghet, en tro, en visshet. Och därför gråter jag ibland, när någon låter en änglastämma färdas upp till en gud de vet alldeles säkert finns, och ber honom att hålla dem nära i smärtan och i rädslan och i lyckan, i dödsskuggans dal och i den förklarade salighetens ljus, ber honom att förlåta dem deras synder och hjälpa dem i frestelse. Jag gråter, och jag känner mig mycket mycket liten och ensam.

—

(På hemsidan la jag upp ett lite längre musikklipp. Så kan pappa förklara att det där är inte alls polska, det är högkyrkolågsorbiska. Fast hemsidan säger att de är bulgarer, upptäckte jag nu.)

Minns ni när jag fick öronen kollade när jag jobbade i Norrköping? Idag var det dags igen, men den här gången gjorde det ont. (Jag är eventuellt lite spruträdd också.)

(Jag vill påpeka att jag faktiskt hör till en riskgrupp, och inte har typ smitit förbi kön för att att jag försöker utnyttja min yrkesroll eller för att få ett snitsigt inslag.)

(Men min chef blev mycket mycket nöjd med min sprut-uppa.)

(Jag fick ett bokmärke av sköterskan efteråt. Ser ni hur vita mina knogar är runt mikrofonen?)

Så. Nu har jag skickat in mitt livs tredje och fjärde forskarutbildningsansökan. (Jag kunde eventuellt inte låta bli att ta en bild.)

Jag satt och skrev och skrev och kände att förihelsike, jag vill verkligen göra det här. (När jag inte sa till någon ”Jag vet inte om jag känner mig skitsmart eller full av skit.”) Jag hoppas de förstår vilken jääädra tillgång jag skulle vara. (En väldigt ödmjuk tillgång, förstås.)

Jag hoppas också att den som läser har sinne för humor. Så här börjar min forskningsplan till kulturforskarskolan…

Det är frestande att inleda med ett något utmanande och eventuellt lätt tendentiöst påstående om att de filmer som brukar sammanställas under kategorin ”romantiska komedier” gör större åverkan och skada på våra känsloliv än vare sig porr eller våldsfilm någonsin skulle kunna göra; att de sipprar och bryter sig in i våra enskilda och kollektiva medvetanden och förstör vår möjlighet att knyta an till varandra på ett naturligt och hälsosamt sätt.

Fullt så långt kanske man inte behöver gå. (Även om det vore ganska underhållande att kräva romkomfria hotell på samma sätt som det finns porrfria. Med hänvisan till rätten till frizoner från förtryckande och skadande normer och praktiker. Alternativt att man inte vill att ens underåriga barn ska råka utsättas för Meg Ryan utan övervakning.)

Resten av forskningsplanen finns förstås på begäran om det är någon annan institution som känner att de genast måste ha mig.

—

Jag blev också väldigt glad av att bli påmind om hur fina vänner jag har, som har peppat och läst igenom och påpekat viktiga saker (både om upplägg och när jag slutat mitt i en mening) och hjälpt mig att få ut ett betygsutdrag när universitetet var väldigt dåliga med korrekt information och… ja. Guld värda är de. Och tack alla som hejat på här också.

Nu ska jag typ jobba och försöka tänka på något annat.