(Och i transparensens namn berättar jag förstås att min bästa vän jobbar på Amigos. Men jag gillar ju både design och yttrandefrihet.)

Amigos och Maj studio är med och anordnar FRIA TANKAR – Freedom of expression: 100 affischer ställs ut i Designens hus under tema yttrandefrihet.
Tid: 10-13 december 2009. Torsdag 10/12 är det vernissage kl 17-20 och övriga dagar är utställningen öppen mellan kl 13 och 18.

4tomorrow, Associazione Culturale GoodDesign och HM Studio är organisatörerna bakom den internationella affischtävlingen Poster4Tomorrow tillsammans med Reportrar utan gränser och Amnesty International. Temat för tävlingen är yttrandefrihet. De 100 bästa bidragen ställs ut på Designens Hus.

Mer info finns på poster4tomorrow.org.

Jag var alltså på en specialvisning av Metropia i söndags — som följdes av en frågestund med Tarik Saleh och Stig Larsson, vilket var skitroligt. Jag älskar att få höra upphovsmän prata om sitt arbete, om processen och sina tankar och, i det här fallet, om kattvaktande och slängda Post-its.

Jag är lite kluven, både till filmen som helhet och till den där nyskapande animationstekniken. Den kombinerar extrem fotorealism med klippdockekänsla, spelar mot Terry Gilliams tvådimensionella omkringfösta pappersgubbar, med kroppar som rör sig konstigt och utan höftben, som är antingen nästan nästan rätt eller jättekonstiga.

Intressant, helt klart, men det jag tänkte, och det jag också försökte fråga om, är att det kan vara en risk. Det kan skapa ett förfrämligande och en distans som å ena sidan kan vara en poäng i sig i en dystopisk berättelse, kan underbygga den alienation och obehagskänsla som rollfigurerna upplever och som vi upplever genom dem — men det kan också påminna åskådaren om att hon är just det, en åskådare som tar del av ett medium, som sätter uppmärksamheten på mediet istället för på det som ska berättas och förtar upplevelsen. (Kallas ”remediering” ibland, om man vill vara teoretisk och snobbig, det där med ett medium som uppmärksammar sig självt.) Och det kändes som att Metropia vinglade lite fram och tillbaka på staketet däremellan. Det finns en fara med ny teknik, att den blir ett egensyfte och egenvärde, att man blir så kär i möjligheterna och det nyskapande att andra saker hamnar i kläm.

Sen tyckte jag att historien var lite… ja, den var också lite platt. Både personerna och händelseförloppet fick inte utvecklas, fick inte landa riktigt, och ibland funderade jag på om det var snuttar som saknades, för vissa vändningar var lite för tvära för att bara vara luringar. (Och det dök upp ett kontinuitetsfel som kan verka smått, men som störde mig rejält.) Samtidigt är jag en sucker för snygga dystopifilmer, och förlåter dem mer än jag ibland gör andra filmer. Så… ja. Kluven.

Men jag gillade som sagt möjligheten att få lite bakomkulisserna-smulor och älskade att få höra att Stig Larssons katt Esset hade stirrat på Tarik Saleh när han hade sex, och sen fått en utskällning av Larsson som tyckte att så gör man inte! Hee. Katthistorier är en billig väg in i mitt hjärta.

Annan är lite nostalgisk och känslomässig ur ingenstans och jag klappar och säger snälla saker. Först.

<Julia> Ok, du får slå mig, men är du… eh, hormonell?
<Julia> För jag har mina BLEEDINZ
<Annan> Hahahaha
<Annan> JA
<Julia> Och så tänkte jag att vi synkade förut
<Annan> OCH JAG HATAR DIG
<Julia> Och så tänkte jag att det kanske spelade in
<Julia> Hahahaha
<Julia> Vad?
<Annan> För att du säger att det är bara för att jag har PMS och du har rätt? :D
<Julia> Hahahahaha
<Julia> Å, får jag blogga det här?
<Julia> Snälla snälla?
<Annan> Ja
<Annan> Gört då
<Julia> Heee
<Annan> HÄNG UT MIG PÅ INTERNETS
<Julia> Jag kan låtsas att det inte är du om du vill.

Jag hade tänkt blogga om Metropia och om öppenhet och känslor idag (eh, två olika inlägg då) men jag blev väckt av en chef som behövde lite VAB-täckning. Så det bidde inget sånt — jag kom precis hem, klockan är halv nio, och jag är lite trött. Det kommer.

Ta lite Jan Johansson istället. Fin jazz och ryska folkvisor — jag älskar den här visan, och jag älskar björkar. Min barndoms tomt hade en stor maffig gammal björk och en smäcker mindre — den lilla var någon meter när vi flyttade in, när jag var några månader gammal, och sen blev den många meter hög och jättevacker. Den var liksom alltid min björk.

När vi bodde i San Diego, som egentligen är ökenlandskap, var det någon galen granne på vägen till skolan som hade en stackars ämlig liten silverbjörk på sin tomt, som måste ha behövt så galet mycket vatten, och jag blev alltid lite glad när jag såg den.

Berjoza är ett sånt fint ord också. (Berjozka är diminutivet, ”liten björk”.)

Jag sitter och lyssnar och äter vårrullar och är ganska nöjd med livet ändå. Även om björkarna bara är kala vita nakna damer just nu. Jag blundar och tänker på en skogsdunge, kanske en ängskant, med ljusgröna luftiga kronor och sol och skuggspel och ljumsval luft som spelar i löven och över mitt ansikte. Kan inte annat än småle.

Varför ingår inte sex i zombie-överlevnadsguider?

Inte som strategi mitt i alltihopa, men om man nu lyckas barrikadera sig någonstans, och har fyllt badkaret med vatten så man står sig när infrastrukturerna kollapsar, och har massa mat… så måste man ju liksom göra något. Man ska få tiden att gå, och så ska man helst hålla sig någorlunda o-vansinnig och o-livrädd. Vore inte sex en bra idé då? Man blir lugn och trött och glad, och det går att göra utan att slösa med stearinljus som man kan behöva till andra saker. Och zombiefilmer är en kategori skräckfilmer där sex inte automatiskt betyder att man kommer vara bland de första att gå åt, så det är inte ens en jinx!

Jag såg faktiskt just henne sjunga den här i London — fast då var hon förstås svarthårig och grön. Det är en av de (eh. ganska många) musikallåtar jag alltid får gåshud av; älskade den på Glee sist. Den är gräsligt bra.

Idag är det Transgender Day of Remembrance.

Jag bloggade om det förra året, och har inte så mycket mer att tillägga i år, egentligen.

Transgender Day of Remembrance [...] hedrar och påminner om de transpersoner som mördats på grund av att andra inte kunnat hantera att deras uppenbarelse och självidentifikation inte (än?) korresponderat med deras fysiska eller genetiska kön; på grund av hat, oförståelse, fördomar och rädsla. [...]

Så även om du inte (vet att du) känner någon transperson, fundera lite extra på de som inte vågar vara öppna, på de som vågar vara öppna men nästan alltid måste vara lite försiktiga och rädda, och på de som vågade och straffades.

Isabelle Ståhl skrev för någon månad sen om lyckobaksmällan, om den låga dagen-efter efter en underbar dag – hennes teori var att det blev något restämne som skapade bakfylleliknande känsla; jag funderade i kommentarerna på tömda serotonin-dopamin-endorfindepåer, á la ecstasyskador.

Men sen har jag också funderat på den… vad ska man säga, parallella motsatsen? Motsatsparallellen? Nånting sånt, i alla fall: Olyckobaksmällan. Eller kanske snarare olycko-nykterheten (…framnykter) för det är mer så det är.

Dagen efter att man varit sådär fruktansvärt olycklig, gråtit så man hickat och hostat och snorat och somnat utmattad, uttorkad och fullständigt tömd på känslor, tårar, ork och livskraft, så kan man vakna och tillbringa åtminstone merparten av dagen i något slags nästan absurt nytert tillstånd. Sakligt, torrt — fortfarande ganska miserabel, men med något slags distans. Ser kliniskt utifrån på situationen, konstaterar att ja, det suger hårt och blir antagligen inte bättre, men med något slags kyligt avstånd. Som att kroppen tömt förråden av misärhormoner och inte riktigt har något kvar att satsa på olyckan på ett tag. Det känns lite som tomt i magen, lite urladdat och urlakat.

Sakernas tillstånd kvarstår, känslonivån kvarstår, men det finns inga resurser att lägga på den, så den blir bara status quo, nästan neutralt. Nästan så att man kan fascineras av hur pissigt man mådde igår, av hur pissigt man egentligen fortfarande mår men inte riktigt kan känna. Just nu.

Frågan är om det bara är något slags urladdning, eller om urladdningen i så fall också är någon form av självförsvar. Kroppen pausar den allra värsta misären så att du ibland hinner andas lite. (Samtidigt kan man fundera på om det är tänkt att vi ens ska ha tid att hinna må dåligt, om vi ska bli sådär vulgärgrottmänskovetenskapliga.)

Eller så är det något slags absurd hämnd, att du ska tvingas se utifrån hur patetisk du är, ska vaccineras mot de där allra tragiskaste nätterna.

I så fall funkar det inte.

Det här är säkert något slags läcker dramatisk ironi, men jag somnade på riktigt på tåget hem igår. Vanligtvis halvslumrar jag och hör utrop och så, men nu vaknade jag plötsligt och tåget stod still, och jag flög upp i panik och rafsade ihop mina saker och sprang av för att inte följa tillbaka med till Uppsala.

Det bästa hade väl varit om jag sprungit av i Märsta, men så var det nu inte. Däremot blev jag förvirrad för att tåget stod på fel sida av perrongen, tills jag insåg att jag åkt baklänges och utgången var åt andra hållet.

Det var måndagens lilla äventyr, det.

Det kan verka som ett lite fånigt dilemma: Jag behöver äta frukost framför min ljusterapilampa för att vakna till ordentligt (och förhoppningsvis må lite bättre) — men om jag vaknar till ordentligt kan jag inte stjäla en halvtimmes extra halvsömn på tåget till jobbet.

Jättelöjligt. Men såna här motstridiga problem där endera beslut utgår från TRÖTT, och jag är lite för trött för att kunna bestämma mig, gör mig nästan lite gråtfärdig. Sådär så man närapå vill ringa chefen och förklara att jag kommer inte in idag, jag har ont i Julia. Imorrn är det kanske bättre, men just nu vill jag vara en av katterna och tillbringa 90% av dygnet hoprullad på min egen kudde.

(Hej, välkommen till bloggen; inlägg nummer tusen firas med gnäll och trötthet. Bloggtårta uteblir just nu, och ingen prickade datumet rätt. Men Hela hustrun var närmast!)