Skip to content

Kläderna gör mänskan

21 september, 2012

För några veckor sen gjorde jag en videoblogg om att klä sig som en vuxen.

Jag insåg lite senare att det inte bara handlar om att klä sig vuxet och professionellt, samtidigt som jag ska känna mig någorlunda som mig själv. Det handlar också om något slags tjockisparadox, som då och då ger mig lite ångest när min hjärna får för sig att spöka med mig.

Den låter ungefär såhär: Å ena sidan vill jag visa att tjockisar kan vara och är snygga; att vi kan klä oss snyggt och vara snygga och ärtiga och inte är misslyckade och så vidare. Å andra sidan så blir jag lite orolig att folk ska titta på mig och undra vad jag tror att jag håller på med, om jag verkligen tror att jag har något för att ens försöka; att jag ska se utspökad ut. Plus, förstås, det där om att jag fortfarande tror på att jag inte är skyldig någon att vara snygg.

Jag vet inte riktigt hur man hittar balansen.

Imorrn ska jag på VeckoRevyn Blog Awards (där jag självklart hoppas att Kroppsbilder vinner Årets snackis). Satan vad svårt det var att bestämma vad jag skulle ha på mig. Klädkod: gala — vilket Magdalena Ribbing skulle fnysa åt, tror jag. Men i alla fall. Jag har inte en garderob full med galastasser, även om det vore trevligt. Jag har inte riktigt tid och ork att shoppa loss, och det är fan inte lätt att hitta snygga kläder när man drar större än en fyrtitvåa. Och så blir jag nojig för mina armar, och så har jag en väldigt skev relation till snygga skor, och så vill jag samtidigt inte vara en kamouflerad fegtjockis, och så vill jag inte att folk ska titta på mig med höjda ögonbryn, och fan, de kommer antagligen fota mig för jag är nominerad — eller så kommer de inte fota mig för jag är typ äldst och fulast, och jag vet inte ens vilket som vore jobbigast.

Ni fattar.

Jag tror att jag har hittat en fungerande outfit. Jag tror att jag kommer att känna mig snygg. Men det kommer liksom en dag till efter det. Eller, alltså, på söndag tänker jag ha mjukiskläder på mig. Men på måndag måste jag se ut som en vuxen igen, i alla fall någorlunda. En snygg vuxen, som inte är utklädd. Och vissa morgnar vill jag bara gå till jobbet i mjukisbyxor och en T-shirt med superhjältar på — inte för att det är bekvämt, utan för att slippa tänka.

Jag kanske borde testa. De är ganska snälla på kontoret.

About these ads
3 kommentarer leave one →
  1. 22 september, 2012 2:10 f m

    eh alltsa, folk dor i krig o allt det dar, kla dig som du vill :) Jag sitter har i skeva klader men JAG kanner mig himla snygg for nar jag gar nerfor gatan sa studsar benen i takt med musiken och om nan kollar snett(eller rakt) sa ar det inte mitt problem, jag har ungefar 80 ar att upptacka livet, randigt aller rutigt; upp till mig! Kram!

    • 23 september, 2012 11:23 f m

      Jag tycker faktiskt inte att ”andra mänskor har det svårt, tagga ner” är ett särskilt hyggligt svar när någon skriver om saker de känner. Tack ändå.

  2. 23 september, 2012 12:52 e m

    Mjukisbyxor kommer jag nog inte undan med på jobbet, men jag brukar köra på jeans och en t-shirt med superhjältar på. Att se vuxen ut är överskattat tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 116 andra följare