Skip to content

Student 01 elva år senare

10 juni, 2012

Jag har suttit och tittat på Student 92, tio femton och tjugo år senare. Det är så många saker som gör att det hakar i, på något sätt — de är lika gamla som min storasyster och storebror, de gick ut när jag var tio vilket innebär att alla återträffarna är på mina jämna åldrar, och tio-års-filmen är när de är typ lika gamla som jag är nu. (Rimligen.)

Självklart funderar jag på vad jag själv tänkte för tio år sen och för fem. På om jag skulle vilja träffa mina klassamrater — de hade faktiskt en reunion i typ september förra året, men då hade vi varit i USA redan i juni och tyckte inte att vi hade råd med en tripp till. Och så träffade jag ju flera av det gäng jag faktiskt ville träffa då, och flera av dem gick något år under eller över så jag hade ändå inte träffat dem då. Och så vidare. Och så finns ju Facebook, som betyder att jag har lite koll på vad som händer med folk.

Jag är ganska säker på att jag inte är särskilt intresserad av att träffa fler än någon handfull av de jag gick i ettan med här i Sverige. Kanske att veta vad som blev av dem — studenterna 92 gick ekonomisk linje, så de har ganska likriktade yrkes-öden. Sam-hummare kan nog ha blivit lite vad som helst.

PS: Det blev ännu roligare när jag pratade om filmerna med min bror som visade sig känna flera av dem, ha spelat skivor på deras studentfest, och gjort lumpen med ett par. På riktigt. Liten liten värld.

About these ads
One Comment leave one →
  1. Jessica permalink
    12 juni, 2012 11:08 f m

    Jag tyckte väldigt bra om min gymnasieklass (också hum) – om man hårddrar det till själva klassen så kan jag nog säga att jag inte har ett enda dåligt minne från gymnasiet. (Från gymnasie-åren, absolut, men inte från min klass.)

    Icke desto mindre har jag inte något särskilt stark drift att gå på återföreningsfester etc. (Jag vet inte ens om det varit några.) I mitt huvud är de eviga sommarflickor och sommarpojkar i vita mössor och stora, vita leenden. Jag vill tänka mig att det gått fantastiskt för varenda en av dem och att ingen behövt gå arbetslös, fått sitt hjärta krossat, gått igenom en skilsmässa eller kanske ha förlorat ett barn. Jag vet vad en del har för sig genom the mäjjik of facebook, såklart men de vuxna människorna med sina färdiga karriärer och barn halvvägs mot egen student är liksom ändå på något vis frikopplade från den hänryckta flocken i fladdrande vitt som hade allt kvar. Jag vill inte se om deras ögon har fått bottnar av oro eller deras munnar fastnat i stress.

    Jag vill att universum belönade dem – för att de var goda kamrater, för att de inte bitchade, tryckte ner eller exkluderade och för att våra klassfester alltid hade ett alkoholfritt alternativ för den ende i klassen som inte gillade att dricka, utan att nedärvd bonnhålementalitet tvingade åtminstone en person att fråga ”varför”. Jag önskar dem villa, volvo och bergvärme – eller New York, Paris och frequent flier miles, allt efter egna preferenser.

    De var en oas av välkomnande efter nio år av helvete och jag vill inte höra att det gått annat än underbart för en enda en av dem.

    Oavsett vad de själva tycker om sina liv idag så är de lyckade i mina ögon. De var lyckade redan vid sexton och de var fortfarande lyckade vid nitton. De hade redan bevisat sig, som människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 114 andra följare