Om intervjuer
7 september, 2011
Jag skojade igår på twitter om att det var tur att jag spelar in mina intervjuer, för ibland går det inte att tyda mina anteckningar om jag inte tittar på dem genast.
Men det är också intressant att lyssna igenom dem igen och slås av hur olika människor är och hur olika intervjuer är. Vissa bara pratar på, med ganska minimalt med input från mig — och är ganska jobbiga att transkribera för det går så fort. Andra tänker mer. Pausar när de pratar. Svarar ibland enstavigt, ibland långsamt, försiktigt. Inte alls sämre, eller tråkigare, bara annorlunda.
(Och jag hör hur jag själv är en väldigt annorlunda reporter beroende på vem jag pratar med.)
Like this:
Bli först att gilla denna post.
4 kommentarer
lämna en →
Jag som ägnar mig en hel del åt att tv-intervjua idrottare med högst varierande mediavana brukar också känna samma sak. Ibland känner man sig som en osäker praktikant när vissa knappt säger ja eller nej, medan vissa pratar som om de aldrig gjort annat än varit med i tv och gör att man själv dras med av deras energi. Helst skulle ju alla vara som John Force: http://www.youtube.com/watch?v=JY82CIUd7bM
Jag trodde att man alltid hade både anteckningar och inspelning, men tji fick jag.
Jag har alltså både och – eller hur menar du?
Folk gör iofs väldigt olika. Har många kollegor som inte spelar in.
Det är alltid ganska fascinerande att höra sig själv tala. Och lärorikt också, kan jag tänka mig.