.

Jag har varit på SSU-läger, precis sånt som på Utøya, och konferenser och andra sammankomster. Det går inte att låta bli att dra parallellerna, att minnas hur det var och hur små vi var; hjärnan börjar föreställa sig. När jag gick och la mig igår var det fruktansvärt att några skjutits över huvud taget, när jag vaknade och omfattningen började framgå gick det inte att ta in.

Men jag minns också hur vi hamnade i lockdown, låstes in i våra klassrum, när en snubbe eventuellt hade med sig vapen till skolan i San Diego, efter att ha hotat sin före detta flickvän. Det var ganska snart efter en faktisk skolskjutning i en närliggande skola (då min storebror blev väldigt orolig eftersom han inte mindes precis var vi bodde). Vi låstes in, snubben gick omkring där utanför, och vi var ganska medvetna om att om han ville så var de mesiga dörrarna inte så mycket skydd.

Jag drömde ganska länge mardrömmar om att bli inföst i en gymnasiesal av en galning med gevär. Och då var jag bara väldigt perifert utsatt. Min hjärna försöker föreställa sig livet för de som klarade sig på ön, som kom därifrån med livet i behåll. Deras kamrater är borta, och de måste försöka leva vidare med fruktansvärda trauman. Vad drömmer de om nu? Min hjärna försöker föreställa sig hur man kommer tillbaka till något slags organisation sen, till klubbar där folk saknas, säkert till planerade aktiviteter under sommaren och hösten som man plötsligt måste ta ställning till.

Jag hoppas att det finns hjälp för dem, att de har varandra och att de kan hitta tillbaka till något slags verklighet.