Frudendär

Jag har hela tiden sagt att det känns fint det här med bröllop, men det största var ju egentligen när vi förlovade oss. Det var då vi tog det stora beslutet, det stora klivet. Men det var så, jag vet inte, så mäktigt att stå där och hålla varandras händer och se in i varandras ögon, stå där och lyssna på fina ord och lova varandra saker. Jag hade faktiskt inte kunnat föreställa mig det. Och tydligen var det inte bara jag som läckte lite under vigseln — jag grät nog kanske minst! Jag lyckades faktiskt behärska mig nästan hela tiden.

Syrran sjöng en sång och mamma läste en text. Vi växlade bokstavligen ringar, vilket var så himla fint — vi upptäckte när vi köpte våra ringar att vi har samma storlek, så vi har identiska ringar och bytte under vigseln. Så nu har jag hans förlovningsring som min vigselring. Och våra löften var det tydligen inte bara vi som tyckte var bra. Och! Det var båtar som åkte förbi som tutade åt oss!

Jag hade inte heller kunnat föreställa mig hur fantastiskt fin hela dagen skulle vara. Plötsligt förstår jag varför folk säger att det är den bästa dagen i ens liv — jag har tänkt att det är dumt att bygga upp det så i förväg, och att det innebär att resten av ens liv blir tråkigare, men, alltså, det var verkligen helt underbart fint.

Alla var fina. Alla var glada. Alla var glada för vår skull. Den där gnagande oron jag hade haft att folk skulle tycka att vi var fåniga, den bara blåste bort.

Syrran och hennes familj kom med sång och koreograferad dans. En storebror var en skitbra toastmaster. En storebror hade gjort ett alldeles eget filmquiz till oss på tema bröllop (det gick okej, men han var mäkta imponerad av att jag visste vilka som spelade kärleksparet i Mitt stora feta grekiska bröllop). En lillebror höll fint tal. JÄTTEMÅNGA höll fina tal. Jag snörvlade och skrattade och förundrades över hur fina människor jag känner. Våra små knäppa detaljer uppskattades. Jag dansade så jag vaknade med alldeles ömma fötter.

Det var bara alldeles alldeles underbart.