Babyfabrikdagen
8 mars, 2011
Jag gör som jag brukar och länkar till det här inlägget. Oldie but goodie.
Lagom till idag kommer också nya numret av Ottar, där jag och Kakan Hermansson och Susanna Petersdotter pratar fett och sex i ett långt reportage.
Och i Studio Ett i P1 idag pratar jag om samma saker vid femtiden.
9 kommentarer
lämna en →
Jag fick ocksÃ¥ höra av en läkare (reumatologen) att jag snart skulle behöva upphöra med min medicin, eftersom jag inte kan ta den “när” jag är gravid. Eh, vad? “Ja, du är ju en ung kvinna!” var hennes respons till min förvirring till det uttalandet.
Charmigt.
Hej
Hör dig just nu i Studio 1. Du har rätt när du angriper fixeringen vid “den perfekta kroppen”.
Däremot har du fel när du försöker göra det till en “kvinnofrÃ¥ga”. killar har nämligen precis samma press pÃ¥ sig som tjejer avseende detta: “Är mina muskler tillräckligt stora?” “Känner hon min bilring”? “Är min kuk tillräckligt stor?” etc etc.
Så nej, kroppsfixeringen är inte alls någon kvinnofråga. Varför tror du det? Är det för att kroppsfixeringen bara handlar om kvinnor som gymmen är smockade av män?
Jag menar inte alls att det bara är en kvinnofråga, och det tror jag faktiskt inte heller att jag säger i inslaget. Jag kritiserar kroppsfiering generellt och brukar vara noga med att säga att samhället påverkar både män och kvinnor, och oavsett hur man ser ut.
FÃ¥r nog köpa pappers-Ottar, verkar intressant… Kollade lite pÃ¥ artikeln om tvÃ¥ngsmatning. En del människor verkar ju inte riktigt förstÃ¥ skillnaden mellan Ã¥ ena sidan “body positivism” och Ã¥ andra sidan snack om att “riktiga kvinnor har hull och kurvor”, och “bara homosexuella designers tycker det är snyggt att vara smal som en kille” osv. Men den där tvÃ¥ngsmatningsartikeln visar ju ett samhälle som har ett helt annat ideal än det smala, utan att pÃ¥ minsta vis vara “body positive”.
Det syns inte på bilden, men citatet från mig som lyfts ut handlar just om att jag hatar när man säger att riktiga kvinnor har kurvor och ställer kvinnor mot varandra.
Den tisdagen den 8:e mars 2011 skrev
Jag tror det närmaste jag kommit att förstÃ¥ vad tjockisar dagligen genomgÃ¥r var när jag och en kompis stod och skojade lite en pubkväll… Vi hade läst nÃ¥n löjlig artikel om “kvinnors sexuella makt” och hon bara “ja jag är sÃ¥ mäktig, i morgon ska jag gÃ¥ in till chefen med världens urringning och kräva löneförhöjning”, och jag kollade ner pÃ¥ mina pattar som lika gärna kunnat sitta pÃ¥ en tolvÃ¥ring och bara “ja jag kanske inte har sÃ¥ mycket makt i urringingen, fÃ¥r köra samma sak med kortkort kjol dÃ¥… bara att gÃ¥ in där och utöva min sexuella makt”. Men iaf var det folk runtomkring som hörde mej kommentera min icke-existerande klyfta (och jag gjorde det helt utan att lägga nÃ¥n värdering i det, jag har inga komplex för mina bröst) och började “nä men du är ju inte ALLS plattbröstad! Du har ju visst lite bröst! Plattbröstad är ju när man är HELT platt liksom, det är ju inte du…”. Ja typ sÃ¥.
DÃ¥ kan man ju lika gärna ställa sej upp och hojta “DET ÄR DÃ…LIGT ATT HA SMÃ… BRÖST!”. För det blir ju budskapet när folk (helt uppenbart contrary to fact) börjar förneka att man har det.
Förresten, det här med att associera fett med lössläppthet… minns en gammal Veckorevyn där man fick rÃ¥det att, pÃ¥ första dejten pÃ¥ en restaurang, säga typ “Ã¥h, saftiga revbensspjäll, verkar gott!”. Detta skulle signalera nÃ¥n sorts sexighet. Man skulle säga det även om man egentligen var vegetarian, för dÃ¥ kunde man ju alltid sen fastna för nÃ¥n annan (vegetarisk) rätt i slutändan och beställa den.
Öh… Okej att man kanske kan göra sÃ¥ pÃ¥ EN dejt utan att det verkar konstigt, säga “gott med revbensspjäll” men sen gÃ¥ vidare till att man nog ändÃ¥ var mest sugen pÃ¥ vegetarisk lasagne just idag… Men hur fan ska man kunna fortsätta förhÃ¥llandet sen dÃ¥, utan att man framstÃ¥r som helt konstig? NÃ¥nstans pÃ¥ vägen mÃ¥ste man ju avslöja att man är vegetarian, och om man dÃ¥ framstÃ¥r som en person som är vegetarian TROTS att man egentligen älskar saftiga revbensspjäll, sÃ¥ borde man väl verka extra självdisciplinerad/osexig i killens ögon?
Alltså det var säkert femton år sen jag läste detta dejting-tips, jag minns det bara för att det var så EXTREMT dumt.
(Själv är jag en mager vegan men har på nåt mystiskt vis lyckats bli gift ändå.)
Vadå, dejting handlar väl om att förställa sig så mycket som möjligt så man fångar nån, och sen när de är fast så slutar man bry sig? Det har i alla fall jag lärt mig.