Tur att han redan bestämt sig
Igår träffade vi vår vigselförrättare. Hon håller ett slags liten intervju med paret som ska gifta sig, och så sätter hon ihop en egen vigsel.
Vid ett tillfälle frågade hon oss varför vi vill gifta oss med varandra, alltså vad vi ser hos den andre. Och jag, som jobbar med ord och tycker om att formulera mig, säger inte att jag älskar honom och tycker att han är underbar och vill tillbringa resten av mitt liv med honom och inte kan tänka mig att leva utan honom bla bla bla (vilket är sant alltihopa).
Nej, jag säger “Han är snäll och rolig.”
Och sen säger Handendär massa fina saker om mig och om vår relation. Och jag känner mig lite liten och korkad.
Okej, jag sa nog mer än så också, och Handendär säger att jag sa fina saker. Och att han blev lite rörd. Men det kändes som att jag sa “Eh, han är snäll och rolig.”
Hehehe. Men sånt där är ju jättesvårt.
Ja! Sätta en på pottkanten sådär.
Nu blev jag lite sådär avundsjuk. Jag vill också vara kär! Snäll och rolig är väl superbra “anledningar” att gifta sig för. Allt för lätt att endast finna den ena av de nämnda egenskaperna om ens det.
Han har hundratusen bra egenskaper till. =)
Såhär beskrev jag det för maken en gång: “Du skaver ingenstans”
Det tog honom tre år att räkna ut att det var det absolut finaste en lättretad och rastlös jävel som jag kan säga till nån, nånsin. När poletten väl trillade ner blev han otroligt rörd. Fram tills dess tyckte han, i hemlighet, att jag kunde ha varit lite mer entusiastisk, men för mig är det faktiskt så att “du skaver ingenstans” är så fint det blir.
“Han är snäll och rolig.” är, om man rör sig med radikal realism precis så fint som det blir och precis vad man vill ha ut av en partner. Allt annat är glasyr.
“Du skaver ingenstans” är jättejättefint. Det ska jag säga till Handendär.