En liten liten liten gumma
Jag har aldrig haft ett landställe. Det finns en bild i ett fotoalbum där jag och min lillebror står utanför det som en gång varit en liten släktstuga i Dalarna, men den såldes nog långt innan jag föddes. Nån gång hyrde vi en stuga i Värmland när mormor och morfar var i Sverige, och en sommar var jag hos dem i en by på landet — ja, på datjan, som många förtjust frågar när jag berättar det. Och det var verkligen på landet, alldeles säkert sådär natur- och nationalromantiskt som de tänker sig — långt ute i ingenstans vid Volga, i ett gammalt men gediget timrat hus med en stor öppen spis man kan sova över, ingen el och inget vatten, någon morgon gick vi ett antal kilometer och hämtade mjölk som när vi kom tillbaka hade guppats till små smörklumpar överst. Och mormor tyckte att jag sjåpade mig när jag frågade om jag fick sila bort dem innan jag drack.
I alla fall. Min poäng är att jag inte haft en stuga eller släktgård nånstans att hänga i på somrar och helger och lov. Jag har inte känt någon större sorg eller saknad över detta, mer än att det kanske hade varit trevligt.
Den här sommaren har jag fått hänga lite i två stugor. En i skärgården, en på en ö mitt i en sjö. Och det var väldigt väldigt trevligt.
Och den vaknar igen, den där funderingen från några år sen, om att bo nånstans i skogen. Ifred. Inga grannar, i alla fall inga man behöver se särskilt ofta. Vatten och el och internet, eftersom jag är lite lagom bekväm av mig, och helst toalett inomhus. En vinterbonad sommarstuga, där man kan vara året om och bara få ha det tyst och lugnt. Och sitta och skriva genialiska böcker medan Handendär måste köra jättelångt till jobbet varje dag för att försörja mig.
Man kan få drömma, i alla fall.
(Brum brum, sa båten.)
“…sitta och skriva genialiska böcker medan Handendär måste köra jättelångt till jobbet varje dag för att försörja mig.”
Eh, blev det inte lite väl reaktionärt fabulerat?
Nej, bara egoistiskt.
Åfan, jag som trodde att du drömde om att bli lyxhustru.
“Vatten och el och internet, eftersom jag är lite lagom bekväm av mig, och helst toalett inomhus. En vinterbonad sommarstuga, där man kan vara året om…”
Ett vanligt hus på landet alltså? :)
Jag tycker det är ganska stor skillnad på en villa och en stuga.
En vinterbonad sommarstuga i Stavsnäs, kanske? ;) Håller som av en händelse på att finputsa en dylik för försäljning nån gång i vår…
Det tog ett tag innan jag såg vad den sista bilden föreställde. Först tyckte jag att det såg ut som en sån bild man tar av sina fötter när man ligger i badkaret och tårna sticker upp över vattenytan. Bara det är fötterna hade skor på sig och personen ifråga låg i ett kar med smält ost. Inget fel med det.
Inga konstigheter.
men vem har /haft ett lantställe egentligen? jag är iofs uppvuxen “på landet”, men jag har hört på senare dagar att även folk som bor som jag växte upp faktiskt hade lantställen (har jag mycket svårt att förstå, om man redan har villa och gräsmatta, varför vill man ha ett litet rangligt hus mycket längre bort?). och jag tänker, de här med lantställen kan fan inte vara så jävla många ändå? sådär utslaget över hela landet? stadsbor med lägenhet tänker jag mig gärna har lantställe… men det kanske snarare är de med hus i trångt villaområde? oftare de som har råd? lantställen är bland det mest mystiska jag vet, jag fattar ingenting av dom. romantiken och allt vad det är. det fanns några lantställen vid stora sandstranden utanför stan, små rangliga hus med minimal trädgård och de trädgårdarna var smockfulla med tallbarr, jag hade verkligen inte velat gå barfota i de trädgårdarna. jag vet att det finns vackrare och mer romantiska varianter men ändå är det de jag får upp i huvudet, varför ville man bo där? när det fanns bastanta villor för samma priser bara någon kilometer bort? de var inte ens vid vattnet… skit samma. mystiskt med lantställen.
Har samma dröm här. Fast jag tror inte att man hade tyckt lika mycket om den drömmen ifall man blev insnöad en vinter.