Barnfrihet, föräldrar och frustrationer
Det är ganska många som reagerat på Lena Anderssons ledare om barnfrihet och barnafödande i dagens DN. Jag tänker också en massa saker som jag nog tyvärr är lite för trött och kräftskivad för att riktigt kunna formulera just nu.
Men det fick mig att fundera på en relaterad grej.
Det känns mer och mer som att både barnfrihet-arna och föräldrar tycker att det är just deras grupp som förföljs och förtrycks till förmån för den andra. Barnhatare tycker att det är barn överallt, i situationer där de inte hör hemma, som är ouppfostrade och jobbiga och som man inte får säga till, och att de ständigt påminns om barnnormen och kritiseras för sitt val. Föräldrar tycker att det är för få ställen där man faktiskt får ha barn, att de och deras barn kritiseras och hånas nästan bara för att de finns till.
Jag funderar lite på om det kan vara så att båda parter har, rätt är väl kanske fel ord, men en korrekt uppfattning av situationen. Min första tanke var just att OK, någon måste ha rätt och någon måste ha fel, det kan inte både vara så att barn får vara överallt och att barn inte får vara någonstans. Men det kanske faktiskt är så. Typ. Beroende på vem man är och vad situationen är, kommer man reagera på det man stör sig på, och inte reflektera över de gånger det antingen inte är några barn i närheten eller det är barn i närheten som inte stör, eller de gånger som man fick komma in med barnvagnen, amma offentligt, eller inte blev tillsagd för något ens unge gjorde eller inte gjorde.
Till och med om de frustrerande tillfällena är i minoritet kommer det att vara dem man reagerar mer på och minns bättre. Är de tillräckligt frustrerande och upprörande, vilket de alldeles säkert kan vara oavsett sida, kommer de att göra ett rejält intryck och kännas som hela verkligheten.
Och det är omöjligt att mäta. Kanske om någon med barn skulle försöka fejka barnhatande under en dag, men det känns inte direkt vetenskapligt hållbart.
(Skrev jag först “vetenskapligt hållbarn”? Ja.)
Det skulle inte alls förvåna mig särskilt mycket om det är jäkligt jobbigt både att inte skaffa barn och att ha barn. Det är inte alltid en jättesnäll värld vi lever i, och folk älskar att döma andras val.
Vet du, jag har tänkt samma sak, att det är både och.
Delvis tror jag det är för att det just nu är en märkbart stor grupp föräldrar som har dålig urskiljningsförmåga för vart man tar med sig barn, både för deras egen och omgivningens skull. Att ta med barn till ett ställe där barn inte kan göra sådant som det är svårt att hindra mindre barn från att göra (skruva på sig, låta, ställa obekväma frågor) är inte vidare trevligt mot barnet. Vid sådana tillfällen märks ju barnet såklart extra mycket vilket irriterar de som gärna sluppit det irritationsmomentet. Och så är båda sidor igång. Kort sagt: utsätt inte barn för situationer där de kommer att förvandlas till majoritetens irritationsmoment. Det är inte snällt.
Samtidigt är det helt knäppt hur lite utrymme det finns för att ta med sig barn på de ställen där det borde vara självklart. Jag har sett amningsrummen i Skärholmens galleria och jag skulle aldrig sätta mig i ett källarrum utan fönster med lysrör för att få amma. Det är ofta helt sjukt otrevliga områden som erbjuds för att”barn och mor ska få lite privatliv”. Lindex barnavdelingar har t ex alltid gångar som är så smala att det inte går att navigera en barnvagn där.
Det är som om en massa olika glapp samverkar till att båda grupperna känner sig utsatta.
Självklart reagerar man bara på de situationer där man själv känner sig utsatt och avvikande och de situationerna finns nog för många olika grupper.
Jfr t ex män som säger att de aldrig har upplevt att det finns någon typ av diskriminering av kvinnor. Eller att invandrare inte behandlas annorlunda. How would you know, liksom.
Nånstans därinne känner vi nog oss alla lite missförstådda ibland.. ;-)
Obs, jag tycker att Lena Anderssons artikel är bra och mycket tankeväckande, det här var bara en utvikning.
Vad Like a bad girl should sa stämmer ju. Det finns ju massvis med normalt funtade föräldrar, men de syns inte alls för idioterna som släpar mig sig skrikande barn överallt, som inte har pli på sina femåringar, eller alla vagnar som är större än tvillingvagnar var på sjuttiotalet. (personligen kommer jag aldrig fatta hur folk kan irritera sig på ammande kvinnor, men jag antar att de ser ngt jag inte ser.)
Å andra sidan tycker jag att Andersson har en viktig påäng i att vi måste avobligatisera barnskaffande. Inte bara så att såna som jag, som medvetet valt att inte skaffa barn någonsin, slipper höra att jag kommer ändra mig så småningom, utan så att det blir ett medvetet val a la jobbval. Då tar man också bort ett ångestmoment hos dem som kanske inte skulle valt barn medvetet, men blev itutade att det är enda sättet att leva, och sen inte kunde.
Jag har själv barn, men tycker att det är så himla knäppt att skaffa barn är en obligatorisk grej och att främst kvinnor blir ifrågasatta om de inte vill.
Därför blev jag glad att läsa Lena Andersson för hon för fram flera viktiga poänger i sin ledare som få vågar uttala. Kanske inte så jättepoppis att ta upp klimatpåverkan varje barn i västvärlden har. Ändå talas det om överbefolkningen i afrikanska länder, det är ju här vi är överbefolkade.
Nu funderar jag på vad du menar med att det är här vi är överbefolkade? Det stämmer ju knappast.
Jag vet att det finns mängder av föräldrar som är ganska dåliga på att vara föräldrar, i bemärkelsen att de inte klarar av att avgöra när barn kan eller inte kan tas med, samt att de verkar ha väldigt svårt att sätta gränser för sina barn eller att se när deras barn är otrevloiga mot andra barn.
jag menar att vi är överbefolkade här i den mån att en människa som växer upp i den rika delen av världen tär mycket mer på jordens resurser en en människa som växer upp i afrika eller t ex kina. ändå är det bara där vi pratar om överbefolkning.
Bra påpekat Annika. Det har jag också tänkt på. Det var väl en ganska stor del av Lenas poäng: Ska man verkligen minska utsugningen av jordens resurser så måste vi ha färre människor på planeten.
Och det kanske det blir också, helt odramatiskt, om politiker slutar att hålla fram högt barnafödande som ett ideal och lågt barnafödande som ett självklart problem. Och om man slutar lägga sån press på KVINNOR att dom absolut måste vilja ha barn och om dom väntar för länge så kommer dom att ångra sej och blabla (om alla som vill ha barn föder dessa barn när dom är 35 istället för 25 så blir det ju också färre människor på planeten).
Jag tyckte Lena Andersson i morse var bland det gräsligaste jag har läst på länge.
Mina barn läste det varpå elva-åringen fnös och sa: “Meh? Har inte hon varit barn själv eller?”
Ingen ska tvingas till att ha barn bara för att nån gammal “norm” säger det, men att vi plötsligt skulle ha blivit tog-rationella rakt igenom och därför borde se mer till saker som det psykologiska och mentala och helt strunta i det biologiska, det köper jag bara inte.
Jag blir mörkrädd av hennes resonemang. Riktigt jäkla mörkrädd.
“men att vi plötsligt skulle ha blivit tog-rationella rakt igenom och därför borde se mer till saker som det psykologiska och mentala och helt strunta i det biologiska,” Va? Vad menar du? Hur är man om man är “tok-rationell rakt igenom”?
Men är inte det ett faktum att man har ganska mycket skattepengar som kanaliseras just till att stödja barnfamiljer där motsvarighet saknas för barnlösa? Det går ju enorma belopp gemensamt finansierade medel till barnbidrag, dagis, föräldrapenning… för att inte tala om hela Kd:s politik som (liksom andra borgerliga familjer i mindre grad) är centrerad kring “kärnfamiljen”. Det är inte bara okej utan uppmuntrat att ta en “time out” från yrkeslivet, föda barn och uppfostra småbarn. Men det finns ingen motsvarighet där tex barnlösa (fastän resultatet sannolikt vore minst lika bra för samhället både lokalt och globalt) med bibehållen lön fick åka utomlands på politiska eller humanitära uppdrag, gå kurser i hållbar utveckling, meditera och lära sig leva ett enklare och friskare och i harmoni med sig själv, medmänniska och natur.
..men om du inte har barn har du förmodligen större ekonomiskt och tidsmässigt utrymme att ta de där kurserna och unna dig ett egoliv, eller? Jag känner inte en männsika som inte undrar vad de gjorde av pengarna och tiden innan de fick barn. Kanske är det just föräldraskapet som verkligen får oss att prioritera och agera vuxet.
Driften att föröka oss är lika stark som överlevnadsinstinkten, det säger liksom sig självt om man känner till det minsta lilla om evolutionen. Så, varför inte göra det bästa av det, och anpassa samhällets stöd efter verkligheten. Att inte önska barn varken förr eller senare är en icke-självförsörjande idé som dör ut efter en ynka generation. Mina barnönskande gener däremot, bärs vidare av mina många barn :)
Det kanske är du som borde fundera lite över evolutionen… Det enda som krävs för att en djurart ska föröka sej och sprida sina gener vidare är a) kåthet, och b) för dom som föder hjälplösa ungar, att nån sorts föräldra-instinkt kickar in när barnet väl finns där. Dom flesta djur är öht inte tillräckligt intelligenta för att kunna tänka “åh vad gärna jag vill ha barn”.
Det är först hos varelser som både är lika intelligenta som vi är OCH har tillgång till preventivmedel som en längtan efter barn blir nödvändig för att föröka sej. Dvs, västvärlden dom senaste decennierna. Det är alldeles för kort tid för att några speciella längta-efter-barn-gener ska ha hunnit evolutioneras fram.
Det kanske rentav är så att det är annat än generna som i första hand avgör om man vill ha barn eller inte? Jag vill det inte, mina systrar vill det, och vi är ju väldigt genetiskt lika.
anna: kommentaren “Kanske är det just föräldraskapet som verkligen får oss att prioritera och agera vuxet.” är väldigt provocerande. Som om att ha/få barn är en förutsättning för att kunna agera vuxet.
Om jag missförstått dig: kan du inte utveckla vad du menar?
Jag undrar bara om alla som okritiskt applåderar artikeln tycker att arbetskraftsinvandring ska ersätta de barn som eventuellt inte föds i landet?
Det är ett sådant icke-problem, det här med “egentid” och att “förverkliga” sig själv trots att man har barn. Hur många år är barnen små? Jag är snarare lite skrämd över att mina barn under större delen av mitt liv kommer att vara vuxna. Det kommer förhopningsvis vara trevligt, men nu pratas vi ju om barn, inte om vuxna barn.
Det är väl inte så konstigt att man utgår från att de flesta vill ha familj och barn? Jag tycker mig snarare ha märkt att toleransen aldrig varit så hög mot de som inte vill skaffa barn, som den är idag.
Är det ingen som funderar över varför det ses som ett problem att det är svårt att leva som om man inte hade barn, när man de facto har valt att få barn? Det kan jag fundera över.
Sedan måste jag avsluta med att provocerande skriva att de som gnäller mest – de är tvåbarnsföräldrar. (Jag har fyra barn.)
Håller med dig. Jag har också fyra barn.
Resonemanget om att det måste födas barn för att hålla landet igång leder ingenstans. Vi har en skyhög ungdomsarbetslöshet och de som menar att vi behöver fylla på underifrån för att ta hand om våra gamla etc verkar aldrig ha tänkt på att de där barnen också blir gamla en dag, och i så fall behöver vård av ännu fler barn. Det blir ett pyramidspel av det.
Jag tycker att Lena Anderssons artikel kändes både tankeväckande och aktuell, och om hon stannat vid att kritisera barnafödarnormen hade den kanske träffat mer rätt än nu (dels satte hon det Malthusiska miljöperspektivet på den och dels finns det en underton av allmänt ogillande av barn och därför sparkar alla bakut). Det jag tycker att kolumnen borde fokat på är kanaliserandet av enorma gemensamma resurser till en grupp som gjort ett livsstilsval som – i dagens moderna samhälle – inte alls kan klassas som självklart. RUT, ROT, VAB, dagis, föräldrapenning, listan kan göras hur lång som helst. Och så det sociala trycket på det. Politiker från höger till vänster till mörkbrunt lägger pannan i djupa veck och menar att det måste födas fler barn i landet och att föräldrar måste få roligare och mer innehållsrika liv.
Varför det, undrar jag? Det diskuteras aldrig, det bara tas för givet. Jag hade gärna sett mer debatt om det!
“Resonemanget om att det måste födas barn för att hålla landet igång leder ingenstans. Vi har en skyhög ungdomsarbetslöshet och de som menar att vi behöver fylla på underifrån för att ta hand om våra gamla etc verkar aldrig ha tänkt på att de där barnen också blir gamla en dag, och i så fall behöver vård av ännu fler barn. Det blir ett pyramidspel av det.”
Tack! Ett pyramidspel som ändå tas för en självklarhet av politiker världen över… trots att det är helt ohållbart i längden.
Vet ni om någon som inte vill ha barn skriver/bloggar om just detta nånstans?
(Även om det vore sällsynt, i större utsträckning än ett par inlägg av debattkaraktär. )
Det vore intressant att läsa. Jag känner ingen som inte antar att de själv kommer att bli föräldrar “så småningom”.
Den finns en sida som heter http://www.barnfri.se/ där folk diskuterar ganska mycket. Jag har skrivit lite om hur jag ser det på min blogg: http://themarblefaun.blogspot.com/search/label/GINK
Och jag, som står på andra sidan? Min lilla butik fylld av ganska dyra, sköra, handgjorda, arbetade grejer – fatta HUR många idiotföräldrar som släpar med sina kladdiga barn in hit och låter dem härja som om det vore en lekstuga!! Som blir skitförnärmade när jag försöker säga till.
Har själv barn, vet att det inte är deras fel. Gränslösa föräldrar utan koll bara.
Ja, det där kan jag störa mig till döds på. Särskilt när de svarar “det är bara materiella ting” vilket jag varit med om när barnet hällt ut blåbärssaft på en vit matta, eller stått och bankat på min ganska dyra tv.
Ja, fast det är mina ting, och mina pengar.
Det är kanske så också att man gör vad man kan för att må bra själv. Genom till exempel att höja sina egna val till skyarna?
Men vad gör man om relationen inte håller, det kan ju hända att det brister trots att man försöker jobba på det. Om man blir lämnad t.ex. vad gör man? Går under? Eller ser till att leva så bra man kan trots de veckor man inte får vara med sina barn. Och ve och fasa får energi. Att man får energi av sina barn är ju lika sant.
Och om man nu inte fått barn, vad gör man då på ålderns höst, man har väl (förhoppningsvis) det så bra man kan. Jag blir lite illa till mods av fördömandet av varandra.
Jag gillar barnfria fik lika mycket som jag gillar barnvagnsfik. Hade gärna sett mer av båda sorter, så länge det är tydliga med sin approach från början så man slipper få reda på det när man baxat sig in med sin vagn och beställt. När jag är bebisledig en em vill jag gärna vara det på ett “tyst och lugnt” ställe. När jag “mammafikar” vill jag göra det utan att oroa mig över att jag stör.
Äsch, känner som att jag upprepat allt alla andra har sagt…
Tack för att du är lugn och sansad iaf.
När man väl har barn har man ju inget annat att göra än att gilla läget, så ett visst mått av rationalisering kanske ligger bakom de mest rabiatata alla-ska-ha-barn-förespråkarna?
Jag har inga barn och planerar inga heller. De flesta tillfällen där andras barn kan vara ett störmoment kan åtgärdas medelst iPod och ska jag vara ärlig så kommer jag bara på ett enda ställe där jag vet att barn inte är välkomna häromkring: på pubarna. Efter klockan 16.00.
Enda gången breeders irriterar mig är när de hämtat sina telningar från dagiset på vår gata och slänger använda blöjor och annat löst skräp i vår mås-säkra säck (Av logistiska skäl klarar inte vårt Council att tömma soptunnor och när vi enbart ställde ut plastsäckarna gick måsarna loss som fan på hela gatan. Vi vadade i sopor varje onsdag och var tvungna att förvara fulla sopsäckar i köket. Säckarna fungerar som soptunnor, fast bara lite.) lite sådär i förbifarten. Sopgubbarna tar enbart sopor i svarta plastsäckar, så de lämnar kvar äckelblöjorna och snabbmatsförpackningarna i bottnen på säcken, åt oss att förvara till nästa onsdag. En annan sak de gör är att blockera min ytterdörr genom att placera sina dubbelbreda barnvagnar och trippelbreda arslen för att röka och hålla konferens precis vid min port. Ett simpelt “Excuse me” viftas bort jag får antingen bråka eller klättra över det spjutvassa staketet, gå kräftgång på insidan av undergrannens källaringång och klättra in på min trappa. Om porten varit på gatuhöjd vet jag inte hur jag hade tagit mig in. Förmodligen med cricket-slagträ.
Jag hade varit jävligt glad om morsorna här i kvarteret nöjt sig med att amma offentligt. Jag är inte stelopererad och klarar att vända mig bort för att slippa se.
Jessica:
hahaha… bra skrivet!
Se här – en intressant artikeln om ett kommande radioprogram som tar upp det här med hur vi förbrukar våra resurser och som även tar upp det här med befolkningsökningen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=3955836
Intressanta stycken:
1) Den mängd växthusgaser som ett amerikanskt barn lämnar efter sig, dess koldioxid-fotavtryck, är till exempel 55 gånger större än ett indiskt barns. Och hela 235 gånger större än ett barns, som föds i Bangladesh.
2) För en amerikansk familj är det därför många gånger miljövänligare att avstå från att ha ett barn än att till exempel isolera sitt hus eller köpa en miljöbil, säger Bill Ryerson.
Så kanske kan familjeplanering även vara något för oss i västvärlden?
jag jobbar på Skatteverket. Där diskuterar cheferna om att eventuellt införa en barnhörna med tex en tv som visar tecknat och lite leksaker så barnen kan leka. Är absolut ingen barnhatare men är inte det att gå för långt när en myndighet ska eventuellt införa lekrum?