Ribbing i min hörna
24 augusti, 2010
Noterar att Magdalena Ribbing håller med mig om att det är larvigt att först förlova sig och sen fria.
Jag har sett att hon tidigare skrivit om att betydelsen av förlovning har skiftat, och visst, jag kan tycka det är fånigt att “bara” förlova sig men så är det ofta — men jag blir på riktigt närmast apoplektisk när jag läser om folk som först förlovar sig och sen friar nån ett par år senare. Jag vet inte ens riktigt varför det är en av mina käpphästar, det bara är det.
Men nu vet jag att Ribbing är med mig. Då känns det lite bättre.
31 kommentarer
lämna en →
Ja men herregud vad jag håller med! Blir tokig på sånt där. Eller när jag glatt sa till två nyförlovade: “Vad roligt att ni ska gifta er!” Och de stirrade. “Det har vi inte bestämt” vi har ju bara förlovat oss. pust.
Om Ribbing håller med så måste det ju vara korrekt. Jag tycker väl också att det är lite löjligt att förlova sig utan att ah intentionen att gifta sig inom den närmsta framtiden.
då är frågan, kan man bestämma att man ska gifta sig utan att vara förlovad mellan tiden för detta bestämmande och bröllopet, eller är man då per definition förlovad?
Hade en klasskompis en gång som vid 42 års ålder hade varit förlovad sedan hon var 15. Hennes partner VILLE INTE GIFTA SIG. Alls. Hon tyckte det här var jättetrist, men han stenvägrade. Nog för att förlovning har en annan mening när man är tonåring (iallafall där jag kommer ifrån, där var det allt de tuffa tjejerna gjorde, med typ varenda kille de var ihop med), men ändå! Det är över tjugo år av förlovning, utan giftermål i sikte.
Aha, var det du som skrev frågan! Jag blev så vansinnigt upprörd, det verkar vara en av mina käpphästar också utan att jag visste om det själv. VARFÖR finns det så många människor som inte alls verkar fatta vanliga enkla grejer som att om man är förlovad så har man lovat att man ska gifta sig? Det är liksom det det betyder. Som att dag betyder den tiden på dygnet solen är uppe och natt den tiden på dygnet solen är nere. Typ.
Jag har för övrigt en inneboende från USA och han tänker köpa en “pre-engangement ring” till sin flickvän. Det är visst något de gör over there när de typ lovar att förlova sig eller vad de nu lovar med det (tror det är när man inte har råd att köpa stora fläsk-diamantringen riktigt ännu, så ger man en under-tiden-ring).
Det kanske är något för alla som nu vill förlova sig utan att tycka att det betyder att man kommer att gifta sig.
Haha nej det var inte jag, det var bara en underbar slump.
Ingen håller tydligen med mig. Oh well. jag tycker att det är jättetydligt att utveckligen går mot att förlovningen blir att alldeles eget tillstånd. Och det tycker jag är bra *motvalls*.
(och jag tillbringar så jämförelsevis mycket tid med att vara sur på Ribbing att jag nog inte borde vara förvånad.)
Men en sak jag reagerade på när jag läste var att det inte är viktigt med tiden från att man förlovat sig till när giftemålet äger rum. Det måste väl ändå vara något nytt för det jag hört är att man bör gifta inom året efter förlovningen.
Jag tror faktiskt att även Ribbing säger att det inte är en stenhård regel.
*kommer inspringande och ställer mig i din hörna*
Det är för mig självklart att en förlovning innebär giftermål, och det inom ett år.
När man friar så har man ju för-lovat sig. Det hörs ju. ;)
Det där med ett år tycker jag dock (eventuellt inkonsekvent) inte är fullt lika viktigt — nu när många betalar själva kan man behöva spara längre än så, till exempel.
Jag håller med. Det viktigaste tycker jag är att man planerar att gifta sig inom en överskådlig framtid liksom. Att det finns i den närmaste framtiden. Ett år är ju från den gamla tiden då bröllop inte var så som det är idag. Nu är det ju en sådan stor industri och grej runt bröllop att ett år känns väldigt knappt med tid att få ihop allt, om man inte är typ ekonomiskt oberoende, har rika föräldrar eller ett fett sparkonto (OBS! GENERALISERING! beror såklart på hur man gifter sig!). Jag och min fästman sparar t ex ihop pengar själv och eftersom jag är student och hans jobb inte betalar så mycket så tar det ett tag att spara. Dock ville vi inte låta ekonomi styra över NÄR vi skulle förlova oss, eftersom som båda så gärna vill gifta oss (skulle kunna göra det nu om det inte vore för att jag är töntig och har värsta drömbröllopet i sikte).
Varför just ett år liksom? Det kommer väl mest från att det var praktiskt in the old days.
Jag kopierar en av kommentarerna till artikeln, som sätter huvudet på spiken:
Alla som inte vet att en förlovning egentligen innebär “avsikten att gifta sig någon gång” vänligen uppsök ett lexikon. Aldrig hört talas om att man kan fria till någon man är förlovad med. Det är som att min pojkvän skulle säga presentera mig för någon som sin fru. Okänd: “Hur länge har nu varit gifta?” Pojkvän: “Vi är inte gifta. Vem har sagt att man måste vara gift för att få kalla varandra för make och hustru. Hur gulliga är inte vi som hittar på egna regler”.
27 år, 18:40, 24 augusti 2010.
(Ja, tydligen är ju detta även min käpphäst, därför spammar jag med kommentarer idag…)
Nu vill inte jag jävlas med flit (jo, det vill jag) , men det är knappast ett vattentätt argument – ords mening omvandlas när sammanhangen och samhället omvandlas. Använder man argumentet ovan skulle samkönade äktenskap fortfarande vara olagligt, t.ex.
Själv har jag varit förlovad i över sju år! Förlovad med avsikten att vi ska gifta oss någon gång i framtiden. När vi är vuxna nog, när vi vi har pengar till en stor rolig fest, när vår präst är färdigutbildad, när prästen inte är höggravid, när prästen inte har en pyttig bäbis, någon gång. Men ingen kommer nog att fria, det skulle vara konstigt, vi är ju redan överens om att vi vill leva tillsammans.
Men inte är det är ett nytt påfund med att folk bara är förlovade och inte gifter sig. “Stockholmsäktenskap” var att bo ihop och vara förlovade men av olika anledningar (att inte bli ansvariga för varandras skulder eller för att inte kvinnan inte skulle bli omyndig) inte gifta sig.
Jag ser inga som helst problem med långa förlovningar av olika praktiska skäl.
Så kallade Stockholmsäktenskap var väl också som du själv säger mer en praktisk fråga än något slags äktenskap light eller markering att man är lite mer än bara ihop. Eller?
Ja, vad jag har förstått innebar det vissa skillnader om man fick barn utom äktenskap eller inom förlovning, t.ex. Idag kanske det bäst jämförs med att vara sambo? Mer lagar än om man är ihop, mindre än om man är gift.
Ja, som jag förstod det från när jag skrev b-uppsats i historia var det en pratiskt fråga; Det var trångbott i Stockholm och folk var fattiga och bodde därför tillsammans. Sen hade det väl lite att göra med sekulariseringen också. Men det var ju inte bara män och kvinnor som bodde ihop, det kunde bo flera kvinnor med barn tillsammans också.
Jag har också problem med det. Och problemet är väl att förlovning går mot att betyda ungefär “vi är ihop på ett lite extra seriöst och vuxet vis liksom”. Det är töntigt.
Men varför är det töntigt? Den här gången jävlas jag faktiskt inte, jag vill verkligen veta vad som är så provocerande med att markera att det här ett seriöst förhållande (särskilt när de flesta har varit ihop med typ trettio innan, till skillnad från år 1870 när man gifte sig mycket tidigare och på andra grunder.) Man måste ju inte vilja gifta sig, man kanske ogillar äktenskapet som institution, man kanske inte vill skriva på papper… Jag fattar inte.
Fast behöver man verkligen en “förlovning” för att visa att man tycker det här är ett seriöst förhållande? Jag menar när många redan bor ihop, har köpt lägenhet ihop, har gemensam ekonomi och så vidare, för mig är det fullt tillräckligt att visa att man är seriös på det sättet istället.
Skulle min sambo fråga mig om vi skulle förlova oss (till skillnad från att fråga om vi skulle gifta oss) skulle jag tro att han var knäpp i huvet!
Behöver och behöver, att det inte behövs betyder väl inte nödvändigtvis att det är töntigt att välja det? jag och hanjaglevermed valde att förlova oss just för att förlova oss, utan tanke på äktenskap (och utan att vilja gifta oss) för att vi var tjugo, för att vi som sagt inte ville gifta oss, men för att ändå markera permanens. Olyckligtvis tvingades vi gifta oss ändå, pga amerikanska immigrationsbestämmelser, men det har ju inget med den ursprungliga intentionen att göra. Jag fattar inte det töntiga, alls.
Alltså… man har ju giftermålet för att markera att det här är inget vanligt “ihop så länge det varar”, utan nu ska vi vara ihop för livet. (Och ja, jag vet att väldigt många skiljer sej… jag tror inte det beror på att folk ger upp för lätt, utan snarare på att många borde gjort slut på ett tidigare stadium och aldrig gift sej öht. )
Däremot så fattar jag inte riktigt vad som ska vara skillnaden på att å ena sidan vara “ihop” (inte bara knulla och ha kul tillsammans, utan ihop och kära alltså), och å andra sidan vara “förlovad” på det här icke-äktenskaps-relaterade sättet. Vad ÄR skillnaden?
Sen vet jag att en del är emot institutioner och inte vill gifta sej för “vår kärlek behöver inga papper” – men då borde man ju på exakt samma sätt kunna säga att “vår kärlek behöver inga ringar”. Jag förstår (typ) hur man kan vara emot ritualer öht kring kärleken och tycka att det bara ska finnas i hjärtat, men varför vara emot den ena ritualen men för den andra?
Det finns ingen mer plats, jag har skrivit om det innan, jag orkar inte mera nu: http://www.tatortstimotej.com/2010/06/13/att-lova-utan-papper-ett-svar/
Håller med dig. Varken jag eller min fästman ville förlova oss innan vi visste att vi realistiskt sett kunde gifta oss. Först hade jag lite panik och ville stressplanera inom ett år. Sen tänkte jag “fuck traditioner” och bestämde mig för att två år är en mer realistisk målbild. Funderar nu på om folk kommer reagera negativt om man går in till Imperial March från Star Wars.
1. Som en av min mors väninnor brukade säga, långa barnlösa förlovningar är ett otyg. *)
2. Ehuru gift för andra gången har jag aldrig varit förlovad. Kan inte inse att den aktualiserade frågan är något stort problem.
‘
*) Hon hade fyra döttrar. Alla blev gifta, några flera gånger.
Lustigt att du säger det.
Min farmor och farfar berättade under sitt diamantbröllopsfirande häromveckan att när de ville åka ut och lifta i Europa ihop (!) som nyblivet par tyckte farfars mamma att sånt går då rakt inte för sig om man inte är förlovad. Thus, enter förlovning.
Ett par år senare friade farfar, och sen gifte de sig inom ett år. Det var 1950.
Jag kommer också in och ställer mig i din ringhörna.
Absolut.
Jag anser att först efter ett frieri med positivt utfall är det berättigat att förlova sig.
Vitsen är ju liksom att vara förlovad under tiden fram till vigseln.
Säger hon som inte hann förlova sig med sin make utan gifte sig direkt efter sju månader.
:)
Äktenskapet har vissa juridiska och sociala fördelar. (Det var tex mycket enklare att emigrera och ersätta ett utomlands förkommet pass med en K. Make än med en pojkvän/fästman)
Sambolagen har större praktiska fördelar än en förlovning som i sig inte säger något längre. Tidigare i historien hade förlovningen juridisk status, men då skulle den lysas så den var officiell.
Förlova sig utan tanke på att gifta sig känns som ett väldigt stort “Voffördå?” för mig. Är man seriös med varandra lär det väl märkas ändå?
Men än mindre begriper jag hur man kan fria till en fästman/fästmö. Det är ju för bövelen redan gjort hur man än ser på förlovningens status? Min taffliga analog får bli: Lite som att bli adopterad av sina biologiska föräldrar.
En annan sak jag inte grejar är den Amerikanska hittepå-seden att “förnya löftena” som görs i var och varannan såpa/sitcom. Wtf?
Hugade spikulanter kan få den här affärsidén gratis: hitta ett alternativ till “förlovning” åt folk som inte har lust att binda sig juridiskt vid varandra men som ändå diggar tomma gester och bling. Formge, eller köp in, en ring (varför inte goatsevarianten på den Irländska claddagh-ringen?) marknadsför den som “det-är-vi”-ringen, hitta på en icke juridiskt bindande ceremoni att använda sig av när man byter de här ringarna och fåniga små faktoider om dem (Om kronan är vänd uppåt på fingret är du upptagen, yadda, yadda), kräng dem för 500spänn/ring så att många har råd med dem – heck, din profitmarginal blir ändå över 200% även om bara var tredje boll som kommer ur maskinen är en ring. Sen hoppar man över ett kvastskaft, spottar varandra i ansiktet och dricker något ur samma kopp.
Tadaa – man är DetÄrVi-ade. Förlovade är förlovade, sambos är sambos, särbos är särbos, gifta är gifta och DetÄrViade är DetÄrViade.
Men det är klart – då kanske ingen blir irriterad för att man approprierar en sedvänja, och det var ju ändå vad man var ute efter?