If at first you don’t succeed, BLOW SHIT UP
Jag har den inte helt ovanliga och inte helt konstruktiva egenskapen att jag gärna blir förvånad och frustrerad när jag inte är expertbra på saker på en gång. Det spelar ingen roll om det mellan varven är ganska bra för ett första försök — jag vill att när jag, som ett helt hypotetiskt exempel, får för mig att smörkrämsglasera en tårta mittinatten, ska den se ut som något Martha Stewart gjort fast det är första gången jag testar. Eller snarare som den färdiga tårtan hon plockar fram som en kock i köket bakom scenen gjort. Jag har den här uppfattningen om mig själv som hyperpysslig, och då spelar det ingen roll att jag faktiskt är det, att jag är kreativ och uppfinningsrik och ganska duktig — och att tårtan blev både ganska fin och god. Det ska vara perfekt och fantastiskt och museivärdigt, inte ganska fint.
Jag jobbar på det där.
Helt apropå hittar jag dagen efter den här artikeln från Jezebel, om “dekornograferna”, bloggarna med de perfekt färgsatta och scenograferade liven. Läs!
Glaseringen var snyggt orange och tårtan blev jättegod. Martha has nothing on you babe.
Känner igen känslan, även om det för mig berör i huvudsak andra domäner.
På tal om att blow shit up; glöm inte bort att cool guys don’t look at explosions. http://www.youtube.com/watch?v=Sqz5dbs5zmo
Exakt! Även jag har den egenskapen och det är anledningen till att jag inte kan spela något musikinstrument.
Det var nog inte mycket Martha gjorde själv. Hennes jobb var att ge våra mammor dåligt samvete.
Haha. Jag känner mycket väl igen mig. Särskilt när det kommer till bakning. Får nervsammanbrott när jag bakar makroner och de inte får den där fina marängupphöjningen.
Jag är likadan! Eller framförallt är det nog så att när jag får en idé, typ vill spela in en film, gör jag det på en gång för jag blir så uppfylld av tanken! Ibland kanske det sysn på resultet, om jag gett det lite tid, samt kanske tagit hjälp kanske det blivit ÄNNU bättre, men det är gött att man har lust att göra saker!
Jezebel-artikeln var underhållande, tack!
Särskilt fastnade en av kommentarerna, Titania som fått följande råd av sin mamma:
“If you ever get the urge to start photographing your shoes, go volunteer at a women’s shelter for an hour and see if that still seems like a good use of your time.” Också en vinkel.
Ja, det ger lite perspektiv…
Jag sitter här och ler igenkännande. Jag läste en kurs i matematik för något år sen då detta blev extra tydligt för jag blev nämligen asförbannad över att jag inte redan kunde det som jag var där för att lära mig.. puckat? Självfallet. Men så är det nog för många ändå, vi förväntar oss mer än vad som är rimligt av oss själva – även om inte andra gör det.
_sprängde_ du tårtan???
Sprängd tårta är tamigtusan en bra tårta. Visserligen vore tårtan något bättre I magen. Men ändå. Sprängd tårta. :)
Nä, jag sprängde inte tårtan. Så mycket.
Det där med att bilden i mitt huvud och det resultat min kackiga finmotorik är kapabel att åstadkomma sällan har mycket med varandra att göra – det känner jag igen. Fast jag får sällan ångest över att andra verkar klara av det.
Jag tror att en del föds med inställningen att “det mesta är lite shit om man synar det i sömmarna – det är okej”. Sån föddes inte jag, men den inställningen har krupit på mig över åren. En gång gjorde jag ett pepparkakshus till mina småkusiner. Det var så fult att de började gråta och bad att slippa äta det. Ett snyggt hus hade varit uppätet och bortglömt nu – sexton år senare – men vi skrattar fortfarande så vi gråter när vi påminner varandra om “det där” pepparkakshuset. På nåt perverterat sätt är det lite win. Som vuxna uppskattar de desto mer den mardröms-svettiga natt jag tillbringade med kristyr, smält socker och jelly-babies som bara halkade av och hängde som avrättade medeltidsbönder från takrännorna. Att jag liksom klev utanför min comfort zone för att försöka glädja dem.
Jag har tyvärr inget foto på eländet, ity detta utspelade sig på den tiden då man inte bloggade varje muffins man åstadkom, men jag har en bild på ett nästan lika fult som jag gjorde tio år senare.
Av nån anledning hindrar inte detta mig. Jag är lika pysselgalen trots att allt jag gör blir snett och vint och ingen vill ha det.
Jag kanske borde blogga mina misslyckade projekt så att andra kan känna sig lite bättre.
För övrigt: Wow! Orange glasyr! Win! (detta skrivs av fingrar med orangea naglar)
Och om det inte blir så slätt som man tänkt när man gör det själv så blir det i alla fall inte som det blev för en vän till mig som lade ner mycket tid och energi på att hitta en konditor som lovade en stapel av svarta princesstårtor till hennes bröllop, men som på bröllopsdagen likförbannat levererade kakaobruna. Då var det ju för sent att ändra. Om ingen kunde fixa svarta hade hon föredragit tex röda, men eftersom de lovade så kände hon sig trygg. (Därför min fråga i din tidigare post, om du ville ha svart eller blå karamellfärg – då när väninnan gifte sig var de svåra att få tag på i Sverige, men det kan förstås ha ändrat sig sen dess.)
Nä, det är fortfarande svårt med spännande matfärg. Det finns orange, har jag sett, men jag gjorde orange med gult och rött — fast den röda var sån som blir rosa, så det var lite persiko-orange.
Also: AVRÄTTADE MEDELTIDSBÖNDER!
“En gång gjorde jag ett pepparkakshus till mina småkusiner. Det var så fult att de började gråta och bad att slippa äta det.”
HAHAHHAHA jag skrattar så jag gråter!
håller med underlandet.. ”En gång gjorde jag ett pepparkakshus till mina småkusiner. Det var så fult att de började gråta och bad att slippa äta det.”
hahahahahahaha!!!
Och gillade ditt inlägg Jessica! SKÖN attityd!
Haha! Jag är också sån. Även på saker jag inte kan koppla till något annat jag är bra på/gillar. Typ som när jag skulle svetsa första gången blev jag sur över att det inte blev perfekt. Konsekvensen av dessa frustrationer blir ofta att jag inte prövar nya saker av rädsla för besvikelser.
Åh, jag är likadan. Mamma: men du är jättebra på att köra bil för att ha kört så lite. Jag: för att ha kört så lite?!?!?! Jag vill vara bra PUNKT! På en gång!
varför perfekt? Och vad är perfekt? (det som ser ut som retuscherade bilder??) Äh.. du borde hänga lite mer med ungar, och låta dom hjälpa dig med tårtor å annat.. då skulle du få upptäcka en annan glädje. Än att sträva efter det “perfekta” och bli missnöjd, över något som duger som det är..
Är det inte glädjen över att skapa som är viktigast? Titta på ungar! Dom KAN dom! (tror det ligger lite i vår kultur att vi ska göra saker så “perfekt”..)
Känner igen mig dock. Var mer sån förut. Börjar slappna av och det är skitskönt! Och mkt roligare att leva. Men så har jag ju en liten unge åxå som hjälper mig att sänka kraven och koppla av. *älska*